Hm, jag tänker att du nog ska ta och se över det där med juridik. Det ÄR skillnad på gift och sambo, stor skillnad. Men massor av människor lever i samboförhållanden och upplever det som tryggt och stabilt. Så försök att reda ut hur framtiden kan bli, om ni lever tillsammans ett tag, men sen separerar, om en av er går bort osv. Fundera mer kring detta med ägande av hus, vem ska bidra med arbete och ska du betala hyra? Om en av er blir långvarigt sjuk… För du har rätt till att skapa dig en ekonomisk och juridisk trygghet! Men den kanske ni kan skapa på något annat sätt än äktenskap? Fråga en jurist när du kommit en bit på väg!
Och förstås, reda ut ut de känslomässiga förväntningarna, finns det några skillnader där?
Ja, hur har det gått:rofl:
Ännu en lång historia kort. Han kom fram till att han ville vara själv trots allt. Skillsmässan gick igenom, sen vart det bråttom att ha ut mig, för huset var trots allt hans nu. (han köpte ut mig) Ingen fin historia fram tills det att jag hittat ett boende. Hade skrivit på kontrakt. Börjat packa mina saker men när det var dags för mig att flytta ångrade han sig.
Dum som jag var behövdes ingen lång övertalning. Jag trodde på allt han sa. Sa upp hyresavtalet och stannade kvar. Måste erkänna att de 2 första månaderna ef det är nog de finaste jag haft med honom under alla våra år tillsammans.
Vardagen kom ikapp och samma hjulspår börjades nötas upp tills han berättade att han börjat dejta och ville att jag skulle flytta ut för gott denna gång.
Denna gång blev situationen mellan oss värre än förra “separationen” Slutat med att jag nu bor i en husvagn för att få andrum. Läka en del av mina sår för att sedan ta tag i boendefrågan igen.
Jag känner mig orättvist behandlad men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att detta är ur mitt perspektiv. Att ur hans perspektiv så är detta inga konstigheter eller hur jag ska uttrycka det. Jag vill ju inte bära någon offerkofta men det är så svårt att inte vara arg, besviken och ledsen
