Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Försöken att komma vidare

Jaha, jag har inte varit så aktiv här men går in och läser ibland. Så det är inte omöjligt att det blir ett långt och “svamligt” inlägg. Jag gick med här 2019 då mitt ex för andra gången tagit upp att han vantrivdes och mådde dåligt. Sa att han ville prova att bo själv… Jag gjorde inga fel, felet låg hos honom.
2016 blev jag sjukskriven pga stressrelaterad utmattning, rörigt i livet med mycket att bolla hemma, barnen, jobbet. Mitt ex hade redan lyckats byta jobb och väntade bara på att få börja sitt nya då han upplevt samma stress som jag i drygt ett år innan.
Jag hade en fruktansvärd känsla av hur allt rann mig ur händerna, saker jag inte kunde sätta fingret på.
Jag smäller ca 3 veckor innan han börjar nytt jobb, han tror att allt ska bli bättre när han fått byta. Men allt detta krockar med varandra. Vi glider ifrån varandra, jag vill att han ska prata och öppna sig, för att inte bli dålig som jag, men han behöver inte säger han.
Jag känner att han glider iväg, längre och längre bort. Upptäcker i början av 2017 att han haft en opassande relation på snapchat med en tidigare kollega. Jag hade då flera ggr ifrågasatt om det fanns någon annan pga att jag kände hur han gled iväg. Detta svek och att han gått bakom min rygg, hur jag upptäckte det och vår tidigare väldigt tighta och kärleksfulla relation (vi hade båda samma inställning till otrohet) gjorde att allt bara sprack. Han sa att han funderat på om han skulle bo själv. Om vi skulle skaffa annat hus eller flytta till lght…han var så trött på allt.
Han skulle fylla 40 det året och gick till kurator i samband med hälsokontroll, bestämde sig för att det var jag som gällde, jag var hans stora kärlek och vi fortsatte framåt- men sveket hade gjort ett jättehål i min själ, mitt hjärta och framförallt i mitt förtroende…
2017 blir 2018, vi pinnar på och det känns ändå som det ska, men jag tvivlar många ggr på honom och behöver bekräftelse. Han säger att jag inte behöver oroa mig, men ni vet…det räcker inte riktigt… Känslan i mig är ju ändå att vi ska förbi det här, jag jobbar på min självkänsla.
Jag byter också jobb hösten-17, för att det var dags, och för att det skulle bli mer gemensam tid i familjen (bara dagtid). Han renoverar hemma, barnens rum, ett gästrum under 2018. Jag vill planera och göra ihop, han ‘hinner’ inte vänta, bara gör. Vi planerar ett nytt kök, jag frågar m tanke på hans icke existerande energi och stresstålighet om vi ska leja, men det är för dyrt, han gör själv. Han irriterar sig på allt, tycker allt jäklas, tycker vi är i vägen om vi vill hjälpa till eller tycker vi gör för lite. Det blir klart till slut, nu äntligen kan vi börja ta hand om familjen tänker jag… händer en grej till hemma som tar både tid och energi från oss båda. Jag har i många år bett honom att prata med mig, släppa in mig, ventilera, men han bara kör på.

