Jag vet att det är otroligt individuellt vad gäller barn och ålder men lycks inte hitta någon vettig information kring min fundering.
Jag har hela min familj, mamma och 5 syskon med deras respektive och barn i Norge. Själv är jag kvar här i Sverige. Familjen har alltså en efter en flyttat dit efter att min äldsta syster gifte sig med en norrman och flyttade dit. Själv stannade jag kvar då jag var gift med en svensk man som har hela sin släkt här. Vi har 3 barn 13, 11 och 10 år. Är nu skilda.
Han och jag träffades för 19 år sedan i Stockholm där jag är född och uppvuxen. Bodde där fram tills att sista barnet blev 1år. Ex:et började nämligen få hemlängtan till den stad han föddes och växt upp i. Där hela hans familj är bosatt. Då jag som sagt var ensam kvar i sverige kändes det som att det inte spelade så stor roll vart jag bodde.
Sagt och gjort, flyttade till hans hemstad.
Nu till min fundering. Vid vilken ålder… 15,16, 17…är barn mer mogna för att träffa sin ena förälder endast på loven? Dvs om jag skulle flytta till Norge.
Vet att det ligger långt fram i tiden men funderar ändå. Hur tänker ni?
Jag har ingen personlig erfarenhet av ett sådant upplägg… men min erfarenhet som mamma, isolerat från mitt perspektiv är att jag aldrig skulle lämna mina minderåriga barn för att flytta iväg till mer avlägsen familj, för att enbart träffa mina allra närmaste dvs mina egna barn enbart på loven. Och jag skulle följdriktigt aldrig heller ha accepterat att den andre föräldern föreslog att han skulle få ta med sig barnen på de villkoren.
Kanske ingen hjälp för dig, men så länge barnen är tonåringar/minderåriga/gymnasieungdomar så hade det varit mitt personliga ställningstagande.
M E N… å andra sidan så fanns det förr och finns väl även idag även om det kan vara mindre vanligt, barn som flyttar iväg för gymnasiestudier till annan ort där det kanske inte går att komma hem mer än på lite längre ledigheter typ långhelg och lov. Så visst kan det gå, men det är nog mer beroende på barnets personlighet (och möjligen föräldrarnas) än på exakt ålder.
Mina barn har haft det så men med pappa som flyttade tillbaka till sitt hemland. De var då 10, 16 och 17. De två äldsta har klarat det bra, men båda bodde redan på annan ort för gymnasiestudier. Minsta har nog lidit mer än han uttryckt. Önskar nog att han hade varit 15-16 när det hände. Då är man oftast mer fokuserad på kompisar än föräldrar. Det finns nog ingen specifik ålder att hänga upp sig på, det handlar mer om barnets självständighet och annat.
Ett obs dock. Föräldern som får 100 % ansvar får verkligen 100 % ansvar. Man blir väldigt ensam även fast barnen är självgående. När det händer något måste man alltid förlita sig på att släkten ska ställa upp. Det är fasen inte kul när det är armbrott med operationer, samtal med skolan, regelbundna besök inom vården osv och man är ensam även om man har stor stöttande familj (utan dem hade jag nog dukat under ett par ggr under dessa fem år).
Se också till att föräldern som blir kvar i Sverige har fullmakt till skola, bank, vård och polis. Underlättar enormt för simpla saker som bankkonton, pass mm.
Sist men definitivt inte minst i frågan, barnen vill ibland inte spendera varje lov på annan ort utan möjlighet att träffa kompisar. Den har varit tuff för pappan till mina. Nu är det lättare då den äldsta har eget boende så han kan istället komma till Sverige oftare och bo hos äldsta.
Hade jag fått välja hade jag sagt minst 20 år på alla tre innan någon av oss lämnat på detta sätt. För då är de definitivt mer självständiga och klarar sig själva.
Nu blev det som det blev och vi har gjort det bästa av situationen. Och hur som så har de en bra relation med pappa. Plus i kanten är väl att de har en flygvana som få i deras ålder och minsta flög ensam nu nyligen redan vid 14 års ålder.