Ny på forumet - behöver bubbla av mig och gärna få lite reflektioner.
Bakgrund. Vi har varit gifta i 20 år. Två underbara tjejer i början av tonåren. De har sedan barnsben varit något av ”pappas” tjejer. Grunden lagd tidigt. Mamma har en smula bacillskräck, så har barnen varit sjuka så är det jag som torkat kräk och kramat barn. Fortsatt under uppväxten. Barnen har för mig alltid varit nummer ett. Min fru älskar våra barn, men där har samtidigt funnits en distans, en obegriplig själviskhet där de egna behoven mycket ofta går först.
För 5-6 år sedan började hennes ibland märkliga beteende eskalera och till slut gjordes en utredning. Hon fick diagnos som bipolär, vilket innebär att hon växlar mellan lätt depression och att vara speedad (hypoman). Någonstans i den svängen dog min kärlek. Hon gjorde en del saker som tog kål på min kärlek.
Två saker har fått mig att stanna.
Framför allt stannar jag för barnens skull. Tänker att det är bättre om jag ”håller ut”. Förutom att det skulle kännas tomt att vara utan dem varannan vecka, så är jag bekymrad hur de får det om när min fru blir speedad. Då tycker de mamma är riktigt jobbig.
Dels så är jag feg. Jag har lyft till min fru flera gånger att jag vill skiljas. Men varje gång jag lyfter frågan om skilsmässa går hon upp i varv. Hon skriker, gråter och hotar vartannat. En del av detta har säkert med hennes sjukdom att göra. Anar att tiden mellan att pappren skickas in till skilsmässan och att skilsmässan blir klar lär bli ett helvete. Vet inte om jag orkar utsätta mig själv eller barnen för detta.
Finns många fler ”lager”, men stannar här.
Tar gärna emot era funderingar kring vår situation.
Hade ni inte haft barn så hade jag tveklöst sagt; skilj dig asap för din egen skull, för att inte bränna ut ditt ljus i båda ändar och på mitten… samtidigt
MEN… ni har två barn som tack och lov, på ett sätt, har nått tonåren. Samtidigt som just det är en erkänt jobbig och känslig period för många barn. Så jag tror inte jag själv hade vågat lämna 50% av tiden till en instabil förälder där “stora” barn, tjejer i synnerhet, lätt får överta vuxenrollen i de perioder (eg. mer eller mindre alltid då varken depp eller speed är någon walk in the park att leva med) då föräldern inte fungerar.
FAST… de är formellt sett så pass stora att de får “välja” eller iaf ha stor påverkan på var de vill bo och det kan ju i förlängningen bli en väg ut för er alla tre!?!
Barn är emellertid väldigt lojala, i synnerhet med den förälder som är dysfunktionell och på det sättet kan uppfattas som “svagare” (och mer synd om) och det är en sak att som barn tillåta sig att vara irriterad och arg på den föräldern när allt är som vanligt… dvs. när du finns där och kan styra upp allt. Och en annan att vara det när den föräldern är ensam och från barnets synvinkel kan upplevas, “bara ha barnen kvar”. Då blir det lätt så att handlingsutrymmet att vara barn krymper drastiskt…
Medicinerar hon inte? Så att hon kan befinna sig på en jämn nivå? Är hon så sjuk att döttrarna skulle behöva bli ’mamma åt sin mamma’? Fungerar hon normalt med mediciner, med jobb och vänner borde hon ’klara en separation’ och kanske tom må bättre av det i längden än att leva med en man som ändå inte vill ha henne. Finns ingen annan inblandad kanske ni t.o.m kan skiljas som vänner.
’Klara en separation’ betyder inte att det inte kommer bli tufft såklart som för de flesta.
Tack för reflektionerna.
Livet vore otvivelaktligen en smula enklare om vi fick svaret på våra livsval i förväg.
I värsta scenariot skulle tjejerna bli mammor åt mamma. De skulle curla och göra allt för att hålla en god fasad utåt. Humörsvängningar och skuldbeläggande skulle drabba dem med kraft mitt i tonårstiden.
I bästa scenariot skulle de må bra av att slippa två föräldrar som ofta gnabbar. De skulle istället kunna glädje sig åt oss på varsitt håll. Min fru skulle slippa att leva med en man som inte älskar henne och jag kunde koppla av i vardagen på ett nytt sätt, både med och utan barn.