I början av 2019 tar han upp det igen, jag har sett i några månader att han inte mår bra men han säger att han har sina ‘ups and downs’ bara, trött, stressad osv…men då vill han prova bo isär. Vi börjar i FR istället.
Han är med fysiskt men ingen vilja till samarbete där. Jag är nog en ensamvarg, som ska leva själv säger han till mig.
Jag blir bara mer och mer irriterad hemma säger han. Jag är såklart sjukt frustrerad i denna konstanta karusell som får kalla handen av honom om jag vill hitta lösningar och frågar vad jag kan ändra på. Han blir mer och mer som en främling- någon jag inte känner, självklart påverkar det mitt humör. Att försöka ge någon tid och utrymme, samtidigt som man hoppas, undrar och oroar sig.
Så på midsommarafton, när vi gett varandra paus, sagt att vi ska försöka göra saker själva med barnen över sommaren, ändrar han sig. Efter att ha varit ‘utkörd’ ur huset i några dar, för att vara själv och tänka, så har han insett att jag nog haft rätt hela tiden och han undrar varför jag inte redan lämnat honom, som han har hållt på…
Han vill satsa på oss, klart vi inte ska ‘slänga bort’ våra 19 år tillsammans, hus, 2 barn… Vi har en så lång historia ihop.
Jag tvivlar, har ställt in mig på att det är färdigt, han har berättat för barnen att det inte är bra och att vi kke separerar, de bröt ihop. Jag sa att han måste vara 1000 % säker och inte utesluta mig längre, prata med mig, jobba med sig själv. Vi kan inte fortsätta tillsammans och sedan bryta upp igen, inför barnen. Jag säger att det nog bara är familjekänslan han saknat när han var ensam.

Men han ihärdar, lova att försöka allt- ‘sitt bästa’, säger att han visst saknat mig och velat hålla om mig hela dagen, längtat efter mig.
Jag låter väggen rämna och tänker NU, NU har det vänt, NU går det år rätt håll…
Sommaren går, men den är ostadig, han är inte sig själv, han säger när jag frågar hur det känns, att det är för tidigt att säga. Vi träffas i FR en gång till efter sommaren och han vill mest bara bli klar där, säger att han kämpar på.
Men det vänder aldrig, hösten kommer och han fortsätter vara frånvarande, frågar jag är jag jobbig och tjatar, låter jag honom vara blir jag frustrerad. Jag mår SKIT.
I början av 2020 bestäms det att vi ska provseparera, skaffar en 1:a som vi pendlar i för barnens skull.
Han tror att han kommer komma till insikt om livet om vi gör så. Jag säger att han ska ta tillfället i akt att bygga upp sig själv, använda tiden till att reflektera, göra roliga saker och ‘må-bra-saker’… Det är vad jag försöker…men det kom en pandemi… Han lägger tiden på att jobba, träna, se på tv…

Så…Kristi Himmel 2020, 1 år sedan, säger han skilsmässa… Jag kan inte ge dig den kärlek du förtjänar längre. Jag har inte så det räcker till, säger han till mig. Ingen annan inblandad, inga riktiga förklaringar, bara att kärleken långsamt dött och att han tycker att senaste tiden vi levt tillsammans har vi mest gnällt på varandra…
Ja, det är klart tänker jag, ingen samarbetsvilja, helt skruvad situation när den ene mår dåligt men inte släpper in den andra som får stå och stampa i frustration vid sidan av… som då också mår dåligt…

Ända sedan vi blev tillsammans 20 år tidigare, har vi varit varandras stora kärlek, båda har pratat om livskamrater och ‘för alltid’, att vi är gjorda för varandra. Jag har burit en enorm kärlek till honom, och därför också blivit djupt sårad och sviken i hela hans sätt de sista 4 åren. Jag kände inte igen honom, han avskyr otrohet och skulle aldrig gå bakom min rygg. Jag har i många år försökt i förebyggande syfte få honom och förstå vikten av att dela med sin partner, prata av sig och ventilera känslor för jag kände på mig att det kunde bli såhär om han skulle börja må dåligt (kommer från föräldrarna, att trycka undan och köra på)Ja visst har han svarat, men när det väl kom till kritan…

Jag har mått så dåligt av att jag känt som han glidit mig ur händerna. Att jag inte känner honom längre, att han vänt vårt gemensamma liv och våra framtidsplaner och gemenskap ryggen.
Att han är nån annan, i min mans kropp. Sen att inte få nån tydligare förklaring till hur det kommit till detta…

Nu är vi skilda, barnen bor varannan vecka, jag har tagit över huset, köpt ut honom.
Det är ett år sen han sa att det var bättre vi skilde oss, innan allt blev ännu värre… I september är det ett år sen han flyttade ut…

