Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Fjärde gången

Jag tror jag behöver skriva av mig.
Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 6år. De senaste två åren förändrades de helt plötsligt. Från att vara bra till att av och till leva med osäkerhet i vårat förhållande för hans del. Min sambo säger att han är deprimerad och att han har varit de under lång tid. Han har under dessa två senaste åren gjort slut med mig tvärt för han säger att något fattas, att han borde känna mer för mig efter dessa år. För att sedan ”enbart” vilja ha tid för sig själv och kunna redan ut hans känslor. Detta skedde nu igen i tisdag för fjärde gången.
Dagen började som vanligt och vi hade tidigare förra veckan varit och tittar på hund och fantiserade tillsammans om framtiden. Han säger sedan helt plötsligt att detta inte funkar för han, att han vill göra slut. Jag som då i vanligt ordning blir helt förkrossad och chockad, säger att jag inte vill göra slut att jag älskar han och jag vill jobba vidare på våran relation.
Han säger då att han trots allt kanske inte vill göra slut men behöver tid för att redan ut allt inom sig. Reste samma eftermiddag till mina föräldrar. Avskedet var fruktansvärt med massor av gråt, kyssar och massor av att vi älskar varandra. Han vill att jag kommer hem om 2v.
Min sambo ska idag till läkare för att han ska får hjälp ang hans depression.
Känner mig så ledsen att de är såhär igen, känner mig så maktlös, ensam.
Han ringde igår kväll och sa med inte så övertygande stämma dock att allt kommer att bli bra och att vi fixar detta.
Är de någon mer som har varit i någon liknande situation som kan ge mig råd? Känner mig just nu som en slit och släng produkt.

Oj vad jobbigt, det låter inte bra alls, han låter lite labil. Får han hjälp för depressionen, vilken behandling har han fått? Har ni barn?

Han har tidigare varit på vårdcentralen för samtalsstöd för att få hjälp att sätta ord på sina känslor. Han har dock inte fått någon större hjälp av det. Han har ingen behandling ännu för hans depression, men förhoppningsvis påbörjas de nu. Vi har inga barn men vi har gemensamt fantiserat om det länge

1 gillning

Liknande historia här. Sitter kvar här ensam med massa frågor jag aldrig kommer att få svar på.
Fd sambon fick utmattningssyndrom plus vad jag tror är depression. Från att ena dagen vara det bästa som hänt till att nästa bli dumpad på telefon och behandlad som luft är TUFFT.
Jag har aldrig mått så här dåligt förut. Att han dessutom bara kapat all kontakt gör inte saken bättre.

1 gillning

@Kajsa1 @MedLivetSomInsats @Nosoupforyou

Känner igen det också, från min första relation.

När vi träffades var det kärlek från första ögonkastet, enligt honom, och han var väldigt angelägen och ville verkligen vara tillsammans med mig. Jag var det bästa som hänt honom. Han älskade att prata om framtidsplaner tillsammans. Han var oftast den mest drivande av oss.

Och sen… Ja, vad hände sen?

Psykisk ohälsa, depressioner och utmattning…
Min första instinkt var så klart att stanna kvar och stötta. Jag ville förmedla till honom att vi skulle ta oss ur detta tillsammans, och att jag kommer att hjälpa honom på det sätt han behöver. Men det blev början på en drygt två år lång mardröm för mig.

Även om jag tror att den pskykiska ohälsan var på riktigt, dvs. inget han fejakde, märkte jag så småningom att han dock använde den för att manipulera mig. Han kunde bete sig fruktansvärt hänsysnlöst och själviskt i perioder, men visste att han alltid kunde få mig tillbaka genom att spela på mitt dåliga samvete eller dra upp hur dåligt han mådde.
Ena dagen kunde vi ha det hur bra som helst, helt perfekt. Sedan kunde han försvinna i veckor och vägra prata med mig. Ibland kunde han säga att jag var den enda vän han någonsin haft, men lika snabbt kunde han slå över och vara hånfull och elak när jag försökte ordna fina saker för honom (såsom vid födelsedagar etc.)

Om man någon gång ifrågasatte hans beteende blev det martyrskap. Och då menar jag Martyrskap. För det hade ju varit så synd om honom i hans liv och han hade haft det så tufft när han var liten och han hade kämpat så hårt etc etc etc. Och detta kort drog han även när jag undrade om hans kriminella förflutna eller det faktum att han varit otrogen i alla sina tidigare relationer (vilket jag naturligtvis inte hade vetat något om när vi började träffas, utan sånt kröp fram senare). Allt var alla andras fel.

Så varför höll jag ändå ut så länge? För att man någonstans bryr sig och inte vill lämna någon i sticket. För att vi hade haft det perfekt innan allting föll samman. För att han ofta talade om att ta sitt liv.
Och det kunde han säga till mig en kväll då han av någon anledning inte var på humör och sedan vägra svara på kontaktförsökt i flera veckor, tills jag blev riktigt orolig och undrade om jag skulle ringa polisen.

Jag säger INTE att psykisk hälsa alltid är en dealbreaker.
Men det, som så mycket annat, innebär hur man hanterar det. De historier som finns i denna tråd visar att det finns ett visst mått av själviskhet inblandat också, eftersom de har valt att exkludera sina partners helt och inte kommunicera kring vad som egentligen händer. De har konstant ansett att ingen annan än de själva räknas, och därför spelar det ingen roll att de gör illa sina partners.

Jag har själv haft depressioner i livet och fått gå på antidepp. Även om det givetvis innebär vissa förändringar vet jag att om man verkligen vill kan man fortfarande bete sig med grundläggande respekt för medmänniskor.
Så jag tycker inte att psykisk ohälsa är en ursäkt för att bete sig illa, och troligen ligger det även någonting i personligheten hos männen här som gör att de tillåter sig att bete sig hänsynslöst.

2 gillningar

Nej det behöver inte alls vara en deal breaker om man släpper in sin partner. Det som gör mest ont är att jag inte fick vara delaktig i något. Jag kände mig utfasad fast han lovade att allt skulle bli bra. Det berodde inte på mig.
Har fått reda på att han luftat sina problem och tankar hos sin syster. Jag känner mig blåst, lurad och kränkt över att jag var den sista som fick reda på att jag skulle flytta ut ur vårt hem.

Jag som slagit knut på mig själv, försökt stötta och älskat är nu inte ens värd att ha kontakt med.
Inte en enda fråga har jag fått om hur jag mådde och hur jag mått efteråt.

Hur kan man bara lämna någon och sen försvinna. Så grymt elakt.

2 gillningar

Håller helt med dig, grymt elakt och hänsynslöst.

Kram till dig

1 gillning

Ja det är inte ett värdigt avslut. Otroligt ledsamt att bara bli lämnad som om man aldrig har betytt något. Det kanske man inte har iofs.
Såna här dumpningshistorier hör hemma bland finniga tonåringar som försöker bräcka varandra på flashback. Inte i vuxenlivet.

2 gillningar

Det har du rätt i. Kram