Förstörd

Jag har inga bättre råd än dem du redan fått. För mig har det gått 4 år och det känns fortfarande, och det kommer det nog fortsätta att göra. Men! När jag löser din text minns jag med tydlighet hur fruktansvärt det var i början. Jag vaknade av att jag grät inne i sömnen, sov i stort sett ingenting, tappade matlusten och blev liksom sjuk av sorg och svartsjuka. Sveket är det jag har kommit fram till nu var nog det värsta. Att han var nu förtrolig med någon annan, att vårt ”vi” var ersatt av ett annat. Är helt säker på att det hade gått lättare utan otroheten och lögnerna.

Med detta sagt kan jag konstatera att smärtan inte är i närheten av de känslorna nu. Den finns där, sorgen över en familj och att jag troligen förblir ensam. Jag har redan varit med om en förlust tidigare, min första man dog nämligen ung. Vi hade dock inga barn, kanske tur. Den sorgen är enorm och jag lever med den också men där fanns inte sveken. Det fanns bara kärlek och starkt ”vi”. Det är inte lättare med döden som vissa påstår men det är annorlunda.

När man blir bedragen och lämnad rasar så mycket mer. Allt detta jag skriver syftar till att ge dig tröst och tilltro till att DET BLIR BÄTTRE! Man lär sig leva med sina sorger, stora och små och jättestora. Vägen dit är som alla säger tid. Mitt råd är att inte tänka på tiden eller säga ”när mår jag bra?” utan snarare dela upp ditt nu i små bitar. Och faktiskt också tillåta dig att vara nedstämd. Men försök att inte fundera för mycket. Jag funderade för mycket det har inte alltid varit så bra. Det är bättre att försöka förlika sig med situationen. Att laga sig en god macka, fixa lite te, se en film med barnen, tända ett ljus, köpa en gran…

Det vänder! Hang in there. Och skriv här.

7 gillningar

Utmärkt! Och helst vill man ju börja må bra direkt, nu med en gång! Men detta är en lång process. Du kommer inte må helt bra på länge än kanske, men du kommer stegvis att må bättre. Och du har ju börjat gå den vägen redan! Jag gick med här på forumet flera månader efter att exet flyttat ut, för att jag tyckte att krisen liksom bara fortsatte. Men jag ser ju nu att jag gick igenom olika faser, som var jobbiga på lite olika sätt. Och mellan varven smög det sig in mer och mer positiva delar, händelser, saker jag själv skapade eller som bara kom.

Du har just tagit dig igenom en första fas, att beslutet är taget av den andre, men fortsatt bo ihop. Så fruktansvärt nedbrytande för många, inklusive mig. Du skulle behöva en rejäl paus och återhämtning efter att ha klarat av detta! Men tyvärr följer nästa fas, att vänja sig vid varannan veckalivet. Det är ändå ett steg framåt, ett steg där du kan börja bygga ditt nya liv. Nu har du varit i denna fas några veckor, och du behöver nog tyvärr ge det lite längre tid. Flera har skrivit om tid, ovh jag vill betona att hela läkningstiden inte kommer att gå som en enda jämngrå massa. För mig i alla fall så var det ständigt upp och ner. Kämpigt på sitt sätt, men det innebär också ljusglimtar! Så tänk inte att du inte kommer orka i flera år! För det kanske bara är någon vecka eller två till en ljusglimt. Julen är tuff, så mitt råd är att tänka att detta bara är EN jul i ditt liv. Nästa jul kommer vara bättre, och nästa ännu bättre.

5 gillningar

Det är här jag inte kommer framåt, att bygga nått nytt! Jag har varit en del i en stor gemenskap, som jag skivit x har en väldigt stor familj och vi har gjort “alllt” ihop, varje sommar i sommarhus ibland är vi 25st ibland bara några. Jul helgen midsommar, resor till sol till fjällen. Allt med hela eller delar av släkten. Varje helg har man i stort sätt träffat nångon eller några ur familjen. Detta har varit min verklighet i hela mitt vuxna liv! Det sa pang i sommras sen dess försvan allt.
Nu är jag helt själv ena veckan och andra veckan själv med två barn som oxå har svårt att anpassa sig till detta. Det har varit full fart i deras och mitt liv fram tills nu. Nu ligger det en stor blöt filt över detta tomma hus.
Försöker hitta på aktiviteter, men så svårt när alla tankar går mot det som varit.
Jag blir liksom låst hjärnan hittar inga vägar framåt.
När jag skriver detta så flashar alla minnen och drömmar förbi så sjukt jobbigt.