Hur lång tid ska det ta att bli människa igen, hur lång tid innan man klarar sortera alla känslor? Jag är så jävla arg och besviken på honom, rädd för hur en människa man levt så tight med kan visa sig vara nån annan. Det skrämmer mig… Han som alltid sagt att han känner precis som jag, att det är vi till döden, att vi var gjorda för varandra. Jag som alltid sett mig själv som den ‘svaga’, känslomässigt känsliga och han som den starke och stabile… När blev det tvärtom, hur blev han så jävla feg och svag? Varför var det inte jag som gick, när han började dala iväg och dessutom gå bakom min rygg?
Ett tag i höstas var jag nära att fråga honom om han ville testa på att vara särbos med barnen varannan vecka, precis som vi levde då fast ses som familj och partners på helgen. Sen kom självrespekten, och insikten om att jag letade halmstrån.
Men ändå, jag tycker jag ser allt så tydligt, hur han mått och varför han gör såhär, det gör mig så arg att han hellre splittrar oss, tryggheten och familjekärnan för barnen än att ta tag i det och faktiskt försöka.
Sen kommer jag på, att han har nog aldrig älskat mig, som jag honom, han bara tror det. För hade han det hade han aldrig gett upp. Så han älskar ju inte mig längre, vad strävar jag efter då?
Men det är så förnedrande, att jag stått kvar, trott på oss, tänkt att det inte är sant, väntat på honom i 3,5 år och så går HAN…

Jag vill få säga till Alla hur det igentligen är… men är det bara min upplevelse, jag får ju ingen tydlig förklaring från honom, han ger inte mig sin upplevelse… så jag vet varken ut eller in. Ena dagen förnuftig och klok, vill framåt och tänker att ALDRIG HONOM IGEN, du är värd bättre! Andra dagen förvirrad och ängslig, vad är det jag inte får veta, vad hände, varför förstörde han allt det fina som var vi och vår familj?
Ska jag fråga honom? Jag vill så gärna det, tänker att han nu en tid senare kan förklara, så jag kommer vidare… eller kommer jag bara bli ledsen och besviken, tänk om han säger nåt jag inte vill höra, något jag inte förväntat mig…

Denna känslokarusell, som äter upp all energi. Har jag inbillat mig allt jag kände under vår tid innan han bytte riktning? Alla minnen vi har tillsammans, det är som de aldrig hänt. Vi är främlingar för varandra, tvingas spela vänner för barnens skull. Jag vet inte vem han är, vem har jag levt med? Hade vi inte barnen tillsammans hade jag önskat att han flyttade så jag slapp påminnas. Han verkar vilja vara vänner, kompisar direkt, sa att han nog alltid kommer leva ensam för han är en ‘ensamvarg’…så dumt. Jag kan inte vara vän nu, kan inte förlåta honom. De säger att man ska förlåta för sin egen skull, men det är ju inte så.
Förlika sig med saken och lära sig leva med det, ja, men förlåtelsen är för deras skull. Jag kan inte det, just nu har jag ännu inte förlikat mig med det heller…
Alla planer vi hade och alla minnen, det är livet som aldrig kommer bli nu, som jag saknar. Saknar det vi hade, den han var… Säg inte att jag kan få det med nån annan, för det blir ju aldrig samma. Det blir aldrig att barnen som flugit ut kommer hem till mamma OCH pappa, barnbarn som kommer hem till mormor OCH morfar. Resorna vi pratat om att göra med barnen. Jag är själv skilsmässobarn, allt kommer vara uppdelat, åka ena dagen hit, nästa dit, jag vet hur det är, det som nu ska bli för våra barn…
Ibland önskar jag inget hellre att han ska komma och säga att han ångrar sig, samtidigt som jag jag vet att jag aldrig kan acceptera att han gjort detta…att det aldrig gå att läka…att jag bara mår dåligt i hans närhet…att vi är slut för alltid…

Hur ska man komma vidare…?
Har du läst enda hit, då förtjänar du fasen en medalj!

