För mycket för en människa ...?

Känner att jag börjar tvivla över mitt eget förstånd. Har helt tappat tilltron till andra människor, och litar inte ens på mig själv längre. Har jag ens rätt till mina känslor? Tänker jag helt fel? Är jag kanske rent utav värd den här skiten?

Min mor har varit borta sedan länge. För ett år sedan dog min far, en mycket stor och tung förlust som jag ännu inte har hämtat mig efter. Strax därefter dog min älskade hund, och en kort tid efter den min häst. Alla tre dog av ålderdom. Själv drabbades jag av hjärtproblem utlöst av stress och har varit inlagd flera gånger. Men inte nog med det. Nu är jag också indragen i en bitter arvstvist rörande vår fars besparingar där ett av mina syskon kommer med rent lögnaktiga påståenden. Först blev jag så oerhört chockad över hur lågt en människa kan sjunka, att ljuga på det viset utan att kunna lägga fram några bevis. Jag sökte förståelse hos min man och förklarade för honom hur viktigt det var för mig att känna hans stöd under den här förfärliga processen. Jag rent av vädjade om hans lojalitet under en begränsad tid, men det var som att tala för döva öron. Min man kunde inte tänka sig att avstå från umgänge med de personer som tvisten berör. Han lämnade mig på gården där vi bor och tillbringade en härlig helg i Helsingborg med min syster och hennes man. Grillade, drack årgångsviner och diskuterade vår arvstvist (som jag hade bett honom om att undvika). Tillägas bör att vår egen gård ligger oerhört avlägset, långt utanför Kiruna. Den natten var jag ensam hemma, blev sjuk och fick själv tillkalla ambulans.

Efter detta har jag försökt att förklara min förtvivlan, men till ingen som helst nytta. Min man svarade med att åka på semester (egen), och efter den har han aldrig mer kommit tillbaka. Jag är nu helt ensam på gården med de djur som vi har kvar. Själv hade han redan en alternativ bostad som han nu tycks bo i.

Jag har skrivit flera mail till honom, men inte fått några svar. För några dagar sedan ringde han och ropade glatt i luren, “HÄÄÄJ TJÄJJEN!” Jag höll FAN på att ramla av stolen. Hur kan man ringa hem efter två månader och hojta, “HÄÄÄJ TJÄJJEN!”, som om han vore på väg hem från jobbet och bara undrar om han ska köpa med sig ett paket mjölk från affären. Jag fick nästan inte fram ett ord, utan flämtade bara, “Vaaad?”. Jo, minsann fick jag veta … “Vi måste väl lösa lite praktiska saker.” Då hade jag löst praktiska saker varje dag. Allt från läckande rörledningar, till att hämta hö och ringa efter veterinär då ytterligare en häst blev akut sjuk. Men han syftade på gården. Vi måste ju nu också sälja gården. Jag slängde på luren!

Förstå, att jag håller på att tappa det helt. Vi har varit tillsammans i 36 år. Jag har jobbat i hans firma och tagit hand om allt för att han ska kunna bygga upp sin verksamhet och ro in miljonerna på kontot. Sitt eget konto! Jag går härifrån utan någonting, kanske med en liten, liten summa efter gården. Ingenting som skulle räcka till en bostad.

Det här är faktiskt det sjukaste jag någonsin har varit med om. Klart man har konflikter efter 36 år, men att bara försvinna, att inte ens under en begränsad tidsperiod kunna tänka sig att vara lojal mot sin partner och att ringa efter två månader som om ingenting särskilt hade hänt. Kan detta vara den största 70-års kris man någonsin hört talas om.

Någon kanske undrar vad våra barn tycker. De tycker nog mest synd om sin pappa. Stackarn, som inte törs komma hem. Eller vad de nu tänker. Han har förlorat en hand i en skogsavverkningsmaskin, och vunnit stora sympatier för det. Dessutom är han generös med pengar och har alltid varit den som allting kretsar runt. Jag har faktiskt aldrig ens fått ett tack från barnen för deras julklappar, även om jag har skött precis allting för att maken ska kunna dra in sin deg i lugn och ro. Och nu kivas de om vem som ska ta över gården, bara jag har packat och flyttat härifrån. Vart jag nu ska ta vägen.

Nej, fy fan vad jag har slutat tro på mänskligheten. Eller så är det jag. En dag gjorde jag en dålig förhandling, och nu får jag leva med det. Vad tror ni?

4 gillningar

Beklagar verkligen situationen. Men om ni är gifta har du väl rätt till mer än halva gården? Du borde väl ha rätt till din andel av de där miljonerna du säger han har på sitt konto?

1 gillning

Tack för svar :slight_smile: Vi är inte gifta. Han friade en gång för trettiofem år sedan, men tog tillbaka frieriet. Han var väl rädd om sitt lilla torp som han ägde då. Men sedan dess har vi skapat en fantastisk verksamhet tillsammans. Som nu tillhör, honom. Jag borde hört varningsklockorna ringa.

1 gillning

Du borde förmodligen ha hört dom, men det är alltid lättare att vara efterklok.

Du behöver nog omgående ta hjälp av någon sakkunnig, som exv en familjejurist eller liknande så att du verkligen får veta exakt vad du har rätt till och hur du bäst går tillväga för att tillvarata dina egna intressen.

Så ring och boka tid redan i morgon, samla ihop allt som finns av ekonomiska redovisningar, kontoutdrag, banksammanställningar, lån, tillgångar, fonder, pensionssparande, deklarationer, företagsredovisningar osv. Försvann han hals över huvud så bör ju allt finnas kvar i hemmet :muscle: :v:

Gör inget alls förrän du kontaktat en jurist så att du har mer kött på benen innan du går med på något av hans förslag.

2 gillningar

Har ni, efter att ha blivit sambo, gjort gemensamma investeringar så är inte allt hans. Om gården var hans när ni flyttade ihop så är den det fortfarande. Men om ni har köpt den EFTER att ni blev sambos så är hälften din.

Ta för gudsskull kontakt med en jurist och ta reda på vad som verkligen gäller. Och stå på dig!