Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Fortf livrädd att göra fel val

Tillgången till en ny bostad är knappa månaden bort. Min sambo fortsätter att försöka inala mig att jag ska stanna. Strunta i den nya bostaden,. Att vi fortsätter med parterapi och slänger backspegeln, blickar framåt… Vi har som sagt genom åren varit med om fysiskt/psykiskt våld, svek, tomma löften om bättringar, perioder utan sex o över 1 år… Ofta har vi perioder utan sex på ett par månader. Och när de blir så är det pga tjat från den ena eller andra. Inga gemensamma vänner. Aldrig haft en kärna vi umgås med. Känns som sista åren bara handlat om våra barn. När vi är själva med barnen och gjort det hon velat så har allt fakriskt varit perfekt. Men utanför “komfortzonen” blir alla förslag från mig nedröstade.

Nu är hon helt vild. Vill inget hellre säger hon än att ha bra sex, umgås med vänner, åka på semester med andra familjer etc. Jag har hört dessa historier förr. O ingen skillnad kommer.
Nu när hon vet att lya är signerad etc. Så är hon så övertygande om att jag ska säga upp den å stanna med henne och barnen. För att då blir barnen glada.

Jag hade sett fram emot en vår/sommar där jag får hitta mig själv, anpassa mig endast efter mina barn och börja må bättre. Veta om jag saknar personen osv.

Men nu är jag på väg att ge vika. När jag sagt det till mina vänner, kollegor och bröder. De skriker rätt ut Nej!!! Du behöver detta, ni behöver detta. Alla utom hon säger det. Och jag börjar mer lyssna på henne.

Säger att detta kanske är ett sätt att hitta tillbaka. Men det tror hon inte. Men jag tror jag kommer ångra mig hela livet att jag iaf inte testade om jag väljer att stanna. Kanske är detta vanligt. Att man börjar tveka såhär nära.

Men för mig känns det omöjligt att börja om från 0 den ena dagen. Utan att va ifrån varandra ett tag och sedan lugnt och sansat börja dejta. För att se va det leder till känns mer rätt.

Va säger ni som genomgått detta

1 gillning

Läs ovanstående igen, du vet ju……

Läs nu nedanstående:

Jag tror det är vanligt att få kalla fötter när det drar ihop sig, men när man läser din historia så är det lite svårt att förstå din tvekan, för du vet ju egentligen hur det blir om du stannar……

Jag tycker ni verkar ha det dåligt och att du lever på hennes villkor. Det kan ju inte fungera i längden. Jag vet inte ens vad du skulle sakna hos denna kvinna? Jag minns det andra inlägg, att din fru ljög på parterapin…. Säger inte det väldigt mycket om en människa? När ni står på randen till totalhaveri och hon kan inte ens vara ärlig för att reda ut det ni hamnat i……

Nu ska du lyssna på de som känner dig och vill dig väl. Jag tror inte din fru är en av dem.

Om din fru nu faktiskt genomgår en markant förändring som blir varaktig så kan ni ju fundera på att dejta osv, men helt ärligt utifrån vad du beskriver så är hon en obalanserad person som inte mår speciellt bra. Jag tror att du är medberoende. Det låter som hon har väldigt lite självinsikt så att hon skulle förändras, det låter inte troligt.
Genomför din plan, ta hand om dig, var själv, bygg inte ditt liv kring henne och ev återförening.
Så lätt att säga för mig som står vid sidan av.
Det är dock en bra tankelek, att ställa sig vid sidan, om det var din vän/bror som var i din situation, vilka råd hade du då gett?
Styrka till dig
:heart::muscle:

4 gillningar

Känner igen mig i dina tankar. För mig var det min man som bad om skilsmässa, började ångra sig någon vecka senare, för att sen säga att det nog är bäst… men ångrar sig vartannat ändå (är en månad sen det började nu).

Från starten var det dock jag som i början på året drog upp att vara särbos ett tag. Just för att -som du skriver- få känna efter, stå på egna ben mer och se hur man känner inför sin partner. Vi har haft det bråkigt en längre period och bråken blev större mot slutet. Jag ville inte skiljas, men för barnens skull kan vi inte fortsätta kämpa på det viset vi gjort… för det har ju uppenbarligen inte fungerat.