5 gillningar

Skicka medaljen till mig :innocent:

Jag har inte lösningen men efter 19-årig relation och drygt 1,5 år som skild så är det nog tiden som ska göra sitt…
Tänker också att det inte blir söndagsmiddagar som morfar o mormor utan jag kommer ha sämre kontakt med mina barn o ev barnbarn i framtiden och jag avskyr de tankarna. Det blev inte som jag tänkt mig men det får bli ok hoppas jag ändå.
Hittills har då inte jag tyckt att något blivit bättre och exet klagar konstant över att bo i en lägenhet men påstår att det känns bra att ha en hemlig relation med en gift karl. Ja men grattis då🤷‍♂️

Känns som man fastnat i vinkelvolten för evigt😢

4 gillningar

Karusellen är väl värst tycker jag, att hela känsloregistret ligger utanpå huden och minsta intryck kan trigga en storm av tankar och känslosvall som man inte är beredd på. Som om huden vore en ‘skärm’ med autokorrekt som aldrig stavar rätt :see_no_evil:
Vad illa att hon gillar att ha en relation med en gift man, det är ju även hennes ansvar att låta bli ‘upptagna’… Mitt ex gnällde på vårt hus de sista åren och såg bara problem med det.
Det första jag sa när han började tala om separation var att jag ska bo kvar, han får se till att det fungerar. Ibland tänker jag att han tuggade på i 2 år till i hopp om att jag skulle ändra mig och vilja flytta ist för han. Men nu löste det sig så att jag fick hjälp av banken att lösa ut honom och han bor i lght. Å han trivs inte där, men vill inte säga det rakt ut till mig…:woman_shrugging:t3:
Kram till dig iaf, håll i- håll ut :wink:

Kram tillbaka, om än så bara en digital sådan :hugs: :

1 gillning

Jag tänker då att jag kanske inte ska ge upp.
Jag känner som du för min man, han har aldrig älskat mig som jag honom.
Han hade en otrohet för 8 år sedan på ett disco. Jag fick veta förra året.
Sen har han haft vänner som han inte berättat om. Även om det inte varit annat än vänskap är det lögner -som jag avslöjat för det var inget han planerade att berätta.
Så jag vill bara lämna. Men är kvar för det känns så vidrigt att alla drömmar om framtiden och barnen försvinner.
Ilskan i mig försvinner inte hur jag än försöker acceptera det som varigt.

Inget stöd till dig, men min reaktion och tacktal när jag mottager medaljen :medal_sports: :grin:

2 gillningar

Jag är förstår dig verkligen i dina tankebanor. Är själv 1.5år efter skilsmässan, vad fan blev bättre av detta? Satt igår ensam i huset efter att ha tränat lagat mat osv och tänkte - just nu sitter min gamla familj 500meter bort fågelvägen bakom en annan betongvägg!
Mina barn som jag saknar och alltid ville ha hos mig.
Jag kommer aldrig förstå X beslut och att jag inte fick vara med i tankarna som ledde fram till hennes beslut över alla andra i familjen.
Vad är meningen med detta?

Trist när man hamnar i dessa tankar men lik förbannat så kommer dom och finns där i huvudet. Overklighetskänslor kommer över en om vad som är vad i denna värld.

Hoppet är väl att NÅGOT bra ska komma ur all skit och tills dess är det väl bara att låtsas hålla sig upptagen :joy:

Kämpa på!

5 gillningar

Ja, usch så grymt det är, när hjärnan och hjärtat tycks ha noll kommunikation och samarbetsvilja. Att man kan vara så klar i huvudet och veta att man inte accepterar det de gör/gjort/blivit, vi ska inte vara tillsammans mer för han har behandlat mig som skit osv, men då vill hjärtat nåt annat… som att vi bara fortsätta att lura oss själva… Jag VILL ju framåt, vidare i livet, inte fastna, men försöker, i ljusa stunder :innocent: tänka att det är livets och förnuftets sätt att tala om för mig att jag inte är klar och redo, för att det ska bli så bra som möjligt när jag sedan är det…:woman_shrugging:t3::hugs::hugs:

3 gillningar

Overklighetskänslor ja! Ibland blir man rädd för sig själv och vågar inte lita på sina egna tankar så som det snurrar…:see_no_evil::face_with_hand_over_mouth:
En del dagar känns allt i vårt gemensamma liv som en lögn, att jag levt i en illusion i nästan 20 år och det enda verkliga ur detta är mina barn. Men jag litar inte för 5 öre på honom längre…

Detsamma!:hugs:

2 gillningar

Jag tar gärna emot medalj :star_struck:

Alltså jag känner så med dig. Det är så jobbiga tankar och det är så svårt att från ena dagen till den andra bara släppa allt som man nyss hade. Det där som man är så stolt och glad för. Sin familj.
Familjen som man en gång hade finns inte mer. Och vem levde man med egentligen??
Det är så skrämmande att få reda på att han var en bluff.
Jag läser på fb och hör om andra som skiljer sig och inom ett år har ny man och flyttar ihop och allt ser så lyckligt ut igen.

Själv sitter man här i sin soffa och undrar när man ska få må bra igen. När ska tankarna sluta jaga en.
Jag har också haft svårt att förlika mig med tanken att det kommer bli mormor o hennes nya gubbe och sen morfar med hans nya kvinna.
Jag vill verkligen inte att mina barn och barnbarn ska få det så. Jag har så svårt att acceptera att det är så mitt liv kommer bli.
Jag vill bara fly. Bort från mig själv och min situation.
Jag valde inte det här livet.
Allt man byggt upp bara raseras sådär fort.
Alla i vår gamla familj går med öppna sår nu. Alla mår dåligt och vi kommer ha ärren kvar genom resten av livet.
Vår familj gick sönder. Den gick i tusen bitar.

Jag förstår dig. Jag går igenom samma som du. Livet blir inte som man tänkt sig.
Vi behöver jobba på att vända tankarna. Att acceptera vår situation och göra det bästa av det.
Eller hur?

3 gillningar

Ja vill oxå ha en medalj🤩

Men alltså på riktigt….ALLT du skriver å då menar jag ALLT e som en repris på mitt liv å min skilsmässa. Allt som vi var ”för evigt” ”avskyr otrohet” ”vem har jag levt med” är mitt liv en lögn” total främling ” Ja fy fasiken så jag känner igen mig.
Att ha blivit så grundlurad (i mitt fall 22 år) å den största å mest skrämmande frågan… har han någonsin älskat mig??
Jag var den som lämnade för 10 år sedan för jag just va less på livets bergochdalbana å så gick jag tillbaka… med facit i hand… det sämsta beslut jag tagit. Jag vet att man inte ska ångra saker. Men här gör jag det. Så förnedrad, så trampad på, så fullkomligt krossad som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva någonsin i mitt liv så illa behandlad som jag blivit när HAN väl bestämde sig för att gå ( å då ska observeras ”blev kär i en 18 år yngre kvinna utan barn) finns inte ord!
Å nu… IVF behandling (då han e steriliserad sedan 18 år) skaffa ny familj å börja om. Nä de e fasiken en fars.
Kan säga att det fortfarande kommer över mig. Sorgen över livet jag hade sorgen över de liv som jag inte fick å sorgen över att jag inte fick ett val. Det kämpar jag med fortfarande.
Å nej jag kommer ALDRIG förlåta… jag har däremot accepterat att det blev som det blev. Å min sorg får jag lära mig att leva med.
Mitt råd till dig är att bara släppa honom. Du kommer ALDRIG få svar på dina frågor. Dessa män är emotionellt handikappade å de e en sorg de får leva med å de kommer även den nya relation att bli varse om. Att jobba med sig själv är för dem omöjligt då det skulle förgöra dem. De e min starka övertygelse. Tiden får utvisa, man kan springa ifrån det mesta men man kan aldrig springa ifrån sig själv.
Ta hand om dig. Å kom ihåg att du är värd att älska å att bli älskad❤️

