Jaha, jag har inte varit så aktiv här men går in och läser ibland. Så det är inte omöjligt att det blir ett långt och “svamligt” inlägg. Jag gick med här 2019 då mitt ex för andra gången tagit upp att han vantrivdes och mådde dåligt. Sa att han ville prova att bo själv… Jag gjorde inga fel, felet låg hos honom.
2016 blev jag sjukskriven pga stressrelaterad utmattning, rörigt i livet med mycket att bolla hemma, barnen, jobbet. Mitt ex hade redan lyckats byta jobb och väntade bara på att få börja sitt nya då han upplevt samma stress som jag i drygt ett år innan.
Jag hade en fruktansvärd känsla av hur allt rann mig ur händerna, saker jag inte kunde sätta fingret på.
Jag smäller ca 3 veckor innan han börjar nytt jobb, han tror att allt ska bli bättre när han fått byta. Men allt detta krockar med varandra. Vi glider ifrån varandra, jag vill att han ska prata och öppna sig, för att inte bli dålig som jag, men han behöver inte säger han.
Jag känner att han glider iväg, längre och längre bort. Upptäcker i början av 2017 att han haft en opassande relation på snapchat med en tidigare kollega. Jag hade då flera ggr ifrågasatt om det fanns någon annan pga att jag kände hur han gled iväg. Detta svek och att han gått bakom min rygg, hur jag upptäckte det och vår tidigare väldigt tighta och kärleksfulla relation (vi hade båda samma inställning till otrohet) gjorde att allt bara sprack. Han sa att han funderat på om han skulle bo själv. Om vi skulle skaffa annat hus eller flytta till lght…han var så trött på allt.
Han skulle fylla 40 det året och gick till kurator i samband med hälsokontroll, bestämde sig för att det var jag som gällde, jag var hans stora kärlek och vi fortsatte framåt- men sveket hade gjort ett jättehål i min själ, mitt hjärta och framförallt i mitt förtroende…
2017 blir 2018, vi pinnar på och det känns ändå som det ska, men jag tvivlar många ggr på honom och behöver bekräftelse. Han säger att jag inte behöver oroa mig, men ni vet…det räcker inte riktigt… Känslan i mig är ju ändå att vi ska förbi det här, jag jobbar på min självkänsla.
Jag byter också jobb hösten-17, för att det var dags, och för att det skulle bli mer gemensam tid i familjen (bara dagtid). Han renoverar hemma, barnens rum, ett gästrum under 2018. Jag vill planera och göra ihop, han ‘hinner’ inte vänta, bara gör. Vi planerar ett nytt kök, jag frågar m tanke på hans icke existerande energi och stresstålighet om vi ska leja, men det är för dyrt, han gör själv. Han irriterar sig på allt, tycker allt jäklas, tycker vi är i vägen om vi vill hjälpa till eller tycker vi gör för lite. Det blir klart till slut, nu äntligen kan vi börja ta hand om familjen tänker jag… händer en grej till hemma som tar både tid och energi från oss båda. Jag har i många år bett honom att prata med mig, släppa in mig, ventilera, men han bara kör på.
I början av 2019 tar han upp det igen, jag har sett i några månader att han inte mår bra men han säger att han har sina ‘ups and downs’ bara, trött, stressad osv…men då vill han prova bo isär. Vi börjar i FR istället.
Han är med fysiskt men ingen vilja till samarbete där. Jag är nog en ensamvarg, som ska leva själv säger han till mig.
Jag blir bara mer och mer irriterad hemma säger han. Jag är såklart sjukt frustrerad i denna konstanta karusell som får kalla handen av honom om jag vill hitta lösningar och frågar vad jag kan ändra på. Han blir mer och mer som en främling- någon jag inte känner, självklart påverkar det mitt humör. Att försöka ge någon tid och utrymme, samtidigt som man hoppas, undrar och oroar sig.
