Jag undrar hur det känns att förstöra en annans människas liv. Tänker man på det och ler eller gör man det bara och bortser från det? Om man direkt bortser från det elaka man gjort, var ligger då drivkraften att göra det?
Mitt ex förstör min relation med mina barn. Medvetet. Hon lämnade. Hon ljög. Hon lurade till sig pengar. Hon har underhåll trots lyxliv. Vad är syftet att förstöra för mig? Ska jag raderas?
Jag börjar återvända till livet. Mår ganska okej efter 2,5 år, men striderna fortsätter. Undrar vad hon vill? Att jag ska dö? Jag förstår inte längre.
Jag gillar drivande människor, jag gillar vassa armbågar, jag gillar folk som har ambitioner. Jag gillar även glädjespridare, människor som ger andra energi och människor som bryr sig. Men i mitt liv har det tidigare inte funnits någon som enbart vill mig illa. Jag inser det nu. Någon har varit arg, någon har retats, någon har varit taskig under alla dessa år, men det har aldrig varit fokuserat på mig även om jag drabbats. Jag är ju trots allt bara 1 på planeten.
Att ägna tid åt att förstöra och lura en annan människa är en annan dimension.
Jag gav mitt liv till min sambo och mina barn. Jag var beredd att dö för min sambo och mina barn. Jag älskade livet men älskade sambo och barn mer och var beredd att offra livet för dem.
Tänk att det var just så det blev. Fast på fel sätt.
Hur reagerar barnen? Köper dom mammans version? Är dom tillräckligt stora för att höra din? Jag är inte för att prata skit om någon men om ditt ex medvetet försöker sätta barnen emot dej kanske du skulle plantera in lite av dina sanningar hos dom utan att prata illa om ditt ex. I bland tror jag det kan vara bra att få barnen att tänka lite själv och dra sina egna slutsatser.
Tack för ditt svar. Du har rätt, jag känner lite ljus i tunneln gällande de 2 äldre. De börjar se sammanhang och det är bra för mig även om förlorade dagar inte går att ersätta.
”Hörrudu! Du har fått som du vill. Vi är skilda och lever på skilda håll. Vad tjänar det till att du ska prata illa om mig till våra barn?”
Om jag tolkar din text ovan så verkar det även som om hon e den som ville skiljas?
Fortsätt då så här
”Det var du som ville skiljas och inte jag. Så nu får du ta och rycka upp dig och tänka på ditt liv och vad du kan göra för att våra gemensamma barn ska må bra och känna sig trygga. Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi alltid att ha något gemensamt, nämligen våra barn. Fokusera på ditt så fokuserar jag på mitt”
Om du vill kan du skriva ett sms eller mail då finns det bevis på vad du skrivit och hon kan inte förvränga historien till sin fördel.
Är det något jag lärt mig är det att det fungerar när man säger till på skarpen. Inte otrevligt. Men bestämt.
Sen brukar jag tänka så här.
Vindrutan e större än backspegeln.
Jag blickar framåt. Vad kan/behöver jag göra får att jag själv ska må bra och att mina barn ska må bra och känna sig trygga.