Jag började i terapi själv efter vår parterapi i höstas. Känner mig lite starkare, men är ju bara början. Jag har två mån kvar tills inflytt i nya lägenheten och min man har precis börjat säga “gör vi verkligen rätt” m.m. Det har eskalerat sen jag skrev på kontrakt och när vi fick se lägenheten nu i helgen. Jag börjar må bättre, känner att det är det här jag behöver - men han börjar må sämre.

”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat ” är väl mottot jag lever efter just nu… för att stanna kvar och försöka igen är galenskap, och det låter som att det vore det för dig också.

4 gillningar

Allt känns så overkligt på något sätt. Fortfarande inte pratat med barnen eftersom hon är för labil fortfarande… Börja leka med tanken att stanna för att göra Alla nöjda. Men kommer nog då att starta om denna resa om ett halvår. Fyllde i ett test idag. Där det var 16 ja och nej frågor. Svarade man ja på flera så levde man destruktivt. Svarade ja på alla utom 2🥺

Vad är det egentligen som du är så livrädd för?

Jag kan rekommendera att läsa några av inläggen i den här tråden:

Jag tror inte att den förändring som du ser hos din sambo är permanent. Den är mer troligt beräknad i syfte att hålla dig kvar på falska premisser.

Människor som verkligen ändras och utvecklas följer ett annat mönster än det som du beskriver. Dessa människor väntar inte till specifika tillfällen och de ger inte några tomma löften. Utan de utvecklas kontinuerligt och har en inre drivkraft att vara en så bra person som möjligt, oberoende andra eller oberoende situation.

2 gillningar

I helgen var det dags igen. Trots att våran parterapeut sa att hon absolut inte får spela på barnen. Att jag förstör deras liv. Så var det det enda hon tryckte på i helgen.

Hon var ständigt på att hon står för att det är det jag gör. Barnen vill bo med oss under samma tak. Att de vill ha sin trygga punkt i vårat hus. Jag försökte gång på gång säga åt henne att sluta. Men hon fortsätter bara. Hon lägger även skulden på mig att hon inte kommer överleva ekonomiskt. Alltså min samvete går sönder mer och mer. Känns som att oavsett om jag flyttar eller inte så kommer jag aldrig må bra igen.

Tanken om att kunna ha en vuxen dialog och en bra vänskap känns bortom alla möjligheter just nu.

Faaan va har man hamnat i för mardröm.

Börjat säga mer å mer till mina vänner att jag ger upp och stannar istället.

De rent utsagt skriker på mig då. De säger att bara jag kommer ut från detta. Så kommer jag få en helt annan syn på hur jag har levt. Jag hoppas verkligen allt stämmer.

1 gillning

Det är elakt och långsiktigt så vet du att separation är bättre för er alla.

Då får hon ta tag i det. Jag förundras över varför kvinnor sätter sig i beroendeställning till sina män oavsett om man separerar eller håller ihop. Självklart kan man dock inte upprätthålla samma levnadsstil på en lön som för två.

Vill du ge upp för att det är skit nu men vet att du vill ur detta, då måste du orka. Utpressning är ett väldigt dåligt skäl att stanna och för att hålla ihop äktenskapet. Ta upp det med terapeuten.

Det stämmer. Om det du skriver är sant/korrekt så kommer det att bli bra men det kommer att ta tid. :heart::muscle:

1 gillning

Du ska INTE stanna! Inget kommer att bli bättre!
Det är bättre för dina barn att de slipper känslomässig utpressning i alla fall halva tiden!
Att hon har försatt sig i en sådan ekonomisk situation att hon inte klarar sig (utan bidrag, vilket hon kommer att få) är faktiskt hennes eget val.
Du kommer att ångra dig om du stannar kvar!!!
Om du däremot går så finns det en möjlighet att gå tillbaka om du känner att känslorna finns kvar och hon har ändrat sig, men låt det isf gå åtminstone ett år.

4 gillningar

Alltså ärligt talat, det här med att stanna “för barnens skull”. Tror du verkligen helt ärligt att barnen mår bättre av att leva med er tillsammans när er relation ser ut som det gör? Tänk på att ni är deras förebild i relationer. Vad skulle du vilja att de gjorde om de hamnade i en liknande relation som vuxna? Tänker att du genom att bryta dig loss och inte acceptera att vara fast i en dålig relation så är du en positiv förebild som de kan ta med sig in i vuxenlivet. Dessutom kommer du har lättare att finnas där för dem du inte dräneras på energi av relationen. För min egen del så var det de tankarna som fick mig att ta mig vidare i skilsmässan fast jag många gånger tvekade.