Så på midsommarafton, när vi gett varandra paus, sagt att vi ska försöka göra saker själva med barnen över sommaren, ändrar han sig. Efter att ha varit ‘utkörd’ ur huset i några dar, för att vara själv och tänka, så har han insett att jag nog haft rätt hela tiden och han undrar varför jag inte redan lämnat honom, som han har hållt på…
Han vill satsa på oss, klart vi inte ska ‘slänga bort’ våra 19 år tillsammans, hus, 2 barn… Vi har en så lång historia ihop.
Jag tvivlar, har ställt in mig på att det är färdigt, han har berättat för barnen att det inte är bra och att vi kke separerar, de bröt ihop. Jag sa att han måste vara 1000 % säker och inte utesluta mig längre, prata med mig, jobba med sig själv. Vi kan inte fortsätta tillsammans och sedan bryta upp igen, inför barnen. Jag säger att det nog bara är familjekänslan han saknat när han var ensam.
Men han ihärdar, lova att försöka allt- ‘sitt bästa’, säger att han visst saknat mig och velat hålla om mig hela dagen, längtat efter mig.
Jag låter väggen rämna och tänker NU, NU har det vänt, NU går det år rätt håll…
Sommaren går, men den är ostadig, han är inte sig själv, han säger när jag frågar hur det känns, att det är för tidigt att säga. Vi träffas i FR en gång till efter sommaren och han vill mest bara bli klar där, säger att han kämpar på.
Men det vänder aldrig, hösten kommer och han fortsätter vara frånvarande, frågar jag är jag jobbig och tjatar, låter jag honom vara blir jag frustrerad. Jag mår SKIT.
I början av 2020 bestäms det att vi ska provseparera, skaffar en 1:a som vi pendlar i för barnens skull.
Han tror att han kommer komma till insikt om livet om vi gör så. Jag säger att han ska ta tillfället i akt att bygga upp sig själv, använda tiden till att reflektera, göra roliga saker och ‘må-bra-saker’… Det är vad jag försöker…men det kom en pandemi… Han lägger tiden på att jobba, träna, se på tv…
Så…Kristi Himmel 2020, 1 år sedan, säger han skilsmässa… Jag kan inte ge dig den kärlek du förtjänar längre. Jag har inte så det räcker till, säger han till mig. Ingen annan inblandad, inga riktiga förklaringar, bara att kärleken långsamt dött och att han tycker att senaste tiden vi levt tillsammans har vi mest gnällt på varandra…
Ja, det är klart tänker jag, ingen samarbetsvilja, helt skruvad situation när den ene mår dåligt men inte släpper in den andra som får stå och stampa i frustration vid sidan av… som då också mår dåligt…
Ända sedan vi blev tillsammans 20 år tidigare, har vi varit varandras stora kärlek, båda har pratat om livskamrater och ‘för alltid’, att vi är gjorda för varandra. Jag har burit en enorm kärlek till honom, och därför också blivit djupt sårad och sviken i hela hans sätt de sista 4 åren. Jag kände inte igen honom, han avskyr otrohet och skulle aldrig gå bakom min rygg. Jag har i många år försökt i förebyggande syfte få honom och förstå vikten av att dela med sin partner, prata av sig och ventilera känslor för jag kände på mig att det kunde bli såhär om han skulle börja må dåligt (kommer från föräldrarna, att trycka undan och köra på)Ja visst har han svarat, men när det väl kom till kritan…
Jag har mått så dåligt av att jag känt som han glidit mig ur händerna. Att jag inte känner honom längre, att han vänt vårt gemensamma liv och våra framtidsplaner och gemenskap ryggen.
Att han är nån annan, i min mans kropp. Sen att inte få nån tydligare förklaring till hur det kommit till detta…
Nu är vi skilda, barnen bor varannan vecka, jag har tagit över huset, köpt ut honom.
