Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Flyttat ut sedan en vecka!

Jag har skrivit här tidigare om min destruktiva relation med min sambo. Han har 2 tonåringar, varav den ena 18 åringen bor hos oss varannan vecka och den andre bara varannan lördag. Själv har jag vuxet barn.

Våra problem började när min sambo bad mig flytta in till dem alldeles för snabbt och det ena barnet valde att flytta till mamman ganska omgående, då han kände att jag tog pappan ifrån honom. Det enda jag gjorde var att ställa lite krav på enkla saker som att plocka undan efter sig.

Jag har märkt nu i efterhand att all min sambos ilska på mig handlar om att sonen flyttade. Därför tolererar han precis allt med det andra barnet och skämmer bort. Vad hon än gör och säger så är det hon som har rätt. Skulle jag säga att jag gärna vill sitta vid TV en stund efter jobb, så kallar han mig barnhatare etc. Han har blivit riktigt elak och ilsken mer och mer hela tiden.

Jag föreslog att vi skulle bli särbos istället, så kanske sonen skulle komma tillbaka, men det vill han inte heller, så jag har bott kvar i alla dessa år. Men det har bara blivit värre och värre.

Skaffade en lägenhet som jag hyrde ut och har som säkerhet, eftersom det är så turbulent. Nu kan han explodera och kalla mig idiot, hora, egoist etc bara jag nämner tex min brors son och att han jobbar. Allt ser han som hot mot hans egna barn, som ärligt talat är otroligt lata, dåliga i skolan, vill inte jobba och aldrig göra något.

Hursomhelst så kom vi i en fight igen förra fredagen och han fick nog och sa att jag måste dra. Jag fick panik och fick dra utan kläder. Dagen efter fick jag hämta kläder etc för en månad framåt och bo hos min mamma då min lght har 1 månads uppsägningstid.

När jag väl hämtade mina saker, så bad han mig dagen efter komma dit eftersom hans mamma fyller år och han var inte mogen att berätta för dem ännu. Vi hade det underbart och för första gången sa han att vi båda ska kämpa tillsammsn. Då till terapeut, skriva juridiska avtal att jag inte kan bli utslängd, jag får ha kvar min lght, jag ska vara bättre mot hans barn och han skulle inte kalla mig elaka saker. Jag sa att jag bara behöver 2 regler i hemmet. Att dottern inte ska ockupera TV och att hon inte kan äta upp allt hon ser. Då var kriget igång igen och jag drog.

Han vill fortfarande att vi skall lösa det och även jag. Men hans väg är att bara jag ska ändra mig och älska och acceptera allt med hans barn. Han tycker inte att han har någon skuld i det hela. Och då funkar det ju inte.

Jag lever hela tiden på hoppet om att han ska ändra sig, eftersom han förlorat sina senaste kvinnor just pga barnen. Men han verkar aldrig inse något förrän det är försent. Jag kommer flytta den 1 november och då säger han att det är 100% slut. Jag vill prova särbolivet ett tag för att se om det kan vara bättre, men han vägrar!! Varför? Om hans barn gillar det och jag?

För att han vill vara bossen som flyter ovanpå och får andra att göra som han vill och andras uppgift är att hålla honom flyrande?

Har du talat med hans x om hon hade samma problem?

3 gillningar

Ja, jag talade med hans ex och då var han ännu värre. Tom mamman till barnen uppfattade honom som att barnen gick före allt. Kvinna nummer 2 fick inte ens sova över när barnen var där, för då skulle barnen sova i hans säng. När de var på resa så fick barnen lyxsängen och de vuxna fick sova i våningssängarna. Ja, du hör!!

När han så förlorade den sista så insåg han att han måste ändra sig. Det gjorde han också med mig ifrån början. Men så kom det sakteligen tillbaka, och nu är det värre än någonsin. Hans barn är bäst och vackrast och ingen kommer före dem eller får säga något ont om dem. De flesta i hans bekantskapskrets säger ju samma som mig om barnen. de är introverta och bortskämda och osociala. Och extremt omogna för sin ålder.

Skulle jag vara du skulle jag inte känna att det är mig som mänska och person han vill ha - utan att han mest vill ha mig som en figur i sitt eget system.

Hade han verkligen älskat mig som den mänska jag är hade det inte funnits ett sådant ultimatum som att: ”blir vi särbos gör vi oxå slut! Jag är bara tillsammans med dig om du är min sambo!”