4 gillningar

Har också väldigt svårt att komma vidare. Nu orkar jag ens knappt prata med vänner längre då det gått en och ett halvt år strax och man borde gått vidare för länge sen typ. Blir mest prat om annat ytligt och håller det mesta inne. Blir inte att jag ens skriver så mycket här inne heller.
Jag känner tyvärr mer att inte blev det här så bra… Jag kan knappt ens förstå att vi verkligen varit tillsammans i 26 år, eller att han nu föredrar den där. Att han ska iväg med dottern och sin nya familj i sommar gör att jag går sönder igen, varje gång.
Läste en bok för ett litet tag sedan och fastnade för nån nån mening typ om att det som gör mig stark och otroligt bra på mitt arbete, den delen i min personlighet är förödande i privatlivet vid tillfällen som detta.

4 gillningar

Det här gäller för de flesta av oss. Och det är därför som kriser är personlighetsutvecklande. Vi tvingas, även om det kan ta lång tid, att utveckla sidor av oss själva som vi inte behövt tidigare. Och vi tvingas omvärdera mycket av det vi sett som sanningar om oss själva och andra. Men ofta kämpar vi emot så länge vi orkar och lever i ett enda stort Nej! till det som hänt, lever som en enda stor protest. Är vi starka tar det längre tid innan vi når det absoluta bottenläge då det kan vända och då vi blir mjukare, ödmjukare, i vår smärta och sorg. Då vi kan acceptera hjälp eftersom vi inte längre orkar kämpa ensamma för att ändra sakernas tillstånd.

Den amerikanska buddhistnunnan Pema Chodron brukar säga att hon blev buddhist för att hon var så vansinnigt arg på sin otrogne man och kände sig helt fast, helt konsumerad, av sin ilska, besvikelse, hat och uppgivenhet inför framtiden. Hon prövade allt; men det var först när hon mötte en buddhistlärare som skrev att negativa känslor inte är dåligt i sig, som hon mötte något som hade kraft nog att förändra henne. Hennes böcker är för många, även icke-buddhister, ett stöd i svåra stunder. För många av oss andra är terapimötet med en kunnig och empatisk terapeut något liknande.

Kram!

3 gillningar

Du är så bra på att formulera dig @Honungspaj! Just det du skriver här, känner jag igen mig i i min relation med exmannen, eller i många relationer och skeenden i livet. Mitt första jobb som nyutexaminerad, körde på så mycket att jag gick in i väggen. Jag känner mig länge stark som en oxe, som om det inte finns några begränsningar i hur mycket jag orkar kämpa och försöka. Men till slut blir det att jag bränner ut mig och jag blir alldeles tom. Och det är först nu jag vågar och även är tvungen till att blicka inåt, vad jag själv egentligen behöver. Är inte nere på botten längre men väl inne i en omvälvande och nödvändig förändringsprocess gällande mitt inre jag, mycket utforskande och träning i nya tankemönster och beteenden.

3 gillningar

Jisses vad medaljer det blir!:1st_place_medal::1st_place_medal::1st_place_medal:
Man behöver stöta, blöta och känna att man inte är ensam, för allt som oftast tror man ju att man är helt galen. Å man känner skuld i att vänner förmodligen tröttnar på en, men ändå är man inte klar med ältandet, den skulden lägger man också helst på exet, det är ju hens fel…

