Förstörd

Nu ska jag försöka skriva min historia.

Jag träffade min livs första kärlek för 17 årsedan jag 20 hon 19. Vi har levt ihop sedan dess vi har två barn. Hon har en stor och kärleksfull familj, en familj som välkommnade mig med öppna armar när jag träffade dom, en familj som jag har sett som min egen med syskon till min sambo som var barn när jag kom in i bilden varav en ny född som jag ser som en syster. En svärfar som jag ser som en av mina bästa vänner, jag älskar dom alla. Bara hennes familj är 16st med svågrar och syskon och syskon barn, fler kommer komma. Jag har varit en del av detta samanhang nästan halva mitt liv. Min famil är liten och som jag inte alls har samma kontakt med.

Mitt x som det är nu. Sjukt svårt att bara skriva.
Började på ett nytt jobb för ett årsen efter lite kris att komma vidare i yrkeslivet. Där träffar hon en kille som hade det jobbigt i sitt förhållande och dom kom varandra nära, hon hjälpte honom i detta att gå ifrån sin fru och vidare i livet. Det tog upp mycket av hennes tid och jag stöttade henne i detta, är inte den svartsjuka typen. Detta höll på hela våren/ försommaren.
Samtidigt början hon bli väldigt kall mot mig, och i sommras så tog jag upp det. Vad är det som händer nellan oss? Där kom det hon vill gå isär.
Jag är inte utan skuld i detta man är altid två som det heter! Vi hade tappat varandra under det senaste året, enligt min tanke ge henne tid att hitta sig själv lite med nytt jobb och andra intressen, det var inte dåligt men inte bra om ni förstår vad jag menar, alla förhållande har dippar.
Jag var helt oförbredd på detta i Juli!

Nu börjar paniken jag blir helt förstörd fattar ingenting, det kommer som en chock. Jag vill kämpa jag vill ge allt, men hon är så kall min så vanligt varma kärleksfulla partner.
Dom månaderna är bara ett stort mörker jag är helt förtvivlad och går ner mig redigt långt under isen, tappar 20kg tar vårdkontakt och börjar i kbt. Jag vet att hon har ett förhållande med den killen hon hjälp i sin skillsmässa inget hon står för, men så är det.

Nu har vi då börjat med varannan vecka jag bor kvar i huset och hon i lägenhet. Jag är ett vrak jag lyckas knapp med all min kraft att ha barnen, reptilhjärnan tvingar mig så jag inte förlorar dom med. Jag är inte samma pappa längre helt förstörd. “Pappa du ser så ledsen ut kan du inte vara glad”.

Veckan utan barn är helt sjuk jag känner mig så jävla ensam jag har förlorat hela min trygghet. Jag känner mig ensam överallt tom med mina barn i famnen.
Jag har förlorat mitt livskärlek och min familj (hennes). Jag kan inte komma vidare hur ska jag kunna göra det. Jag älskar ju dom, nu är jag inte en del av det längre. Jag står utanför. Jag har tillbringat julhelger sommar semestrar, helger och födelsedagar traditioner, med den familjen jag inte längre tillhör.
Sorgen är så jävla stor, det är inte en förlust utan en hel släkt en familj.
Jag har inte så många vänner utan det har varit där min gemenskap har funnits.

Jag kämpar med självmordstankar och ångest varje dag, livet har blivit en kamp. Från att aldrig mått dåligt till att vara ett tomt skal.
Jag förstår inte hur jag ska hantera detta och gå vidare, hur ska jag kunna leva med detta. Hela min kropp skriker efter dom.

Jag är inte utefryst jag är omtyckt av dom men kan inte hålla ihop när jag träffar dom och kan inte träffa dom när x är där.
Så på sätt och vis är jag inte längre en del av samanhanget. Det har redan varit 3 kalas sen i sommras som jag inte varit med på, utan suttit själv i ett stort tomt hus i förtvivlan…
Jag kan inte stå ut i ensamheten och betrakta mitt gamla liv på avstånd.