Det är en sårande insikt, men svaret på den insikten är ju samma oavsett om du bor kvar som hans sambo eller om du flyttar till din lägenhet och han då väljer att göra slut med dig genast istället för att testa på hur ni funkar som särbos.

Det är ju till och med värre nu att stanna kvar som hans sambo, för då godkänner du idén om att vara en figur i hans skräddarsydda sammanhang, för om du inte är den figuren älskar han dig inte och gör slut.

I din egen lägenhet har du åtminstone dig själv i behåll - som din egen figur i livet. Oavsett om du går vidare på egen hand eller om han plötsligt ändå går med på att testa att vara din särbo. För att han kanske ändå hittade några känslor för dig som person.

2 gillningar

Du har så rätt i det du skriver! Det kallas inte kärlek när man kräver att en människa måste anpassa sig helt och bo hos honom med hans barn. De har inte valt mig och jag har inte valt dem. Man måste respektera att alla inte går ihop. Jag har svårt att acceptera hans uppfostran och hans barn, eftersom de är hänsynslösa, otrevliga och bortskämda individer och tycker att de bestämmer över vuxna. Jag har och kommer alltid tycka att det är vuxna som bestämmer så länge barn bor i hemmet där man betalar för allt. Det är normalt att hälsa och vara trevlig mot en annan person. Det är också onormalt att äta upp allt man ser när man är 18 år utan att ens fråga om någon annan vill ha!

Min sambo tycker att allt jag säger är fel och att jag har en Hitler uppfostran. ingen av oss har rätt eller fel, vi är bara helt olika. Därför måste man respektera att man inte kan bo ihop. Han vet att en parterapeut kommer att föreslå särbo skap och just därför vill han inte att vi går och pratar med någon. Alla i hans familj säger det, alla i min familj säger det, hans barn säger det och jag säger det. Han är den ende som tycker att man ska plågas under samma tak, för att han vill ha kontrollen och vill att det ska se bra ut att man är en sk familj.

1 gillning

Detta känns inte som ett normalt.
Håller med dig om att även om man inte trivs tillsammans så får man visa hyfs.
Verkar helt klart vara så att barnen utnyttjar situationen.

sidospår:
Vad de inte fattar är att de biter sig själva i baken genom att jaga bort alla.
I förlängningen kommer deras far att bli ensam när de väl väljer att flytta hemifrån
(Hans ekonomi och i förlängningen deras kommer också att bli sämre, då han kommer att få stå för en hel bostadskostnad osv…)

Allting ni skriver är såå sant!! Jag vet ju det! Denne man är känd av familj och vänner att få sin vilja igenom och han kan låta bli att prata med sin egen närmste bror bara för att ha rätt. Han bryr sig inte, utan vill bara vinna!

Nu har jag inte bott där sedan 1 oktober, men vi har haft 2 återfall. Förra helgen var jag där och det var som en nyförsälskelse och vi var så lyckliga och gjorde allt sånt som vi annars inte gör. Dock räckte det med ett enda ord fel så raserade allt. Han klarar fortfarande inte av att min lägenhet existerar och bara att jag skulle in och hämta en sak, gjorde honom helt galen. Det är för infekterat helt enkelt.

Jag försökte prata ut och lösa allt, men han var tokig och låste in sig på toaletten. Jag körde till min lägenhet och skrev när jag kom fram att detta nog var sista chansen och att jag var ledsen men att jag älskar honom. Han svarade aldrig. För första gången har jag än idag, sedan i söndags inte fått något svar, utan total ignorans.

Nästa helg ska jag hämta resten av mina saker och verkligen flytta ut. Jag mår så dåligt varje dag, försöker sysselsätta mig och tänka på annat, men det är såå svårt. Jag äts upp inifrån och håller på att vissna.

Innerst inne vill jag bara att han ska höra av sig och säga att allt är bra; att han inte vill förlora mig och att vi båda ska kämpa tlllsammans för oss. På ett annat sätt är jag ändå glad att det är över, och att jag slipper hans ouppfostrade barn som han prioriterar i alla lägen och att jag äntligen får lugn och ro i eget hem, utan att ständigt gå och vara rädd för att han ska få något ryck och kanske be mig dra.

Jag kanske får chansen att träffa en man som vill ha vuxentid med mig med mysiga restaurangbesök och vin som jag älskar, resor på tu man hand etc. Inte bara familjeliv och barnen och barnen.

1 gillning