Nu ska jag försöka skriva min historia.
Jag träffade min livs första kärlek för 17 årsedan jag 20 hon 19. Vi har levt ihop sedan dess vi har två barn. Hon har en stor och kärleksfull familj, en familj som välkommnade mig med öppna armar när jag träffade dom, en familj som jag har sett som min egen med syskon till min sambo som var barn när jag kom in i bilden varav en ny född som jag ser som en syster. En svärfar som jag ser som en av mina bästa vänner, jag älskar dom alla. Bara hennes familj är 16st med svågrar och syskon och syskon barn, fler kommer komma. Jag har varit en del av detta samanhang nästan halva mitt liv. Min famil är liten och som jag inte alls har samma kontakt med.
Mitt x som det är nu. Sjukt svårt att bara skriva.
Började på ett nytt jobb för ett årsen efter lite kris att komma vidare i yrkeslivet. Där träffar hon en kille som hade det jobbigt i sitt förhållande och dom kom varandra nära, hon hjälpte honom i detta att gå ifrån sin fru och vidare i livet. Det tog upp mycket av hennes tid och jag stöttade henne i detta, är inte den svartsjuka typen. Detta höll på hela våren/ försommaren.
Samtidigt början hon bli väldigt kall mot mig, och i sommras så tog jag upp det. Vad är det som händer nellan oss? Där kom det hon vill gå isär.
Jag är inte utan skuld i detta man är altid två som det heter! Vi hade tappat varandra under det senaste året, enligt min tanke ge henne tid att hitta sig själv lite med nytt jobb och andra intressen, det var inte dåligt men inte bra om ni förstår vad jag menar, alla förhållande har dippar.
Jag var helt oförbredd på detta i Juli!
Nu börjar paniken jag blir helt förstörd fattar ingenting, det kommer som en chock. Jag vill kämpa jag vill ge allt, men hon är så kall min så vanligt varma kärleksfulla partner.
Dom månaderna är bara ett stort mörker jag är helt förtvivlad och går ner mig redigt långt under isen, tappar 20kg tar vårdkontakt och börjar i kbt. Jag vet att hon har ett förhållande med den killen hon hjälp i sin skillsmässa inget hon står för, men så är det.
Nu har vi då börjat med varannan vecka jag bor kvar i huset och hon i lägenhet. Jag är ett vrak jag lyckas knapp med all min kraft att ha barnen, reptilhjärnan tvingar mig så jag inte förlorar dom med. Jag är inte samma pappa längre helt förstörd. “Pappa du ser så ledsen ut kan du inte vara glad”.
Veckan utan barn är helt sjuk jag känner mig så jävla ensam jag har förlorat hela min trygghet. Jag känner mig ensam överallt tom med mina barn i famnen.
Jag har förlorat mitt livskärlek och min familj (hennes). Jag kan inte komma vidare hur ska jag kunna göra det. Jag älskar ju dom, nu är jag inte en del av det längre. Jag står utanför. Jag har tillbringat julhelger sommar semestrar, helger och födelsedagar traditioner, med den familjen jag inte längre tillhör.
Sorgen är så jävla stor, det är inte en förlust utan en hel släkt en familj.
Jag har inte så många vänner utan det har varit där min gemenskap har funnits.
Jag kämpar med självmordstankar och ångest varje dag, livet har blivit en kamp. Från att aldrig mått dåligt till att vara ett tomt skal.
Jag förstår inte hur jag ska hantera detta och gå vidare, hur ska jag kunna leva med detta. Hela min kropp skriker efter dom.
Jag är inte utefryst jag är omtyckt av dom men kan inte hålla ihop när jag träffar dom och kan inte träffa dom när x är där.
Så på sätt och vis är jag inte längre en del av samanhanget. Det har redan varit 3 kalas sen i sommras som jag inte varit med på, utan suttit själv i ett stort tomt hus i förtvivlan…
Jag kan inte stå ut i ensamheten och betrakta mitt gamla liv på avstånd.
Jag kan inte lämna mina barn, men jag har så jävla svårt att leva utan dom alla. Hur fyller man alla timmar när man är själv? Ledighet som har varit skönt innan, vad fan gör man nu? Panik över ledig tid, ångest hela tiden. Sorgen, ensamheten och saknaden dödar
Men jag förstår vad du menar. Det gör jäkligt ont att ha blivit en del av en familj, och så plötsligt så bestämmer en person att alla de tas ifrån dig, att de inte ska vara din familj mer. Men vet du, din relation till dem behöver inte heller stå och falla med henne. Jag har flera i min ex-familj kvar som vänner, så det måste inte vara ett slut. Odla din egen relation med dem du tycker om. Du behöver inte göra det nu ifall du inte har kraft, du kan vänta tills du känner dig redo.
