Jag förstår att det blir rörigt. Försökte göra en låååång historia galet kort.
Vi har kämpat med vårt äktenskap i många år. Vi är otroligt olika men samtidigt väldigt lika. Jag har ett gäng diagnoser och så har han, dock endast en uttalad. Den andra vill han inte höra ordet av då jag upplever är lite “fult”. Men efter att ha läst på om hans outtalade diagnos har jag lärt mig väldigt mycket och förstår honom så mycket bättre.
Hur som helst. Senaste 6 åren har vi kämpat. Det har känts som att vi aldrig drar jämnt. Mår jag bra så gör inte han det och vise versa.
Juni 2021 rann bägaren över. Vilket den egentligen gjort många gånger innan. Men denna gång gick det så långt att vi gemensamt ansökte om skilsmässa. Orsakerna är många och båda är lika ansvariga. Dock insåg jag vidden av min roll i vårt äktenskap med buller å bång. Blixt från klar himmel osv. Jag blev nämligen så arg, bitter och fylld med hat gentemot honom ef att vi skickat in ansökan.
Till saken hör är att jag är den som drar det kortaste strået. Jag måste flytta, jag har fått sälja mina hästar, jag måste köp en billigare bil osv. Det är fel av mig att vara bitter över att han har ett bättre betalt jobb än mig. Sånt är livet. Men alla tankar om allt jag gjort, ställt upp på och med. Allt jag fått offra osv. Han har allt här. Familj, vänner mm. Han är uppvuxen här medan jag gick med på att flytta hit om jag kunde få en häst. Vet, låter löjligt. Men jag har inget här. Min familj bor i Norge.
Hur som haver. Jag blev äcklad av mig själv. Över de hat och ilska jag kände. Började allvarligt fundera på om jag inte även var psykopat och narcissist. Googlade. Ville ha svar. Hatade mig själv. Kom istället över djupare information om de diagnoser jag har. Pusselbit på pusselbit föll på plats. Man kan säga att jag fick en hel jävla 3000-bitars ask släng rakt i ansiktet på mig.
Insikt på insikt. Efter det kontakt med psykolog och arbetet var igång. Efter alla dessa insikter ville jag äntligen börja leva, inte bara överleva. Detta skedde i början på sept 2021. Jag befinner mig där än idag. Jag vill leva, jag lever. Jag har hela hösten visat främst för mig själv att jag väljer livet. Att jag väljer att hålla fast vid de glada stunderna. Jag har hela hösten berättat för honom allt kag kommit fram till. Alla mina insikter. Att jag älskar honom. Att jag varit bitter. Att jag varit långsint. Att jag vägrat lägga gammalt groll bakom mig… osv Att jag vill bli gammal med honom.
Det har varit en svår och frustrerande höst. Han har hört mig. Han har varit frustrerad över att han inte kunnat “haka på” som han själv uttryckt det. Ena dagen har han sökt min närhet mitt sällskap för att sedan dra sig undan och tvivla. I get it! Inte alls konstigt. Klart han undrat och tvivlat på om det han nu sett verkligen stämmer.
Jag har fått påminna honom om att jag varit beredd att ge honom all tid i världen bara jag vet att han vill ge vårt äktenskap en chans. Han har tvekat, tvivlat, gråtit och skrattat.
I mitten på december var jag tvungen att påminna honom igen. Vi har nämligen fått in rutin på att sätta och ned och prata med varandra. Lyssna, inte avbryta och bekräfta vad den andra sagt. Vi har även talat ur våra egna känslor och upplevelser, inte satt ord i munnen på varandra. Denna gång blev det lite för tufft för mig. Han hade ignorerat mig i nästan 2v. Knappt gett mig svar på tal. Undvikit mig osv.
Innerst inne vet jag att han gör så när det blir för mycket för honom. När han inte vet gur han ska hantera alla känslor. Oavsett så behövde jag ha ett samtal. Samtalet var givande. Julen kom. Med extremt kort varsel åkte jag till Norge och min familj dagem ef jul. Jag fuck tid att tänka och fundera. Han fick extra mycket tid att tänka och fundera då jag åkte med alla barn.
Min tanke var att ha ett nytt samtal med honom när jag kom hem. Dock hann han före mig och skrev istället ett meddelande till mig. Det skrivna ordet suger verkligen. För enligt honom missuppfattade jag honom. Han upplevde att han kände lugn och ro. Att han kunde tänka klart när jag inte var hemma. Han kände att han behöver mer tid osv.
Okej, jag uppfattade det som tack och hej. Jag kom hem. Han åkte iväg med barnen på en lång dagsutflykt dagen efter. Vi hade bestämt att sitta ned och prata på kvällen. Samtalet kom. Han ville skiljas. Han ville genomföra bodelning mm. Men han frågade om jag ville fortsätta leva med honom. Om jag ville vara hans flickvän, sambo. Att han älskar mig och att han väljer mig.
Såååå… jag har låst fast mig vid sambo, flickvän, nederlag, avslut, oönskad osv. Jag kan inte bli av med dessa känslor. Han ska köpa ut mig. Vi är skilda nu. Att bo i ett hus som varit mitt men som jag nu är inneboende i. Att gå från gift till sambo? Det är en stor gård. Allt jag gör fom är för honom, inte mig. Till saken hör att det är jag i 8 år som varit snickare, trädgårdsmästare osv här.
Jag förstår att det kan låta fjuttigt… men för mig känns allt detta som skämt, äktenskapet en lögn. Jag har så svårt att bara se på det som en annan relationsform på pappret. Samtidigt vill jag bara kunna säga. Självklart. Vi fortsätter som sambos.
Frågan är nu alltså, hur i allsindar ska jag kunna lägga allt detta bakom mig. Strunta i alla tankar och känslor och fortsätta leva med honom men som sambos. För vi är nu skilda på papper.