Det är ett år sen han sa att det var bättre vi skilde oss, innan allt blev ännu värre… I september är det ett år sen han flyttade ut…
Hur lång tid ska det ta att bli människa igen, hur lång tid innan man klarar sortera alla känslor? Jag är så jävla arg och besviken på honom, rädd för hur en människa man levt så tight med kan visa sig vara nån annan. Det skrämmer mig… Han som alltid sagt att han känner precis som jag, att det är vi till döden, att vi var gjorda för varandra. Jag som alltid sett mig själv som den ‘svaga’, känslomässigt känsliga och han som den starke och stabile… När blev det tvärtom, hur blev han så jävla feg och svag? Varför var det inte jag som gick, när han började dala iväg och dessutom gå bakom min rygg?
Ett tag i höstas var jag nära att fråga honom om han ville testa på att vara särbos med barnen varannan vecka, precis som vi levde då fast ses som familj och partners på helgen. Sen kom självrespekten, och insikten om att jag letade halmstrån.
Men ändå, jag tycker jag ser allt så tydligt, hur han mått och varför han gör såhär, det gör mig så arg att han hellre splittrar oss, tryggheten och familjekärnan för barnen än att ta tag i det och faktiskt försöka.
Sen kommer jag på, att han har nog aldrig älskat mig, som jag honom, han bara tror det. För hade han det hade han aldrig gett upp. Så han älskar ju inte mig längre, vad strävar jag efter då?
Men det är så förnedrande, att jag stått kvar, trott på oss, tänkt att det inte är sant, väntat på honom i 3,5 år och så går HAN…
Jag vill få säga till Alla hur det igentligen är… men är det bara min upplevelse, jag får ju ingen tydlig förklaring från honom, han ger inte mig sin upplevelse… så jag vet varken ut eller in. Ena dagen förnuftig och klok, vill framåt och tänker att ALDRIG HONOM IGEN, du är värd bättre! Andra dagen förvirrad och ängslig, vad är det jag inte får veta, vad hände, varför förstörde han allt det fina som var vi och vår familj?
Ska jag fråga honom? Jag vill så gärna det, tänker att han nu en tid senare kan förklara, så jag kommer vidare… eller kommer jag bara bli ledsen och besviken, tänk om han säger nåt jag inte vill höra, något jag inte förväntat mig…
Denna känslokarusell, som äter upp all energi. Har jag inbillat mig allt jag kände under vår tid innan han bytte riktning? Alla minnen vi har tillsammans, det är som de aldrig hänt. Vi är främlingar för varandra, tvingas spela vänner för barnens skull. Jag vet inte vem han är, vem har jag levt med? Hade vi inte barnen tillsammans hade jag önskat att han flyttade så jag slapp påminnas. Han verkar vilja vara vänner, kompisar direkt, sa att han nog alltid kommer leva ensam för han är en ‘ensamvarg’…så dumt. Jag kan inte vara vän nu, kan inte förlåta honom. De säger att man ska förlåta för sin egen skull, men det är ju inte så.
Förlika sig med saken och lära sig leva med det, ja, men förlåtelsen är för deras skull. Jag kan inte det, just nu har jag ännu inte förlikat mig med det heller…
Alla planer vi hade och alla minnen, det är livet som aldrig kommer bli nu, som jag saknar. Saknar det vi hade, den han var… Säg inte att jag kan få det med nån annan, för det blir ju aldrig samma. Det blir aldrig att barnen som flugit ut kommer hem till mamma OCH pappa, barnbarn som kommer hem till mormor OCH morfar. Resorna vi pratat om att göra med barnen. Jag är själv skilsmässobarn, allt kommer vara uppdelat, åka ena dagen hit, nästa dit, jag vet hur det är, det som nu ska bli för våra barn…
Ibland önskar jag inget hellre att han ska komma och säga att han ångrar sig, samtidigt som jag jag vet att jag aldrig kan acceptera att han gjort detta…att det aldrig gå att läka…att jag bara mår dåligt i hans närhet…att vi är slut för alltid…
Hur ska man komma vidare…?
Har du läst enda hit, då förtjänar du fasen en medalj!
:
