Jag har läst här ett tag men tvekat på att skriva själv. Men nu känner jag att jag behöver skriva.
För några år sedan träffade jag en man. Tyvärr en upptagen sådan, något som jag visste från början. Attraktionen slog ned som en blixt och mot bättre vetande började jag träffa honom. Känslor utvecklades snabbt och starkt.
Tidigt lät han mig förstå att han inte var helnöjd därhemma och att det som främst höll honom kvar var hans små barn. Känslorna fortsatte växa och våra dejter blev mer seriösa. Vi började prata om ett ”vi” men hans stora farhåga att förlora barnen gjorde att vi inte kom till någon lösning.
Så här har det hållit på. Jag har flera gånger funderat på att bryta för det har emellanåt varit tärande att vara någons andrahandsval. Men jag har inte pallat, är för kär. Förra julen sa jag tillslut att vi inte skulle höras på ett tag för att ta ordentligt med tid att känna in vad han ville med hemma och oss. Han kom tillbaka och var på exakt samma ruta som alltid: hindret var barnen, inget annat.
Så för en tid sedan tyckte jag att jag märkte en förändring. Frågade honom om det var något men det var det inte. Han ville absolut fortsätta träffas och kände samma som alltid. Senaste månaderna har varit bra, vi har setts och pratat igen om oss och han sa att han inte kan med att lämna just nu med tanke på svärmors demens men att barnen nu blivit större och inte längre vara samma känsliga punkt. Jag skrev sedan till honom att jag inte kände att jag riktigt förstått vad han vill. Han svarade att det varit underbart att träffas och att han höll med om att vi behövde prata vidare. Men nu känns det som att han börjat ignorera mig. Vi skulle hörts i måndags men han har inte svarat på mina kontaktförsök. Jag förstår ingenting! Han har aldrig betett sig så här underligt tidigare.