Finns inget enkelt svar här utan det beror på barnens ålder, om någon ny partner finns med i bilden och hur sams man är rent allmänt.
Vi har vuxna barn och hade dumt nog en intention om att vi skulle fortsätta fira högtider tillsammans, vill man vara cynisk kan man säga att vi skulle fortsätta vara en familj fast på två ställen.
Detta sket sig totalt när jag träffade en ny kvinna och så här i efterhand förstår jag också varför. Vi hade ju separerat av en anledning och att hålla på att fortsätta “gegga” skulle göra att vi lurade oss själva (och barnen) att allt bara var tillfälligt och att vi nog skulle hitta tillbaka igen.
Det finns säkert undantag, där alla är sams och kan umgås och fira tillsammans. Men som sagt: räkna detta som undantag, iaf tills det kommer in nya spelare.
Den här julen kommer nog att se ut som så att vissa av barnen är hos henne på julafton och hos mig på mellandagarna. Jag åker nog till mina föräldrar, dom har jag inte firat jul med på 20 år typ.
Men för att återknyta till rubriken: man ska inte offra sig för barnens skull. Lika lite som man ska fortsätta leva i ett destruktivt och olyckligt förhållande för deras skull. Först när föräldrarna mår bra kan barnen börja göra det. “Ta själv på syrgasmasken innan du hjälper ditt barn att göra det” som det brukar oreras när man flyger.
2 gillningar
Tack för kloka tankar. Jag har ju fortfarande inte nått ilskestadiet, är så fruktansvärt ledsen fortfarande.
Tänker om jag varit arg så håller jag med om att det kan vara en undantagssituation. Men allt gör så ont fortfarande. Vi har som sagt inte kommit längre än att han uttryckt en önskan om gemensamt firande. Vad barnen känner vet vi inte.
Vi vet heller inte hur barnen kommer bo, enligt vår terapeut är barnen så stora att vi kan önska men inte bestämma. Vi har snart en artonåring med. Jag hoppas ju att de ska vilja vara lika mycket hos båda. Tack för tipset om hur veckorna infaller, så långt hade jag inte tänkt än.
Ja, det stämmer. Det är han som vill fira tillsammans. Jag får känslan att han vill ha det som är bekvämt, som du säger, det som är mer praktiskt. Jag vet inte, jag kan ju ha fel. Att han har dåligt samvete för det han gör, eller rättare sagt vad det gör mig det vet jag att han har. Jag vet ärligt inte varför han vill fira med mig.
Annorlunda jul, jo det skulle jag kunna tänka mig. Det skulle faktiskt passa väldigt bra den här julen. Det ska jag fundera på. Tack för bra tips på annorlunda jul 
Jag vet inte än om det finns någon ny, sas att det inte var så från början. Men nu har det ju gått en tid så allt kan ju hänt. Men om jag känner honom så skulle inte den personen i så fall vara delaktig i vårt firande.
Jag tycker det är jätteskönt med alla era reflektioner om detta. Jag har fått sagt till mig att jag ska bita ihop, och det klarar du bla bla bla…till slut kände jag mig som en usel mamma som verkligen inte vill detta. Det är ju inte att jag inte vill fira med barnen…bara inte med honom.
Jag känner att det vore bäst för alla om vi inte firar i år så får man se sen hur vår nya relation till varandra blir och hur framtida högtider firas. Tycker det känns konstigt som jag skrivit tidigare att han vill fira med mig…kanske ska fråga varför…fast då svarar han väl bara, för barnens skull…
Att bita ihop är lättare sagt än gjort. Låter ganska okänsligt att bara säga så till en person som fortfarande är ledsen och bearbetar en separation.
Jag tror som sagt inte att det blir för barnens skull, för barnen är säkert både för intuitiva och smarta för att inte märka hur du egentligen mår. Det blir nog snarare för exets skull, för att han ska kunna känna sig som en duktig pappa och duktigt ex som fortfarande vill fira högtider tillsammans. Inte minst för att det också är bekvämt för honom.
Och det finns ingen anledning för dig att göra honom den tjänsten. Det riskerar dessutom att försvåra ditt eget sorgearbete efter uppbrottet.
Nej, du måste få läka ifred och hantera denna första jul på det sätt som känns bäst.
Kramar till dig
2 gillningar
Så sant, tack för tröstande ord.
Kram till dig.
Alltså, när man har skilt sig, och särskilt om man är den som har blivit lämnad, är det superviktigt att börja sätta gränser runt sig själv. Den som har lämnat har förbluffande liten insikt om hur den lämnade känner sig. Som lämnad blir det därför ens allra viktigaste uppgift där i den kaotiska tiden när allt går sönder att ta reda på vad man själv tycker och hävda sin rätt till bestämmande.
Så mitt tips är: Säg bara nej. “Nej det vill inte jag. Jag har planerat att jag och barnen ska…osv” Lägg över ansvaret för HANS julfirande på HONOM.
Edit: DU har absolut inget att ha dåligt samvete för. Det är inte du som har bestämt att ni inte ska fira jul tillsammans längre. Det är han. Om han (eller någon annan) säger nåt som ökar ditt dåliga samvete- FÖRSVARA DIG!
2 gillningar