Blir att jag tycker synd om mina barn, bättre dom får bo heltid hos x och få ett fullt liv.

3 gillningar

Tja, på sätt och vis så känner jag igen delar av din upplevelse. Det var bara det att det var min familj som var den stora, som alltid umgicks. Vi firade högtider, semseterresor, vardagar… allt möjligt tillsammans, Men samtidigt med att jag blev lämnad så gick min pappa bort, pandemin slog till och min bror med sin stora familj kan av familjeskäl knappt lämna hemmet. Plötsligt växte barn upp och våra vanliga umgängesformer var som bortblåsta. Släktingar hittade andra sammanhang, det blev ett slags generationsskifte. Ett stort, stort hål. Jag stod ensam kvar, tyckte jag. Så som du har det.

Men jag har förstått att i de där hålen så kan det komma fram nåt nytt. Dels för att man tvingas skapa och hitta andra sammanhang, dels för att saker händer, om man försöker vara mottaglig. Försök stå ut med hålen, tomheten, och försök att skapa lite nytt. Ta en kontakt, boka in nånting.

Gör en mysig aktivitet eller stund med barnen, nåt som kan vara början på er tradition. Utifrån deras ålder och intresse. Det behöver inte vara superhärligt hela tiden, men bygg det tillsammans! De kommer att vara dina barn resten av livet, så du har allt att vinna att försöka bygga något tillsammans med dem. Gör något oväntat som ni inte gjorde innan. För mig och barnen blev det en period söndagsbrunch med amerikanska pannkakor, bacon, ägg… som vi lagade tillsammans. Enkelt, men vi hade inte gjort det innan skilsmässan. Små och stora utflykter som är lite mer av upplevelse än de charterresor vi gjorde tidigare. Projekt i trädgården och huset som vi jobbat med ihop. Jag som inte gjort nåt sånt förut, så det blev många ”utmaningar” att klura på ihop.

Jag har också fått nya vänner och bättre kontakt med ett par gamla. Men det hände absolut inte över en natt! Hålen fanns där ett tag och gjorde verkligen jätteont. Så jag känner verkligen med dig, men jag vill stärka dig i att det går att bygga vidare och utveckla sitt liv, även när man levt jättelänge i sin flock.

7 gillningar

Ge inte upp. Hade också såna här tunga tankar rätt länge, fortfarande dyker dom upp.
För mig blev det en resa in i att förstå sig själv och hur man tänker. Det började med tiktok och en massa psykologer / terapimänniskor jag följde där som ledde mig vidare i att förstå att du inte alltid styr dina tankar.

Det är ofta hjärtat sjunker till jordens mitt och jag inser vad som hänt, då är det lätt att börja älta, men det går snabbare och snabbare att säga till mig själv nu att “nä nu är du i den där gropen igen, ta dig ur den nu”.
Att se sig själv och sina tankar från ett “utifrån” perspektiv; “oj nu blev jag riktigt ledsen, jag undrar varför”

En annan grej har varit att fokusera på vart ångesten känns i kroppen, och bara känna in den.
Andning för panikhantering kan funka.
Har också provat lite försiktigt med meditation som ju är ett sätt att styra sina tankar.
Tränat som en galning förstås, gått ner i vikt och byggt muskler.
Ingen kontakt har funkat, har tagit bort alla sociala mediakopplingar och blockat hela hennes sida av släkten. Har försökt vara “professionell och kort”.

Jag vet inte om jag bara lägger lock på känslor eller om det leder framåt, men funkar det en dag får man vara glad för den dagen.

Försökte nu vara snäll mot mitt Ex men efter det åts jag av ångest i flera dagar.

Vi hade en smutsig separation, barnen som vapen och allt sånt där. Nu döljer jag inte mina känslor men jag försöker hitta glädje i att ha barnen här hos mig.

Varannan vecka blir det stor tomhet, men ser fram emot nästa vecka då jag får barnen tillbaks igen.

4 gillningar

Dern skriver jag under på med allt jag kan!
Jag är inte troende och jag är inte med i svenska kyrkan men den bästa hjälpen som jag har fått var från diakonen. Hon har varit ett otroligt stöd för mig i min största kris i livet.
Leta upp din församling och ring eller maila idag!!
När jag mailade diakonen mitt i natten den dagen jag konfronterade min man med att ha varit otrogen så satt jag i hennes fåtölj och bölade knappt 8 timmar senare! Vänta inte med att söka hjälp!

3 gillningar

Först och främst måste du bryta mönstret. När du går in i att “tänka fel” måste du ta några steg bakåt och bryta tanke mönstret. Tvinga dig att tänka på annat, styra om tankarna. De första gångerna är det svårt men det går.

Nu kommer detta att låta elakt men försök att se det som ett gott råd. Du har två val här. Antingen drar du på dig offerkoftan och tycker synd om dig själv till förbannelse eller så tar du tag i saker och ting och gör något åt din situation. Det du måste acceptera är att det får ta TID! Man kan inte skynda på sorgeprocessen vid en sådan förlust som ett uppbrott från ett förhållande innebär.

Det är enormt tufft att bryta ett mönster, det är ännu tuffare att göra något åt en påtvingad situation (det här har du inte valt).

Du skriver att du har dina barn. Men du kan inte göra saker för dina barn, du måste göra saker för dig själv!

Börja med att ordna ett samtalsstöd åt dig själv. Sen tar du kontakt med någon av dina vänner och bokar in något som kan de dig glädje att göra. Men ha inte för höga förhoppningar att orka med något som motsvarar ett maraton. Acceptera att din kropp inte orkar för mycket men den orkar något!

2 gillningar

Ja den orkar kroppen är stark, jag har joggat en halv mil 3ggr i veckan sen juli inte senaste 2 veckorna dock pga väder. Jag jobbar full tid, jag städar håller rent och snyggt hemma. Jag går i KBT. Jag har fått antidepp.
Jag har träffat vänner, gjort saker som jag vanligtvis tycker är kul, allt är bara jobbigt.

Tycker jag försöker. Offerkofftan är på jag vet! Det är nog mest för jag är rädd, jag tycker jag försöker.
Men när jag blir själv då går jag sönder, då blir tankarna mörka och ångesten hemsk. Jag behöver på nått jävla vis lära mig att vara själv! Jag har aldrig haft problem med det innan, det har ju t.om varit skönt! Men nu! Känslan av att vara övergiven och ensam klarar jag inte av!

4 gillningar

Exakt de känslorna hade jag själv, så du är normal. Skitjobbigt men man måste låta tankarna passera och intala sig själv att det är en fas, den varar inte för evigt! Det hade varit konstigt om du inte reagerade, det är ju en kris.
Det bli bättre :mending_heart:

5 gillningar

Sorgen1 försår precis. Det här med att vara själv. Innan kunnat vara skönt att vara själv men nu är det inte det. Att vara övergiven och ensam kvar är så smärtsamt. Jag försöker också aktivera mig, göra saker och träffa vänner. Men det känns inte som det hjälper. Men i längden så tror jag att det gör det. Så fortsätt med det. Fortsätt kämpa på som du gör. Jag längtar till den dagen då det blir lättare. Dagen kommer då det ljusnar. Dagen komner då det är vår tur att bli lyckliga igen.

4 gillningar

Hur gör man det! Det är det jag har så svårt med. Tankarna på det som hänt är det ända som jag har i skallen. Och hur det kommer bli och vad jag ska göra med mitt liv nu. Känns som livet rinner en ur händerna.
Men den ofrivilla ensamheten är värst, och så snabbt den kan komma inpå en.

