Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Fortfarande ett dilemma

Jag lämnade min man för 2,5 år sedan pga en icke fungerade kommunikation och ett respektlöst beteende från hans sida bla. Alltid skyllt ifrån sig och inte tagit ansvar för sina egna tillkortakommanden. Extremt psykologiskt omogen. Kämpade många år för att få det att fungera, gått i parterapi i flera omgångar.
Han har otroligt svårt att hantera att ha blivit lämnad och har betett sig riktigt illa. Han vägrade att göra klar bodelningen (släppa kontrollen) under mer än två år. Nu har han inte den kontrollen längre.
När han mår dåligt kör han med en elak taktik och försöker straffa mej på olika sätt. Hotar med att säga ogenomtänkta skadande saker till barnen.
Han har sagt att hans eget lidande blir lättare om han ser att jag också lider. Han kan inte tänka ett steg längre och se att detta beteende indirekt drabbar barnen. Fruktansvärt.
Har ofta sagt till mej att om inte du är snäll mot mej då är inte jag snäll mot dej. Även till ett av barnen har han sagt detta.

Vi har tre barn och har dem halvtid men med ett lite annorlunda schema som han har stora svårigheter att följa. Inte koll, glömt att hämta på fritids osv. Kommer för sent, glömmer saker barnen ska ha med sig osv.

Har verkligen minimerat kontakten, försöker att bara ha kontakt ang barnen.
Men ibland håller han på att ringa, messa om obetydligheter och när jag tydligt vill lägga på kan han ringa nåt av barnen och be dem att säga till mej att ringa honom.
Nu senast när tonåringen var hos mej vill han ha honom som barnvakt till den yngsta som var hos honom enl schema. Utan att kolla med mej först.
Blir galen på detta beteende. Hur länge ska detta dilemma fortgå?
Hoppas på tankar och reflektioner från ni kloka härinne.

Fy fan för dessa typer, om språket ursäktas :face_with_symbols_over_mouth:

Huruvida det brukar bli bättre eller ej beror nog lite på. Om jag frågar såhär:

Om han blir arg, är han då en sådan som brukar lugna sig när han fått pysa ut lite?
Eller är han istället en sådan som går igång på sin egen ilska och bara jagar upp sig mer och mer?

Det låter på din beskrivning att han skulle tillhöra den sistnämnda gruppen, och dessa personer är ack så svåra att hantera. Speciellt eftersom de också tenderar att tycka att allt som händer alltid är omgivningens fel, och att de aldrig behöver söka hjälp för egen del eller göra några egna personlighetsföröndringar.

Min syster hade ett sådant ex och pappa till sina barn, och tyvärr orkade den beeeep hålla på rätt länge.
Och jag förstår att det är i princip omöjligt att ignorera och rycka på axlarna åt, även fast det brukar vara ett vanligt tips att få, eftersom denna personlighetstyp ofta blir än mer provocerade av ett sådant beteende.

Jag gissar att det enda man kan försöka göra är att gå via myndigheter i allt som berör barnen, och exempelvis göra upp en föräldraplan tillsammans med en tredje part som blir juridiskt bindande för honom. För det är svårare för honom att tjafsa och vara omöjlig mot en myndighet än mot dig, speciellt om det kan innebära att de till slut tycker att han är olämplig som förälder.

Hittills tycker jag att du verkar göra rätt som minimerar er kontakt och lägger på luren när det spårar ur etc. Det är strongt gjort, och är tyvärr nästan det enda man kan göra

Kram till dig

2 gillningar

Tack för responsen onedaymore.

Han är definitivt en sån som går igång på sin egen ilska och vill ju gärna dra med mej i det hela. Märker hur frustrerad han blir när jag inte ger honom det.
Om jag svarar kort och sakligt så är det ju så ”synd om honom”. Tycker inte att jag bryr mej om honom.

Han har så svårt att tåla att jag sätter gränser. Delar inte med mej av det som han inte har att göra med. Berättar bara det som rör barnen.
Samarbetssamtal har vi gått på och terapeuten har sagt till honom att han inte kan begära något av mej.
Och han har svårt med gränssättningar mot barnen. Och vågar inte ta konflikter. Ringer mej ibland och vill ha hjälp. Tex att motivera barnen till läxor eller minskad skärmtid. Suck

Nu är exet inne i en jobbig period igen märker jag. Han får inte ihop det med schema och planering och barnens behov. Skäller ut mej för att han sitter hemma i sin lägenhet osv.

Just nu är jag orolig för han sa i telefon att det här kommer att sluta illa. Vad menar du med det frågar jag. Han upprepade det och la sen på. Hur orolig ska jag vara? Han har barnen och skulle åka iväg.

