Alla ni kloka människor som vandrat den här vägen före mig, hjälp mig att reda ut mina tankar:
Han vill lämna mig efter nio år. Är bestämd på sin sak. Vi har haft det oerhört tufft på många sätt, men alltid haft ett band och en kärlek mellan oss. Problem som vi alltså hade kunde bena ut. Trodde jag.
Men han vill skiljas. Jag köper lägenhet efter någon vecka. Allt går fort. Jag flyttar om en vecka och nu helt plötsligt är han inte… lika övertygad längre? säger han.
Han säger sig ha förstått anledning till mitt missnöje senaste åren, och han har insett sin egen del i det hela. Han har inte förstått att alla mina val jag gjort och förändringar i livet var för att göra livet lättare för oss. Jag vill ju naturligtvis inget hellre än att han leva med honom, men förstår att vi måste separera för att kunna laga något.
Jag har frågat vad han menar när han säger att det ”kanske inte är helt kört” men jag förstår inte hans svar. Något om självinsikt och saknad. Någon annan som känner igen lämnarens tvivel? Kan han faktiskt mena att han har ångrat sig, eller är det bara stundens allvar?
Om han menar det eller inte är svårt att veta. Mitt ex sa att han inte var säker på om han gjorde rätt som flyttade. Han hade sin jobbarkompis som exempel på hur det kunde bli och att det inte alls måste vara kört. Han hade skiljt sej, hittat tillbaka och ett par år senare gift om sej. Med facit i hand tror jag att han drog den valsen för att underlätta för sej själv. 2 år senare har han inte gjort en enda ansats till att vilja försöka på nytt. Kanske är orsaken att han vet att jag skulle strimla honom i småbitar om han så mycket som antydde att han ångrade sej, men mest sannolikt är att det redan från början fanns en annan.
Jag har bättrat mej lite. Jag vill inte döda honom lika ofta längre. Nu nöjer jag mej med att se hur han sakta förvandlas från en fit thaiboxare till en halvfet gubbe. Han gör jobbet så bra själv
Jag tror att allt bara är ett virrvarr i hans huvud ärligt talat. Han vet nog inte själv vad som är vad bland hans känslor. Dessutom bråkar vi otroligt mycket nu så vi behöver hjälp att både bearbeta och få till ett bra samarbete gällande barnen. Men att gå in i det ”förutsättningslöst” vete fan…
Är lite i liknande situation jag med. Vi flyttar ifrån varandra på måndag, det är slut men ändå inte. Han tvekar väldigt mycket, är mycket känslor och förvirring från bägges sida. Terapi tillsammans låter väl ändå bra, tänker att det åtminstonde gör att ni kan prata kring barnen och föräldrarelationen. Vi ska fortsätta gå i terapi tillsammans (började i våras) dels för att kommunicera bra kring barnen men kanske också för att hitta tillbaka till varandra, oavsett vad som blir så känns inte terapin bortkastad. Min man är den som ville separera och går också i terapi själv.
Jag tror att det är supervanligt att lämnare beter sig sådär! Tvekar, velar och mår dåligt! Av dåligt samvete? För att den egna tryggheten håller på att ryckas upp? För att man inte är säker på sitt beslut? Eller andra anledningar!
Dess värre kan det beteendet förorsaka än mer sorg och ångest hos någon som lämnas! Och det kan också lätt göra så att samarbeten föräldrar emellan förstörs!
Gå och prata tror jag är en väldigt bra lösning! Inte för att se om det kanske ändå är ni, utan för att trots hans beteende kunna skiljas på ett snyggt sätt. Det är liksom inte tveksamheterna i detta läget som ens i närheten är avgörande för om det kan vara ni. Det är snarare hur han arbetar mod sig själv efter att ni har flyttat isär som skulle kunna hjälpa…om du fortfarande vill då vill säga!