3 gillningar

Jag hör er. Jag förstår er. Hon tjatar på mig dagligen att jag ska se det fina vi har. Och ja, vi har fina stunder.

Men sen kommer dessa mörka perioder. Där vi båda tar fram det absolut värsta hos varandra. Jag håller mig ganska mycket borta nu på helger.

Detta gör att barnen tydligen säger att de saknar pappa och att vi alla ska vara tillsammans. Det vet jag att de gör. Och vi har ofta klarat oss bra när barnen ser oss. Men såklart finns det undantag.

Jag vet faktiskt inte om jag är helt totalt skadad som börjar tro henne. Att de kommer bli bättre, att vi ska lägga allt de gamla bakom oss.

Mina vänner blir mer å mer frustrerade över hur jag tänker. Men jag kanske helt enkelt är så förblindad

Nu får du allt ”lyda” oss här på forumet.
Du ska lämna. Har inte denna kvinna bevisat väldigt många gånger att det inte blir en varaktig förändring? Om ens någon……

Nu tänker du målbild istället:

Tror du verkligen inte dina vänner/familj vill ditt bästa. Lyssna på dem när det känns som svårast. Det är inom räckhåll, bara några veckor kvar.
Du kommer att få ett inre lugn.

Målbild, målbild, målbild.

Du måste frigöra dig och bygga upp dig, fundera på hur du vill att ditt liv ska se ut och vara.
Låt dig inte bli övertalad. Stå emot.

Om barnen saknar dig när du håller dig borta, ta med dem, eller ett av dem, så ni kan hitta på något. Cykla, gå i skogen, fika hos/med någon kompis.

Hitta en terapeut som kan ge dig perspektiv på din situation.

3 gillningar

Svar nog. Dina barn kommer att må ännu sämre av att ni håller ihop.

Du nämner fina stunder och samtidigt ovanstående…… du är nog väldigt förlåtande/glömmer lätt :upside_down_face:

1 gillning

Hej! Lita på din magkänsla.

Jag är mitt i en separation och har tillträde till min lägenhet om ett par månader. Det var jag som tog initiativ t skilsmässan.

Jag har då och då, efter att jag köpte lägenheten, tvekat. Det är inte konstigt. Jag har levt länge med min man, vi har barn tillsammans och allt har inte varit dåligt. Han har också ansträngt sig mycket mer nu. Men man får hålla huvudet kallt. Jag har bollat detta beslut fram och tillbaka i huvudet flera år. När jag nu tagit beslut, huset är sålt, kärnfamiljen är trasig, så är det klart att jag tvivlar på om jag gör rätt ibland, särskilt när min man visar sig från sin allra bästa sida.

Det är inte lätt att avsluta en långvarig relation, även om man är den som lämnar.

Håll i och håll ut.

Önskar dig styrka att göra det du vet är rätt gör dig.

1 gillning

Nog kan du förvisso vara både förblindad och förlåtande… men det hindrar inte att du ffa är precis det du skrev i rubriken, dvs fullkomligt livrädd.

Jag frågade dig högre upp vad du är så livrädd för, men du svarade inte på det och hade du gjort det hade det kanske blivit för att du ska förstöra dina barns liv och liknande.

Men iaf jag tänker och tror, vilket mycket väl kan vara fel, att du ffa är rädd för din egen skull. Du tvivlar på om det blir bättre, om vinsten kommer att täcka kostnaderna, du tvivlar och är rädd för att du vet vad du har, men är fullkomligt i det blå när det gäller vad DU kommer att få och hur det kommer att bli för dig…

Det är faktiskt lika mänskligt att vara livrädd för egen del, som det är mänskligt att instinktivt inte vilja vidkännas det utan istället tillskriva sina barn all världens möjliga behov, skaderisker, krav, önskemål och viljor etc. etc.

No pain, no gain och No gut’s, no glory :woman_shrugging:

Lycka till med vad du än väljer att göra och minns att även att inte orka välja utan istället bara låta tiden gå… det är också ett val :muscle: :v:

Nu har jag fått nyckel till lägenheten.
Börjat flytta in. Men inte börjat bo där än.

Har även berättat för barnen och de tog det fruktansvärt bra. Inge gråt eller nånting. Det var mer spännande o roligt med 2 olika hem. Så direkt efter vi berättat så följde ena med och titta.

Tyvärr bröt sambon ihop totalt när vi berätta för barnen. Satt och höll fast den stora å skrek att jag inte får ta hennes barn.

Jag har flera gånger frågat den stora som förstått innebörden om hur det känns. Han säger att det ska bli roligt å bo i både hus och lägenhet.

När jag ställer frågan hur det känns att mamma och pappa inte ska bo eller vara ihop längre. Så svarade han “ganska skönt. För då kanske ni inte skriker och bråkar och mamma bara gråter hela tiden”

Kände då direkt att jag verkligen gör rätt i detta val. Samtidigt får jag så ont i magen av att se dem båda springa runt å leka i min halvtomma lägenhet och är nöjda. När de normalt är vana vid ett stort fräscht hus med allt ett barn kan önska.

Förstår dem innebörden tror ni? Men är nöjda över att det blir såhär.

Eller tror ni de bara trivs å tycker ser är spännande för att allt är nytt? Och att de innerst inne lider? De e ju 4 och 6.så de bör förstå hyfsat iaf.

Sambo vägrar dock fortf acceptera. Ringer mig på jobbet å gråter, gråter inför barnen, drar i mig varje gång hon ser mig. Detta gör att jag får fly till en kompis varje kväll när barnen somnat för att få vara ifred.

Hon påpekar hela tiden att jag vara sviker min familj. Och att hon var värd en chans till att bättra sig. Trots att hon fått flera chanser utan framgång. Säger att hon inte kan leva utan mig. Att hon är värdelös och ensam.

Det gör så ont i mig å se henne så. Att man nästan ibland vill stanna för att hon ska få ro. Och för att barnen ska få bo under samma tak.

Men detta är troligtvis något som lägger sig så fort man börjar få rutin på det nya livet.

Fiifan, separation är helt klart det mest energikrävande jag upplevt

3 gillningar

Ja, det är oerhört jobbigt, mer än man kan tro innan. Men för ett dåligt förhållande så är det definitivt värt det! Så länge barnen känner att båda föräldrarna älskar dem så har det goda förutsättningar att gå bra för dem också.

Om jag var du skulle jag flytta så fort som möjligt och minimera kontakten med ditt x. Försök vara vänlig men avståndstagande när ni måste prata. Hon måste själv ta ansvaret för sitt mående och inte lägga det på dig.

1 gillning

Jag tror, med betoning på tror, att du bör göra pinan kort här. Ställ i ordning lägenheten och flytta asap innan du fattar total antipati mot henne och hennes bekymmersamma beteenden.

Försök hålla vänlig distans som inte inger falska förhoppningar och är hon helt emotionellt labil (svårt att bedöma, men för att vara en vuxen person så låter hon illavarslande dramatisk och klängig) så kanske du bör ha ett ess i rockärmen och kolla upp/förvarna någon närstående vuxen person/familjemedlem som du kan ringa när du väl flyttar ut och som kan ställa upp och komma och vara med henne alldeles i början :+1:

3 gillningar

Heja dig! Tänk målbild! Det kan bara bli bättre nu!
:heart::muscle:

Ja, som det är just nu så kan jag inte ens åka hem till huset. Så jag kämpar med att få helt ordning på lägenheten så att så snabbt som möjligt kunna börja bo där.

Vill att barnen ska känna att det är mysigt och komma till den. Så vill att allt ska va helt klart. Ett inrett och mysigt hemt.

Frågade om jag kunde ta en byrå hemifrån. Fick ett totalt Nej! Känns som att hon nu försöker få mig att stanna genom att inte låta mig ta något hemifrån. Så det känns som hon tänker i stil med “då blir det dyrt, då kanske han stannar”.

Men jag köper allt nytt helt enkelt så får man lösa det där efteråt sen.

Hon hotar att ta barnen från mig, hon ska anmäla mig till soc säger hon. Utan några som helst vettiga grunder.

Hon ser sin del i varför det blivit som det blivit. Erkänner att hon behandlat mig som skräp under flera år.

Samtidigt förstår hon inte hur jag inte kan ge henne en sista chans. Trots att hon fått flera. Det känns som ett hån mot mig. Att hon innan bara trott jag skojat.

Men jag törs inte lita på att hon skulle blivit annorlunda. Och som hon håller på så förstör hon all möjlighet till en återförening i framtiden.

Och som jag sagt innan har jag varit långt ifrån felfri. Men jag är den som sätter stopp innan det går för långt. Usch vilken jävla soppa.

Men innan helgen är slut hoppas jag allt kommer vara klart i lägenheten och sparkontot kommer damma :joy:. Och då kan man blicka frammåt.

3 gillningar