Jag kan inte lämna mina barn, men jag har så jävla svårt att leva utan dom alla. Hur fyller man alla timmar när man är själv? Ledighet som har varit skönt innan, vad fan gör man nu? Panik över ledig tid, ångest hela tiden. Sorgen, ensamheten och saknaden dödar

18 gillningar

Håll ut, tiden läker. Barnen har du alltid kvar, och var rädd om dig och dem :heart: Men jag förstår vad du menar. Det gör jäkligt ont att ha blivit en del av en familj, och så plötsligt så bestämmer en person att alla de tas ifrån dig, att de inte ska vara din familj mer. Men vet du, din relation till dem behöver inte heller stå och falla med henne. Jag har flera i min ex-familj kvar som vänner, så det måste inte vara ett slut. Odla din egen relation med dem du tycker om. Du behöver inte göra det nu ifall du inte har kraft, du kan vänta tills du känner dig redo.

Smärtan i en skilsmässa är tillfällig. Självmord är en fruktansvärt permanent lösning som inte tar bort smärtan utan lämnar den vidare till barnen. Så var rädd om dig, och ta hjälp av allt vad samhälle, kvarvarande släkt, och vänner kan ge. Du kommer bli stark igen.

9 gillningar

Det är så oerhört tungt att bli lämnad på ett sådant sätt. Lider verkligen med dig.

Varit med om något liknande och mådde sämre än jag någonsin gjort tidigare under lång tid. Såg ingen ljusning i något och hade också mörka tankar. ALLA säger att det blir bättre med tiden men man kan inte få in det i skallen. Men det stämmer, tro mig! Du kommer må dåligt ett bra tag framöver men plötsligt så kommer du se små ljusglimtar som blir fler och fler. Plötsligt kommer du på att du kan skratta igen och få glädjestunder. Något man aldrig tror ska hända igen när man är där du är nu.

För mig tog det 1 år av limbo som nästan var det värsta. När sen separationen var ett faktum mådde jag riktigt piss i ca 1 år innan jag började bygga upp mig själv igen och få dessa glimtar av hopp igen.

Nu är det snart 4 (5) år sedan min separation. Kan inte fatta var tiden tagit vägen. Tänker fortfarande dagligen på mitt tidigare liv men har idag ett bra liv med mkt som är betydligt bättre än hur det var tidigare.
Det är lätt att bara se hur allt var perfekt när man ser tillbaka när man är där du är nu. Men när man ser tillbaka så ser iallafall jag många saker som är väldigt mkt bättre idag.

Alla säger att man missar halva sin tid med sina barns uppväxt. Så tänkte jag också i början.
Visst missar man hälften av dagarna men för min del har varannan-vecka-livet gjort att jag kommit barnen betydligt närmre och har en redan sedan tidigare bra relation till barnen en ännu bättre. Det är verkligen kvalité på tiden vi träffas nu och inte bara vanligt vardagsliv vecka efter vecka.

Du kommer fixa detta!

11 gillningar

Stor igenkänning på det du upplever!
För mig var pandemin det värsta, separerade några månader innan alla på mitt jobb började jobba hemma. Var tvungen att åka på affären de veckor jag inte hade barnen för attse någon människa.
Men nu tre år senare så börjar jag må ok igen, så det tar tid, lång tid för vissa av oss.
En stor tröst och något jag rekommenderar är att vårda respekten till exet, jag ser min exfru som en bra vän idag.
Läser du runt här så förstår du att många lider av att det inte fungerar med ex-relationen, livet blir mycket enklare om man kan ha en fungerande kommunikation med sitt ex.

Kämpa på och var snäll mot dig själv, be om hjälp, våga vara i känslan av sorg.
Det blir bättre!

3 gillningar

Fy vilken smärtsam upplevelse du tvingas igenom. Det gör fruktansvärt ont att bli sviken, lämnad, ifråntagen sitt sammanhang. Just nu känns det kanske som om det aldrig kommer bli bra igen, men det blir det. Tiden hjälper dig. Att lämna livet är inte ett alternativ, snälla stäng den dörren, och om du inte kan det, berätta för vården så du kan få mer hjälp dårifrån :pray:
Kram och massa styrka !