Jag smällde ihop ordentligt igår med exet. I söndags när jag var med barnen på badplatsen dök ‘hon’ upp där med sin nye partner (som dessutom är kollega till mitt ex). Jag far så illa av att vara tvungen att tygla mina känslor inför barnen i ett sådant läge, det är en extra börda att bära, att skydda DEM från hans svek samtidigt som man är så sviken själv.
Hon var märkbart påverkad och obekväm med att jag var där vilket betyder att hon vet att jag vet (triumf för mig). Min väninna såg det också.
Igår var jag på samma plats med min mamma, just som jag berättar för henne om det som hände i söndags dyker mitt ex upp med vår son som vill ta ett dopp. Jag blir ALLTID irriterad i hans närhet och därför tystlåten…
Så precis efter honom dyker HON upp igen, det är tydligen det nya nu…Jag har väntat sen jag upptäckte deras kontakt för dryga 4 år sen, på att detta ska hända på just den här badplatsen men har klarat mig- tills nu…
Igår såg hon inte mig, men jag såg när hon upptäckte mitt ex ute på bryggan…
Hon hade en väninna som stod där ute så då minsann svassade hon ut där och skulle visa upp sig lite, för hennes nuvarande sambo var ju inte med.
Jag fick direkt en ångestattack, spände hela kroppen.
Iskallt gick jag ner på bryggan och i vattnet, rakt förbi mitt ex som satt och pratade med bekanta medan sonen badade. Stolt kände jag att jag blev positivt uppmärksammad av vissa av exets bekanta. Min förhoppning var att hon skulle se mig och känna sig obekväm igen. Tyvärr tror jag inte hon gjorde det, men hon såg till att hälsa på mitt ex när hon gick därifrån.
Jag kliver upp och går för att torka, hela kroppen spänner sig och jag har fullt upp med att kontrollera det. Då kommer mitt ex fram och frågar om vi ska vara kvar länge…
Han spelar oberörd (fast jag såg hur nervöst han kastade blickar åt mitt håll när han upptäckte henne), kke hoppades han att jag inte noterade henne…
Jag svarar hur så? Irriterad i hans närvaro i vanlig ordning, men nu även uppstressad över situationen och att min kropp förräder mig så, jag VILL ju inte reagera.
Då ställer han en fråga och det bara snurrar i huvudet på mig, så när han inte får svar direkt blir han irriterad och säger mitt framför min mamma och de av hans bekanta som stod snett bakom oss, att det ‘går ju inte prata med dig, man får ju aldrig ett riktigt svar’
Jag sa att jag var upprörd och att vi kke kan prata om en stund,
-jaha, men det ju alltid så, det kunde väl inte jag veta nu (tror jag han sa)
Fast du hälsade ju på henne som gjorde mig upprörd så det kunde du väl räkna ut varför…
-ja, jag hälsar när folk hälsar på mig
Ja, det gör du, men då borde du ju förstå varför jag var upprörd nu. Hon verkade själv rätt besvärad när vi korsade varandra i söndags också sa jag.
-ja men det kan ju inte jag göra nåt åt…
Nej, sa jag, där är rätt mkt för sent för att göra nåt åt det.
Sen har det sms:ats här…
Han tycker han är på rätt spår nu och blir bara irriterad av att jag inte kommit lika långt som han vad det verkar.
Så jäkla nonchalant och dryg, försökte säga åt mig att prata med nån och att han inte var rätt person att hjälpa mig.
Fast jag har INTE bett om hans hjälp, vill inte ha den. Jag förklarade ganska tydligt hur långt ifrån varandra i processen vi är, att han valt sin situation till skillnad från mig, att jag gett honom flera år då jag väntat på honom när han var oerhört frånvarande och att det kke är hans tur att vänta nu. Då svarar han att förstår och att han ‘lider med mig’…
Vill ni ha era ex medlidande när det är de som orsakat hela situationen???
Han börjar må bättre, å vill inte se nån bekräftelse på min ilska och irritation mot honom för då mår ju han sämre igen… Han vill alltså att jag ska vara en glad lärka när vi ses, oavsett hur jag känner, för det blir lättare för honom då…
Newsflash grabben, jag önskar han krälade i skiten och visade upp ånger och att han inte alls mår bra än, men det gör han ju inte för min skull…

Så tappad och egoistisk! ‘Jag orkar inte älta detta mer, jag blir bara irriterad’
Jaha… OCH??? Jag är väl inte skyldig honom nåt- tvärtom​:face_with_symbols_over_mouth::triumph::face_vomiting:

Tack! Det behövde jag verkligen höra idag! Du är också värd att älskas! :hugs: