I förra veckan så beslutade jag mig för att skiljas från min man efter 15 år tillsammans. Vi har två barn tillsammans som är under 10 år. I vårt fall så har jag känt under en lång tid att mina känslor inte funnits. Vi har haft väldigt fina år tillsammans, men till slut fanns det bara vänskapskönslor kvar från min sida. Min man blev såklart oerhört sårad av mitt beslut, men vi har ändå kommit överens om att vi ska fortsätta som vänner och att vi absolut inte ska bråka. Jag ska behålla vårt boende och mitt ex ska flytta till nytt boende. Vi kommer att ha barnen 50/50. Men nu till mina tankar. Vi är båda överens om att vi ska fortsätta träffas som vänner för att vi ska få umgås med barnen så mkt som möjligt. Men min man tycker att han ska sova hos mig den helgen barnen är här och att jag ska sova hos honom när barnen är hos honom. Han har även sagt detta till våra barn. Jag tycker att detta känns så märkligt med tanke på att jag vill skilja mig, då kan vi ju inte sova hos varandra hela tiden. Jag har sagt till min man att de helgen som han har barnen, så kanske vi kan ses ngn av dagarna några timmar för att umgås alla fyra. Detta köper inte han, utan tycker att det är självklart att vi ska umgås mycket mera än så och detta då för barnens skull som han uttrycker det. Jag hamnar i en så konstig sits mot barnen nu, då det framstår att jag inte vill träffa dom lika mkt som deras pappa vill. Hur tänker ni?
Att han försöker sätta press på dig med förhoppningen att förhindra/ förhala separationen. Ska ni fortsätta så har ni ju inte skilt er. Sedan är det fult av honom att använda barnen som påtryckningsmedel.
Hans förslag ska du inte gå med på.
Här måste du sätta ner foten och säga ifrån.
Om någon av er träffar en ny eller båda ska ni sova tillsammans då alla fyra? Du kan ju fråga honom om det.
När du har barnen har du det utan honom och vice versa till dess han inser att ni har separerat.
Jag tycker det låter märkligt. Och jag blir alltid fascinerad över att man ska ”göra det som är bäst för barnen”.
Barn känner sånt vi inte säger. Barn känner av stämningar och vi sätter liksom takten för deras framtida relationer. Det är det här som skapar otrygga anknytningar, när det finns saker vi inte pratar om eller låtsas om men vi ska låtsas att allt är bra. Ursäkta, detta kanske inte hör till saken.
Men mina föräldrar gjorde det som dom trodde var bäst för oss barn men jag kände och såg hur olyckliga dom var tillsammans.
Det bästa man kan göra för sina barn är att se till att man mår bra själv och lever i enlighet med sitt hjärta. I små och stora beslut.
Jag tycker det känns naturligt och självklart att umgås några timmar tillsammans och sen säger man hejdå. Det kanske beror på vad man har för relation också och situation men i detta fall låter det som att du ska följa din känsla.
Jag skulle säga att det bara gått en vecka, han tänker fortfarande inte klart. Man vill hålla ihop familjekänslan och har svårt att släppa det som borde varit efter så väldigt kort tid. Han hoppar nog friskt mellan chock och förnekelsefasen. Jag tror det kommer ändra sig vartefter tiden går och ni börjar komma längre fram i processen och närmare faktiskt flytt.
Vem vet han kanske inte vill träffa dig alls om ett par veckor och vill ha noll kontakt som flera andra av oss?
Tänker också att det bara gått en vecka och att han kan ändra sig med tiden. Men att sova över på helgerna låter konstigt och skapar nog mer förvirring för er alla.
Jag och mitt ex var överens om separationen efter månader av prat och har en väldigt bra relation till varandra idag. Vi kan umgås, har hänt att vi sett t.ex fotboll och ätit mat tillsammans allihopa. Var även på en kort semester tripp tillsammans en helg nu i somras, hyrde en stuga och sov i olika sovrum. Men jag skulle nog aldrig få för mig att sova kvar hemma vid han (vårt tidigare gemensamma hus). Då skulle det vara väldigt speciella omständigheter som skulle göra att jag skulle sova kvar. Vad nu det skulle vara 
Men låt tiden utvisa vart ni hamnar för just nu har det bara gått en vecka som sagt.
Jag tycker att du är väldigt tydlig mot din man att han absolut inte ska ta samtal med barnen om vad som ska hända i framtiden innan ni två är överens. Och om han väljer att göra det så får han stå med problemet att lösa för du kan vara tydlig mot barnen och säga till dem att pappa har fattat ett eget beslut utan att vi är överens så det gäller inte.
Stäng inte ut barnen. Var ärlig mot dem
Jag tycker inte att man ska tvinga sig till vänskap för barnens skull. De kommer förstå att något inte är rätt eller så får de förhoppningar om att mamma ohc pappa ska bli ett par igen.
Exakt vad jag tänkte skriva! Det här är inte ett ok beteende.