5 gillningar

Detta är jätteallvarligt och du måste få akut hjälp. Sök hjälp från vården. Du har förmodligen drabbats av en depression och behöver läkemedel och terapi.

Så länge du kan tänka klart, tänk på dina barn och att de behöver dig. Du är viktig för många människor och icke minst för dig själv. Du har bara ett liv, du är förhållandevis ung. Det kan bli bra igen, annorlunda, men bra. Men det tar tid och du måste orka.

Jag blir väldigt berörd av din historia. Ni var väldigt unga. Jag lämnade min första riktiga pojkvän efter 8 år. Det var inget fel på honom, men jag brukar säga att jag blev för nyfiken. Det är svårt när man träffats unga och växt ihop.
Du behöver samtalsstöd och hjälp att hitta tillbaks till dig själv.

Det är inget konstigt att du känner så här, det låter helt normalt och det finns hjälp.
Livet är skit ibland.
:heart:

2 gillningar

Ja enligt läkare och formulär jag fyllt i ligger jag på 37 poäng svår depression.
Jag har gått på antidepp i några veckor för sömn och att bli stabilare, har oxå ågestdempande vid behov.
Det är ju så här tror vi.
Jag vet ju varför jag mår så här, finns ju inga mediciner som botar sorg och livskriser.
Jag vill ju absolut inte dö jag vill ju leva, men jag hittar inga vägar ur detta. Tankarna på x och familj är ständigt hos mig. Har så jävla svårt att anpassa mig till mitt nya liv, man ska göra saker man mår bra av, alla dom sakerna involverar x med familj, iaf dom sakerna som kommer upp i huvudet.

Har så svårt eller jag kan inte känna glädje inått, inte ens när jag är med barnen och det skrämmer mig. Älskar mina barn, men tycker mest synd om dom när dom är med mig eftersom jag inte kan visa dom glädje.
Den yngsta försökte kittla mig häromdagen för att få mig att skratta igen. Det gör så jävla ont att se att mitt mående påverkar dom.

Dom flest säger det blir bättre, men det tar tid. Har så in i helvetes mycket tid.
Tid som ska fyllas med nått! Vad fan fyller man alla dygnets timmar med, när minnen och allt bara bombar en och man kommer knappt upp.

Man ska försöka starta om livet på nått sätt.
Jag vet vad jag behöver för att må bättre
Samhörighet, trygghet närhet.
Saknar alla dom grundpelarna nu.

Citat

Hur kan man kunna komma vidare om träffar den personen man vill vara med resten av livet.

3 gillningar

Acceptans. Lite kontakt och sånt som bara är nödvändigt inledningsvis, sen när man accepterar läget kan man umgås som vänner. Så har det varit för mig.

2 gillningar

Du måste ge antidepp längre tid.

Det är sant och smärtan försvinner inte. Tanken är att tiden är din vän här, du måste komma vidare med din mest akuta sorg och smärta. Så här är livet tyvärr. Ibland inträffar saker som man inte klarar av själv och som man inte kan styra, då är det jättebra att få hjälp. Läkemedel kan hjälpa dig över det mest akuta, men det kommer inte att ”kurera” dig. Det är här du behöver tid och terapi. Har du någon att prata med också? Vänner är bra, men gärna även någon professionell person. Hur hantera sina egna dippar, för de kommer att komma, är något du behöver lära dig.

Bra att du vill leva, egentligen. :heart:

Du behöver få perspektiv och hitta nya vägar hur dina dagar och hur ditt liv kommer att se ut. Det tar tid.
Ju mindre kontakt med din exfru desto bättre. Fokus på dig och hur du ska må bra. Ta bort henne från den ekvationen.
Jag vet att det enda du vill är det du inte kan få. Då måste du se till att fylla ditt liv med något annat värdefullt. Du har fina friska barn, gör saker med dem. Den tiden är värdefull, ta vara på den.

Skriv här, omge dig med människor, gå ut, gräv inte ner dig i din ensamhet. Börja träna, håll dig sysselsatt. Tvinga dig ut så att du inte kan gå in i dig själv och grubbla.

