1,5 vecka i lägenheten nu. Barnen har varit där några dagar och de trivs. Dottern har dock varit ledsen och frågat efter mamma. Ledsen att vi inte ska åka på semester tillsammans osv. Det skär sönder hjärtat på mig.
Exet ringer varje kväll å gråter. Säger vi måste försöka igen för våran familj.
Förra veckan när hon hade barnen. Så lät hon mig inte ens ringa å prata med dem. Betalar inte pengar hon ska göra. Fortsatte att hota med att hon skulle ta barnen, sätta soc på mig etc.
Igår när hon ville facetimea med barnen så var det en självklarhet för mig att de skulle göra det.
När vi senare på kvällen prata så sa jag med irriterad ton. Att det är så det ska va, att man ska få prata med barnen o inte hindra den andra föräldern.
Sa att hennes beteende inte är acceptabelt. Hon vänder då på det och säger att jag trycker ner henne och är elak när jag säger så.
Det sjuka är att jag låter mig påverkas av detta. Jag kände mig elak, och fick skuldkänslor när hon sa hur mycket hon sakna mig o barnen.
Alltså är jag totalt dum i huvudet som tar åt mig och tycker synd om henne?
Är det normalt? Alla runt mig säger att hon bara manipulerar min skalle och att jag är helt efterbliven om jag ger henne en ny chans.
Och att det måste gå ett bra tag innan vi kan försöka igen. Jag förstår dem såklart.
Men jag trodde jag skulle känna mer lättnad och mer frihet än vad jag gör så fort lägenheten fanns att tillgå. Kanske är det mer tid att landa som behövs. Har ju aldrig separerat tidigare så det kanske är det som är kruxet med.
