Det är så att jag i 1,5 år haft en distansrelation med en handikappad (och rullstolsburen) man i Turkiet (alltså bara sms och facetime, ingen träff).
Vi har verkligen haft en bra kontakt men det har varit svårt att få till att träffas vilket jag sörjer lite nu.
Jag flyttade nyligen till Stockholm för att börja på ett jobb och mina föräldrar har köpt en liten bostad till mig, vilket jag är väldigt tacksam för.
Jag träffade för en månad sedan ungefär en man i Stockholm som jag inte trodde skulle bli mer än vänner. Men han och jag gillar varann och har pratat om en framtid ihop.
Det är mycket lättare att vara med honom eftersom han är närvarande fysiskt och kan träffas och därför har det blivit så.
Båda två vet om den andre.
Jag har enorma skuldkänslor till den turkiske mannen, delvis på grund av att han är handikappad och har JÄTTEsvårt att träffa någon. Det känns som att jag har ansvar för att hans liv och att han kommer dö ensam utan mig. Det känns som att jag tagit hans liv ifrån honom.
Jag känner att min självbild som en god människa gått sönder och man brukar säga att man inte kan se andra i ögonen, men jag kan inte se mig själv i ögonen, för jag är en så dålig människa som träffat en annan man.
Jag har två alternativ nu känns det som. Att fortsätta med livet i Stockholm, jobba, utvecklas och träffa den nya killen. Eller att flytta till Turkiet, gifta mig med den handikappade mannen, vara hans assistent och hemmafru och leva utan inkomst utan vara beroende av han och hans föräldrar. Vilket kanske skulle vara trevligt ändå,och leva med rent samvete. Skulle sakna killen i Stockholm men han är ju inte handikappad så han kan lätt träffa någon ny.
Har ärligt talat ingen aning om vad jag ska göra. Men lägenheten är en stor investering och mina föräldrar vill väl helst inte att jag ska ge upp allt i Sverige för mannen i Turkiet. Samtidigt måste man följa sitt hjärta.
Jag blir orolig över din text.
Nu vet jag inte hur gammal du är, men något jag den hårda vägen lärt mig i livet efter relationer/dejting är att vi inte bara har förpliktelser gentemot andra, utan vår viktigaste förpliktelse är gentemot oss själva.
Och detta kan jag inte nog understryka!
Det är lite som när man flyger och får lära sig att sätta på sig sin egen syrgasmask först innan man hjälper någon annan.
Det finns inget vackert, rent eller ärofullt i att förstöra sitt eget liv. Inte under några omständigheter. Inte för någon annans skull.
Jag tror att du verkligen har hjärtat på rätt ställe, och att du verkligen är en fin person. Men det är en tankevurpa att tro att snällhet är att utplåna sig själv, och jag är rädd för att en flytt till Turkiet vore ditt livs misstag
Ditt viktigaste uppdrag i livet är att skaffa dig en stadig grund att stå på, vilket innebär egen inkomst, självständighet, frihet etc. När du har detta klart kan du bjuda in en man i ditt liv, om du skulle vilja. Men bara på villkor att han aldrig riskerar att inverka negativt på ditt liv
Ja, uppenbart är du omtänksam, snäll och en bra tjej på många sätt. Mannen i Turkiet likaså säkert en bra person. Jag tror säkert att han tycker väldigt mycket om dig, men hans liv och vardag måste ha ett värde helt oavhängigt dig. Han måste vara lycklig på helt egen hand, du kan inte ge honom det, ingen kan bära det ansvaret för en annan människa. Att flytta till honom för att du tycker synd om honom, det funkar inte. (Eller för att det skulle bli synd om honom om du inte gjorde det…). Det är inte bra för någon av er att relationen bygger på att det är synd om honom som inte kommer att kunna få någon annan om du gör slut. Relationen behöver bygga på att ni båda tillför saker, det är extra i livet utöver den goda stabila grund var och en skaffat sig. Han kan dessutom ha ett utmärkt liv även utan en kvinna vid sin sida. Så tyck inte synd om honom. Ja, livet är orättvist, han sitter i rullstol. Andra har det jobbigt på andra sätt.
Ska du offra ditt liv och din lycka för att ta hand om en man i ett annat land?
Människa är du inte klok???
Jag är uppväxt med en anhörig i rullstol. Det är ingen picknick!
Att lämna ett land för att flytta till ett annat är svårt nog. Att dessutom göra det för att ta hand om en människa som du inte ens har träffat!! Och som grädde på moset, flytta till ett land som har en kultur som skiljer sig ganska mycket från det du är van vid!!
Och leva på vad? Vad händer om hans familj inte godkänner/gillar dig?
Lägg till barn i bilden. Om du skulle bli gravid och ni får barn, vad händer då? Ska du ta hand om honom och barnen? Eller vänd på det hela. Han kan inte ha sex pga att han sitter i rullstol. Ska du leva ditt liv helt utan fysisk närhet?
Man kan inte offra sitt liv för en annan människa på det viset. Att hjälpa andra människor är fint och visst ska vi ställa upp och hjälpa våra medmänniskor. Men att offra sin egen lycka och framtid för en annan människa, nej, det är att gå för långt.
Jag beklagar om mina ord är väldigt hårda men det du skriver om att gifta dig med en människa som du aldrig har träffat för att du tycker synd om honom och är rädd att hans liv inte kommer att ha någon mening om du inte gör det låter hemskt!
I ditt liv är det DU som ska komma först!
Detta låter absurt. Jag tycker du ska leva här och nu.
Du har byggt upp en bild av en person du aldrig träffat. Du vet inget om vilket liv du skulle få där. Visst ska man tro gott om människor men detta låter galet.
Du finns inte för att göra andra människor nöjda.
Varför ska du ge upp hela ditt liv, arbete, vänner, bostad osv för att leva med en man som du blir fullständigt beroende av? Det är det du beskriver. Det har inget med hans handikapp att göra. Detta ska du inte göra för någon.
Du kan inte leva med någon för att han inte så lätt kan träffa någon annan. Det är inte att vara en god människa med rent samvete. Man är inte god om man väljer kärlekspartner baserat på någon slags kärlek i kombination med medömkan. Det är snarare elakt.
Alla har ansvar för sin egen lycka.
Om du hade en väninna med detta problem vad skulle du råda henne att göra?
Jag tror överhuvudtaget inte man ska ta så stora beslut som att flytta/gifta sig utan att ha spenderat betydligt mer tid ihop än via videolänk.
“Life is what happens to you while you’r busy making other plans”.
Är du eller har du rötter i främre orienten? Det är en sak att ha begränsad kontakt på distans, en annan att flytta till ett land med en annan kultur utan familj/ vänner. Om det skiter sig där nere och du blir fast där? Big no no no.
Det skulle jag säga det är med killen i Sthlm också. Hur länge har ni känt varandra? Har ni fjällvandrat eller paddlat kanot i en vecka i dåligt väder? Spelat golf i 4 timmar? Renoverat ett hus tillsammans?
Hur hanterar han egna framgångar och misslyckanden? Hur hanterar han andras? Hur är hans människosyn? Vad vill han ha ut av en relation hur vill han den ska vara? (Obs! Vad han gör/ visar inte vad han säger.
Andra människors lycka/ välgång är inte någon annans ansvar. Skulle den rullstolsburne bli lycklig om du valde honom och var olycklig för att du inte valde den andre?
Du kan inte göra andra lyckliga om du själv är olycklig. Först måste du ta hand om dig själv för att orka ta hand om andra.
Du ska bygga en kärleksrelation på ömsesidiga känslor av respekt, uppskattning och attraktion - inte på medlidande.
Har du aldrig haft en riktig relation tidigare? Dina tankar låter både osunda och naiva om jag ska vara ärlig. Vad skulle du få ut av relationen med mannen i Turkiet? Du vet ju inte ens om ni skulle falla varandra i smaken när ni väl träffas.
Det här låter hårt men jag blir allvarligt oroad när en ung människa är beredd att offra sitt liv och sin framtid för en främling i ett annat land. Ditt liv ska vara prio 1. Du har inga förpliktelser mot någon du inte ens är i en relation med.
Mitt hjärta gör ont på grund av det här. Kanske jag kommer undra hela livet hur det hade varit att vara med honom i Turkiet, men det är som sagt en stor risk.
Tack.
Jag är 30 (snart 31) och har Aspergers syndrom.
Menar du verkligen att jag skulle förstöra mitt eget liv om jag flyttade till honom? Det kunde ju vara trevligt också.
Men hans föräldrar bor i samma hus som han och de talar inte engelska men de är hyfsat moderna (hans syster är engelskalärare) och de verkar snälla men jag är rädd för vad de ska tycka om mig, jag är inte jättebra på att laga mat t.ex. Men han har sagt att de ska ta hand om mig.
Jag skulle ju kunna åka på semester dit och se efter (hade tänkt det innan) men nu verkar det inte möjligt för då vill nog inte den andra killen i Stockholm vara med mig sedan, I så fall åker jag och stannar där och då är det verkligen på vinst eller förlust.
Ursäkta om jag låter dum i huvudet, är bara så rådvill.
Tack så mycket.
Det du säger är jättebra, jag ska skriva det till honom. Men det är verkligen så att han är trött på att vara ensam och han vill ha en fru (han är 40 år) och han har sagt till mig att jag är hans sista chans att gifta sig så jag känner mig fruktansvärd som gått och träffat någon annan nu.
Tack återigen.
Jag tror att du har extra lätt att bli lurad och utnyttjad också tyvärr.
Den turkiska kulturen skiljer sig så stort från vår att jag tror du kommer att bli mycket illa behandlad om du åker dit.
Nej det kanske inte är bra. Jag har aldrig rest själv utomlands.
Vad skiljer Turkiet så mycket från vår kultur, kan det hända dåliga saker?
Jag får som sagt leva på honom/hans familj och kanske ibland mina föräldrar kan skicka pengar på min födelsedag typ. Hans föräldrar gillar mig redan så det känns jättedumt att ha gett honom och hans familj förhoppningar som kanske grusas, jag skäms jättemycket och sörjer det samtidigt.
Ja, jag har pratat med många om mitt problem och de säger att jag kommer först i mitt liv men jag vill gärna vara hjälten för någon annan människa även om det är min partner, jag har tänkt på hur roligt vi skulle ha det tillsammans, åka ut med rullstolen och kolla på filmer.
Han vill jättegärna ha barn också och utan mig kan han nog inte få det så det är tragiskt.
Det här är alldeles på tok för riskabelt och du ska nog verkligen inte lita ordagrannt på allt som sägs. Hade det varit inom Sverige så hade det varit nog, för då hade du iaf haft mycket lättare att få hjälp om du hamnar i en situation där du verkligen, verkligen behöver det.
Att åka till Turkiet på vinst och förlust, givet alla omständigheter på både hans och din sida, det verkar synnerligen oklokt för att uttrycka det milt.
Avsluta med Turkiet, stanna hemma och ge relationen till den kille som finns i din närhet en riktigt ärlig chans
Jag älskar honom mycket, men det är svårt för oss att träffas, dels på grund av corona-pandemin och nu tycker mina föräldrar att de inte har tid just nu. Dessutom har vi världens kris för jag har ju berättat att jag träffat en annan man och nu står jag vid ett vägskäl. Ja enklast vore att stanna i Sverige såklart men då mister jag honom kanske för alltid.
Sant att alla har ansvar för att vara lyckliga, även om jag önskar honom det.
Men jag vill helst bo i Sverige när jag tänker efter.
Jättebra tänkt av dig och tänk vilken tur att du har träffat någon i din närhet som du tycker om, som du kan lära känna i lugn och ro utan någon “vinst&förlust”-press…
Den andra killen har jag inte känt så länge, men är inte så intresserad av friluftsliv så kanske vore en handikappad man bäst för mig rent intressemässigt.
Jag är attraherad av honom i Turkiet (i alla fall av vad jag sett på videolänk) och uppskattar honom, men jag har haft stunder av tvivel.