Det är nog mina handfasta råd nu.
Du kommer igenom detta, även om det inte känns så nu. Ge dig själv tid, ha inte för höga krav på dig själv.

2 gillningar

Bryter du benet är det tid som läker det. Det är ok att ta smärtstillande när det gör ont. Läkningen kan inte påskyndas, den får ta den tid den tar. Samma sak med ett sargat hjärta.

Att dina barn påverkas av ditt mående är inte konstigt, men det är inget som du ska känna för mycket skuld för heller. Hade du skadat dig illa i arbetet hade de också tyckt synd om dig och försökt muntra upp dig efter deras egen förmåga, t ex genom att kittla dig. Det är för att de tycker om dig.

Håll ut så länge. Det blir bättre.

2 gillningar

Man behöver inte umgås som vänner.
Det där med att vara vänner upplever jag som ett spel för galleriet. Man slätar över det som varit.

Jag förespråkar att man ska ha respekt för varandra som föräldrar men inte nödvändigtvis som människor. Det är skillnad på att vara ”rollen” förälder och att vara personen bakom rollen.

Så nej. Det är inte ett måste :blush:

2 gillningar

Åh jag vet hur det känns. Mitt ex och jag var så tajta och vi umgicks typ hela tiden med hans familj. Vi gjorde så mycket med dem. De var mitt liv, min trygghet, mitt allt. Min egna familj och släkt har jag inte varit så tajt med. Så när mitt ex lämnade mig i september i år för en annan förlorade jag inte bara honom utan hela hans familj. Och detta är så smärtsamt. Jag förstår precis din känsla. Man förlorade inte bara sin kärlek utan också sin familj. Var också det här att han fick nära kontakt med sin kollega. De var bara vänner sa de som stöttade varandra. Men de skrev mer och mer till varandra. Träffades i smyg när jag var på jobbet. Min make blev också det där kalla mot mig som du beskrev. Ville sedan skiljas och blev sedan ihop med tjejen dagen efter han flyttat.

Känner också igen mig att inte vara den glada föräldern. Men vi har kommit varandra närmare jag och barnen på något sätt. Du behöver inte vara glad. Du får vara ledsen. Visa känslor. Umgås med barnen och visa kärlek. Krama och pussa dem. Finns där för dem.

Förstår precis vad du saknar. Känner likadant. Samhörighet, trygghet och närhet saknar jag också. Skriv här om hur du mår. Fortsätt med det. Få stöttning av oss här. Det jag också gjort som hjälpt mig är att prata med en terapeut. Det hjälper att reda lite med sina känslor. Sedan tror jag det är tiden. Alla säger det. Jag är också mitt i sorgen och smärtan. Du är inte ensam! Vi fixar det!

9 gillningar

Hade vi inte haft vänskap idag så hade jag fått spendera julen själv, vilket jag absolut inte vill, nu när vi är vänner så kan jag umgås med mina barn och exets släkt, något år till.
Men nej man behöver absolut inte vara vänner, jag uppskattar det dock.

5 gillningar

Hade önskat att jag kunde umgås som vän med henne, men när jag ser henne eller bara hör hennes röst så bryter jag ihop.
Jag vet att det aldrig kommer bli vi två igen, men kan inte se mig utan henne! Även att hon har träffat en annan, när jag tänker på det mår jag illa.
Nu är det som det är försöker jag intala mig, eller jag vet. Men vad har jag kvar ingen!
Ens mål och drömmar som man har, dom bara försvann med x.

Det jag mår så jävla illa av att jag är så ensam. Ensamheten jag klarar inte av den! Snart är det jul kommer vara ledig hela veckan! Hur klarar man av att var själv! Jag har ju vänner men dom har ju sitt. I 17år har vi varit med hennes släkt över jul och mellandagar. Hur startar man ett nytt liv när man mår så här!

2 gillningar

Det är inte konstigt om du inte kan det nu. Du har ju ett öppet sår. Bättre med så lite kontakt som möjligt för att läka, sedan får du se.

Har du riktiga vänner? Visst har de sitt, men var inte rädd för att fråga om sällskap. Jag tror alla förstår din situation och att de får ”ställa upp” för dig. Hade du kunnat göra det för dem?