Ditt ex har förmodligen någon funktionsnedsättning av något slag, för det där låter ju definitivt inte som enbart omognad, eller mer random up’s and down’s som vi alla har men ändå fungerar i de roller vi tagit på oss och vet att vi måste klara oavsett hur dagen i övrigt känns. Men konsten att spela dig som ett piano det klarar han uppenbart av :alien: Med alla sina tokerier och sedan lägga på luren och veta att du får grubbla och våndas :space_invader:

Beror ju lite på hur stora barn du har, är de så att de är stora och i princip klarar sig själv är det ju en sak även om det inte är varken rätt eller på något sätt försvarbart för den skull… men är de små så är det kanske dags att överväga att göra en orosanmälan!? Kanske skärper han till sig iom det, om fokus hos utomstående sätts där de hör hemma dvs att han öht inte kan fungera med barnen. Dvs om han kan skärpa till sig vilket inte är så värst sannolikt som det låter på dina beskrivningar. Eller så gör han det inte, isf säkert av flera orsaker.

Måste ni ha delad vårdnad när han så uppenbart inte klarar av sin föräldraroll?

1 gillning

Han har gjort en Adhd-utredning men fick ingen diagnos… Men ja, vissa svårigheter har han ju.
Tre barn, yngsta är 7 år, äldsta 14.
Det går i perioder. Just nu verkar han ur balans och då kommer det sådana här saker.
Har funderar på orosanmälan men tror han skulle bli vansinnig.
Hade barnen lite mer en period så det kanske är dags för det igen. Men å andra sidan vill han ha barnen halvtid. Han skulle se det som ett otroligt nederlag om han inte ”klarar av” barnen halvtid. Han fixar inte att ha alla tre samtidigt så vi har ett uppdelat schema där vi ofta delar på barnen.

Tjaaa… nåt har han ju och om han blir vansinnig eller inte är väl långt ifrån det viktigaste. Huvudsaken är att barnen har det stabilt, lugnt och och känner sig helt trygga när de är med honom.

Den äldsta som är 14 kan ju iof välja själv, men hen kanske redan har tagit på sig en form av “vuxen”-ansvar och vill finnas där till hands för de yngre syskonen?! Tungt lass att dra för en 14-åring om det är på det viset. Med de mindre barnen måste man nog se till barnperspektivet i första hand tänker jag. Tragiskt och oroande om mer eller mindre hela barndomen och uppväxten färgas och påverkas av en dysfunktionell förälders tillkortakommanden där han varken som vuxenperson eller förälder är förmögen att hantera minsta lilla med logistik, rutiner och även de påfrestningar som barn innebär, inte ens med sina egna barn :fearful: :see_no_evil:

1 gillning

Så förskräckligt att säga så! Har du haft någon kontakt med barnen och vet hur de har det? Vet du något mer om hur han mår, t ex skulle det kunna finnas risk för att han skadar sig själv?

En helt utomstående reaktion på ett sånt uttalande hade ju varit att gå vidare med det. Att utgå från att man faktiskt menar något, eller i alla fall får stå för och förklara att man inte menade något alls. Om inte du kan få kontakt med honom och få besked om vad det betyder, faktiskt kontakta någon som kan få kontakt. En vän, släkting och om inte det finns så socialen. Oavsett tid på dygnet. Ring och rådgör.

Vill han sedan inte ha fler påringningar, ja då ska han sluta skrämma upp dig.

Du är fantastisk som håller ut och tar dig igenom allt. Men undan för undan kan gränser förflyttas.

1 gillning

Nä, det här är inte OK. Det är hot mot barnen! Så får han inte säga utan att förklara vad han menar med det! Har du kontakt med barnen? Jag skulle orosanmäla, eller iallafall kontakta socialen och prata ut.

2 gillningar

Helt sant men om han blir vansinnig så blir det inte heller tryggt och stabilt hos honom.

1 gillning

Har fått sms av mellanbarnet och det verkar ok.
En utopi att x skulle stå för något han sagt eller gjort tyvärr…Han förstår nog inte att vem som helst kan bli orolig av att få något sådant sagt till sig.

1 gillning

Vi har tid på familjerådgivning, visserligen om flera veckor, men tänker ta upp detta då.

Jag håller med de andra om att du bör ta det yttrandet vidare. Det låter faktiskt som ett hot mot barnen. Förmodligen ett tomt sådant för att spela på dina känslor, men hur skulle du känna efteråt om han faktiskt gör något dumt och du inte reagerade?

Med största sannolikhet som sagt bara en ren grymhet mot dig, men det passerar en gräns där han isf måste lära sig att veta hut och att vissa beteenden inte går an utan konsekvens. Jag tycker inte du kan låta det passera, både för att säkerställa barnens säkerhet och för att du själv inte ska behöva leva med hjärtat i halsgropen för att han inte drar sig för detta otroligt låga beteende.

Skönt att du har kommunikation med barnen och att allt verkar vara bra! Puh, säger mamman i mig.
Låt det inte vara, men bekymret blir väl att få honom att “erkänna” något han sa. Kan du möjligen kontakta honom skriftligt och få honom att kommentera det…?