Jo, hon tar medicin. Sedan något halvår tillbaka är balansen bättre och svängningarna mindre. Just nu gränsar det mot hypomani, men den som inte känner henne tänker nog mera att hon är ovanligt pratsam och social. Är dock rädd att en skilsmässoprocess driver in henne in i tydlig hypomani eller depression. Men det går inte veta.
Drömscenariot vore att skiljas som vänner, så långt det är möjligt. Detta är dock enligt min fru omöjligt. ”Det finns inga exempel på goda separationer”. Hon låter förstå att om jag inleder en skilsmässa kommer hon se till att livet blir svårt. Men visst går det, om viljan finns.
Önskar att det fanns en knapp att trycka på - så låg hela processen med skilsmässopapper, gräl, ältande, bodelning, flytt, plötsligt 3 månader bakåt i tiden…
Hej!
Dina barn är som sagt så pass gamla att de till stor del kan välja själva var de vill bo. Hade jag varit där du är så hade jag lämnat. Du kanske kan få till ett samtalsstöd till barnen efter en skilsmässa. De kanske inte kommer att dela med sig av sin tillvaro hos mamman till dig men då kan de iaf få stöttning.
Har själv mindre barn o en sambo med, antar jag en psykisk diagnos vilket han inte själv vill se. Jag vill verkligen lämna men pga att barnen inte kan påverka i så hög grad så tvekar jag. Vill INTE att de ska va själva med honom. Har också precis som du förstått att om jag driver igenom detta så kommer jag få det svårt på så många sätt han kan få det till.
Nej, gå innan du blir bitter o olycklig!
Med all respekt för att jag faktiskt inte varit med om samma vill jag ändå säga följande:
Du kan inte kontrollera hur din fru reagerar eller vilken relation hon å era döttrar kommer ha. Du kan däremot fånga dina döttrar i sina fall, när och om det blir extra tufft med sin mamma.
När du väl orkar ta steget att skiljas, är det viktigare än nånsin att du är den trygga föräldern och som dessutom hjälper dom förstå att dom inte har ansvar för sin mamma. Så länge du aktivt jobbar på dom sakerna, så tror jag åtminstone att för dig era döttrar kommer livet bli bättre i längden. Det är ju ibte så att du droppar bomben ”vi ska skiljas” och sen blir allt som det blir. Du har massa makt i vilket det långsiktiga utfallet blir för dig och dina döttrar. Att stanna än förvisso mindre komplicerat och mindre upprivande… men det betyder inte att det är en bra lösning.
Om du skiljer dig, så kommet det positiva resultatet för döttrarna framförallt synas när dom börjar utforska sina egna framtida relationer.
För några dagar sedan kom några nya utbrott och efter en kort tvekan lyfte jag åter möjligheten att vi kanske skulle skiljas.
Det var, föga oväntat, som att hälla bensin på öppen eld. Ett av hoten var att hon minsann skulle berätta för alla hur jag gått bakom ryggen på henne med skilsmässa. Försökte svara så lugnt som möjligt att jag tänker inte gå bakom ryggen på henne - utan att jag mycket öppet och tydligt nu berättar att jag kommer skicka in pappren. När hon märkte att ilska inte funkade blev det tårar och vädjanden. Hon slängde sig bokstavligen på golvet och bad att jag inte skulle skicka in. Gick iväg. Var bara obehagligt. Ville inte bli arg.
Någon timme senare hade hon hittat ett mail från maj förra året, där jag föreslog att vi kunde utvärdera ytterligare ett år, innan vi tog några beslut. Om det var klokt eller inte, vet jag inte, men gick med på att inte göra något före 1 juni - då det gått ett år. Tänkte också någonstans att det är nog bättre (???) att ansöka om skilsmässa under barnens sommarlov.
Det är för övrigt ingen hemlighet för barnen med våra diskussioner om skilsmässa. Det blir högljutt…
Har inget klokt att komma med. Men du måste gå på din magkänsla. Jag kommer att gå i år, det är min tidsplan. Måste för annars kommer jag inte orka vara den jag vill vara för både min egen del men allra mest för barnens skull. Jag måste dessutom skapa en miljö för dem som är mentalt hälsosam. Det är den inte som det är nu.
Vi är i ungefär samma läge du o jag.
Styrkekramar till dig!