Kunde jag ge ett enkelt svar så vore jag förmögen!!

Sysselsätta sig, umgås med de man tycker om, säga mantran med det man är tacksam för, skriva ner tankar och det viktigaste DU kan välja hur du ska agera på en känsla och dina tankar.

Lyssna och lyssna igen på The life coach, särskilt avsnitt 34-36!!!

Gör det och förstå att det går att ändra på hur du agerar på tankar och känslor. Jag har nog lyssnat mer än fem gånger på de avsnitten.
Återkom när du lyssnat noga och jobbat på de sakerna!

3 gillningar

Lägger till att det inte går att ändra på hur man hanterar sina tankar och känslor på någon vecka! Jag behövde terapi och månader av tid innan jag började fungera bättre.

3 gillningar

Nu är det tufft veckan utan barn är här igen. Jobbar kväll kommer hem och huset ekar tomt. Lägger mig i soffan slår på tvn och sorgen väller över en. Det är inte så här libet skulle bli. Man vill att barnen ska ligga i sina sängar, och man vill lägga sig jämte x känna värmen och höra någon andas.

Nu vill jag inte somna för vill inte vakna och uthärda ännu en dag. Vakna och tvinga en upp ur sängen, trappar vatten kommer ingenstans i livet.

Det var inte så här livet skulle bli.

8 gillningar

Att bli ensam är en av de svåraste upplevelserna man kan utsättas för. Det är inte konstigt att du mår dåligt. Dock är det högst sannolikt övergående.

En fråga bara. Är det ditt x släkt som signalerat att du inte är välkommen eller är det i första hand ditt x? Eller är det du som dragit dig undan för att du antar att du inte är välkommen? Det är ju inte nödvändigtvis så i verkligheten. Jag upplevde att mitt x familj ändå höll dörren öppen för mig efter separationen vilket var väldigt skönt. Detta trots att x:et ställde ultimatum till sin mor bland annat.

Dom tycker om mig, och jag är altid välkommen säger dom, det är ju bara det att det kommer bli på ett nytt sätt, inte i samma samanhang längre med traditioner och resor och andra saker. Jag och x kan inte träffas än iaf, jag kan inte det. Sen kommer ju hennes nya in i bilden snart och då blir det ännu svårare.

Det tar så fruktansvärt hårt denna ensamhets känslan, jag har fruktansvärt jobbigt med den. Har alltid träffat någon eller några varje helg. Nu är det ingen på flera månader och jag mår sämmre för varje helg som kommer.

Och orken och måendet för det svårare med. En ond sprial neråt. kämmpar enbart för mina barn nu. Och dom ser jag inte förens på måndag. Denna veckan är outhärdlig.

Tänker att jag måste flrsöka priotera mig själv denna veckan. Skapa nått nytt göra nått roligt, men finns inget som jag kommer på. Tror jag redan har gett upp, kämpa för fan tänker jag, men hittar inga vägar.

Ledig fre lör söndag, mår illa av tanken bara. Rädd för all ledig tid.

3 gillningar

Så kände jag också i början. Hatade veckosluten.
Somrarna var ok, då hade jag båten att skurra med och vänner att hälsa på. Vintrarna var värst. Skottade snö för mig själv och bar ved som en tok. Ensamheten var grym trots 3 vuxna barn och barnbarn. De har ändå sina egna liv.
Men du, nu längtar jag nog till helgerna som förut. Känner fortfarande ensamhet men fyller ändå dagarna med något. Pysslar, pratar i telefon , springer på loppisar ( har inte råd att shoppa nån annanstans) försöker bjuda hit vänner… ofta har de fullt uppe men ibland lyckas det.
Man vänjer sig också så småningom att vara själv. Trodde aldrig det men… tydligen.
Säger inte att jag är lycklig såhär men det är ok. Tusen ggr bättre än då det begav sig.
Tiden, den tiden…det är det som behövs. Upp och ner går det de första året…

9 gillningar

Åh jag känner verkligen igen mig så mycket i det du skriver Sorgen1. Hittade på något med mitt ex familj var och varannan dag. Nu sitter ensam mesta tiden. Mitt ex familj är jättegulliga mot mig och jag är välkommen dit men inget kommer ju bli som förut. Med traditioner och resor.

Ja hur ska man hitta dessa vägar att orka kämpa. Orken försvinner mer och mer. Vi behöver ju bygga upp oss själva. Men hur ska vi göra det? Jag har inget svar. Men om några år vet vi.

Du är inte ensam. Skriv här hela helgen. Vi kämpar med dig. Vi förstår dig. Är så skönt att skriva med alla här. Alla förstår.

6 gillningar

Jag kan inte förstå hur jag ska överleva detta.

Jag älskar henne så otroligt mycket! Ett halvår har snart gått sedan hon sa orden! Jag vet att hon inte älskar mig längre hennes kärlek tillhör en annan nu! Det kommer aldrig bli vi två igen. Hon är inte elak hon bryr sig om mig, vill att jag ska må bra, att vi ska må bra!
Hon är så snäll och omtänksam.
Hur fan ska jag kunna släppa henne, jag går sönder i dessa känslo stormar. Jag känner ånger skuld skam svartsjuka och en sån otrolig saknad! Hela tiden varje dag varje timme! Det går ju inte att leva så här!

Allt jag gör så maler detta i huvudet saknaden och ångesten. Hjärtat slår så hårt och snabbt ibland att man mår illa.
Jag är så bunden till henne!
Vi har barn ihop. Jag måste ha kontakt med henne, vill ha kontakt! men går sönder av det samtidigt!
Vill prata med henne, få tröst och känna trygghet, den ända person som kan ge mig det.

Jag har aldrig mått dåligt innan, varit den som varit trygg och lugn. Nu när jag mår dåligt och behöver tryghet så finns inte den personen här som kan ge mig det!
Jag sitter fast i känslorna, det går bara runt runt.
Försökt hämta tröst eller tryghet från andra, men ingen lindring.
Jag är så trött på att må så här, att inte kunna känna nån form av lugn.

Jag vill inget hellre än att slippa dessa känslor jag har för henne! Kärlek ska ju vara något fint och något man mår bra av. Kärlek ska inte få en att gå under.
Hon vill ju inte vara med mig jag vet! Varför acpeterar inte hjärnan det.

Hon är inte perfekt det är ingen, jag vet det. Man älskar en person trots deras brister! Jag vill att hon ska vara lycklig, jag vill att hon ska vara glad. Men att det är utan mig! Gör så in ihelvetes ont.

3 gillningar

Jag går igenom EXAKT samma sak som du exakt samma hämdelse förlop som du…
Och jag är på exakt samma ställe som du med exkt samma tankar och känslor.

Långt inne i mig så vet jg hur det kommer se ut i framtiden och jag är nöjd med den bilden.
För jag och exet har målat upp dentillsammans med. Jag känner henne när hon säger att ingen man får komma emellan barnen och deras pappa så tror jag på henne…

Och det är den bilden jag försöker focusera på. jag vet det är svårt för exet och den nya mannen i säng i min gamla säng gör ont som fan den tanken och jag kan inte än släpa den…

Jag vet jag måste vara vän med exet och hennes man i framtiden och idag ser jag det som, omöjligt.
Men någonstans i nacken så säger det att tiden är end sättet och jag håller på att acceptera det…

Jag var arg på mitt ex för att hon gjorde slut med man i handen redan hon kunde gjort det lite bättre.

Jag är mycket besviken idag och sårad. gråter hela dagarna medan exet knappt förstår varför.
Folk har en förmåga att bara kapa av gamla band. Vända sig om gå vidare utan att se sig för…

Känns som om jag står bakom en spegel och kan se min gamla familj med ny man. ja bankar och slår på spegeln men dom hör inte. Dom kan inte ens se mig från andra hållet.
Så smilar dom allihopa håller barnen i handen och bara går sakta sin väg…exakt så känns det varje dag…

Tiden får bära mig förstår jag så det är väl bara att acceptera det.

Håll ut sorgen1…det kommer gå bra för oss båda det är jag säker på…

1 gillning