Det är ju i kriser som man fördjupar sina vänskapsband. Klyschigt men sant.
:heart:

3 gillningar

Citat

Jag kommer inte orka må så här i 1år. Jag är väl tyvärr en av dom som inte klarar av att mista sin flock.

1 gillning

Stopp! Nu tar vi om det!
Vad är alternativet? Hur allvarlig är den tanken? Vi kom väl överens om att du vill leva, egentligen. Lovar du det? Då får du sluta tänka ”fel” och istället ta en minut/timme i taget.
Plåga dig inte med tankar om hur det kunde ha varit.

Du behövs, du har barn och vänner, vi behöver dig. Orkar du inte? Sök hjälp och vård. Det finns hjälp. Det blir bättre, men det är skit just nu.
Jag vet att det känns som att du inte orkar. Du lever, dina barn lever. Men jag kan inte argumentera dig ur din sorg. Den är logisk, men ändå inte.

Ta en dag i taget. Skriv här. Se till att få samtalsstöd. Snabbast kan vara att söka hjälp via kyrkan har jag läst här att man inte behöver vara religiös. Prata med vänner. Det är ok att behöva hjälp. Alla kan hamna där du är och många har varit där.
:heart:

12 gillningar

Att våga visa att man är svag är inte att visa svaghet. Det är att visa styrka. Du ska vara stolt över att du har känslor, även om de just nu är jobbiga. Du vågar berätta här för oss att du inte mår bra, du är redan på väg till ett bättre ställe! Berätta för din egen familj hur du mår och att julveckan känns outhärdlig. För dina vänner. De kanske tror att du mår bäst av att få sörja ifred, eller så vet de inte riktigt hur de ska stötta dig. Tala om det! Det finns väl ingen som tycker att det är OK att någon ledsen vän sitter ensam på jul? Skulle du själv tycka det?

Nu börjar en ny period i ditt liv, med nya traditioner som du själv måste skapa. Nya mål och nya drömmar. Jag tyckte det tog ett tag innan jag vågade drömma stort om livet igen, men fundera på om du har någon liten dröm att börja med. Något som är bra och roligt för dig, som du gör bara för att du själv vill det. Många små steg i rätt riktning tar oss till slut en lång väg! :yellow_heart:

4 gillningar

Jag har inget bra råd att ge dig, men vill säga att vi är fler i liknande situation. Jag är också nere i mörkrets djup just nu. Lämnad, och med tre barn. Jag vill inte det här nånstans, det är hela mitt liv som dras undan. Vårt liv, det vi haft och det vi skulle ha.

Flytt och allt sker inom ett par veckor, och jag ser inte hur jag ska stå på benen då jag hittills legat under täcket med ångest. Måste klara det, för barnen. Men behöver kraft.

Vi kommer väl att klara det, va? Det gör vi! Skriv gärna så finns jag här.

8 gillningar

Citat

Ja jag vill leva inte bara överleva som jag gör nu.
Tankarna är där jag vet att det inte är ett alternativ. Men veckan utan mina barn, den är hemsk. Sluta tänka “fel” hur gör man? När hela ens liv har vänts upp och ner.
Från att alltid varit två, eller fler till att bli helt ensam.
Saknar henne ständigt det har gått 5 månader sen hon berättade och inget har förändrats snarare tvärtom kännslorna för henne växer och med det smärtan över förlusten. Svartsjuka ångest och sorg förstår inte hur man ska hantera det.
All denna tid jag har nu, den är så svår att fylla ut, jag tvingar mig till jobbet, jag vill inte men där försvinner iaf 8h.

Nej så är det. Tyvärr kan jag inte vara glad, har varit den glada killen innan, men nu är allt så mörkt trivs inte med mig själv i detta.
Har alltid varit den glada skojiga killen känns som hela en identitet försvunnit. Svårt att ta kontakt då.

Fick sms av x nu på jobbet, om hur vi ska planera upp julen. Bara raka frågor om hur vi ska göra. Fick det för 3h sen och sorgen bara väller över en.

2 gillningar