Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Finns det något hopp?

Långt inlägg kommer här. Är 30 och har varit tillsammans i snart 3 år med mitt livs kärlek. Ingen längre tid i det här sammanhanget inser jag. Kan hur som helst inte föreställa mig att bli kär i någon annan på samma sätt då det inte skett förr (haft flera relationer utan särskilt starka känslor från min sida).

Första två åren var fantastiska och fulla av kärlek och glädje. En förälskelsefas såklart. Förra året friade han och jag blev sen gravid. I år gifte vi oss och blev för drygt tre månader sedan föräldrar till en fantastisk liten pojke.

Under graviditeten bråkade vi en hel del då jag var väldigt orolig för allt kring graviditeten och barnet (har haft problem med ångest och depressioner tidigare) och jag förstår att det var jobbigt för honom.

Samtidigt blev han deprimerad och slutade vilja umgås med vänner, började ogilla sina gamla vänner (som vi umgåtts med gemensamt). Graviditeten var alltså ganska jobbig för oss även om vi alltså gifte oss under tiden. Även första veckorna efter förlossningen var jobbiga då jag kände mig svag, men nu har jag blivit mycket starkare i både kropp och psyke. Jag hittar på saker med andra mammor och leker med vår son.

Han har dock blivit ännu mer oscocial och avig mot andra människor och vill inte göra något annat än att spela tv-spel och umgås med vårt son (det är ju väldigt positivt att han i alla fall umgås med honom).

Han har också slutat ta ansvar för det mesta i hemmet och det är jag som städar, ser till att vår bebis blir badad m.m. och planerar sånt som behövs. Han gör vissa saker jag säger till honom men kan bli väldigt arg om jag uttrycker minsta missnöje över att jag får göra allt. Om han är trött/mår dåligt försöker jag muntra upp, men när jag uttrycker minsta negativitet blir jag beskylld för att gnälla och förstöra stämningen och relationen. Försöker därför hålla skenet uppe och inte klaga trots att han är vresig, men ibland känns det som om jag kokat över. Om jag då får ur mig något negativt pga min besvikelse över att ta i princip allt ansvar och aldrig få nån tröst eller liknande blir responsen att jag är otrevlig och att vår relation är skit.

Jag vill försöka tänka positivt och se att framtiden kan bli bättre. Många säger ju att första året med en bebis mest handlar om att överleva.

Någon som varit med om liknande och fått relationen att bli bra igen?

Vill ju verkligen kämpa men om det inte finns någon vilja från hans sida får jag ju inse att jag behöver en plan B. Känns lite hopplöst med bostadslån och gemensam lägenhet (utöver den fruktansvärda sorgen att förlora den största kärlek jag haft) men jag antar (hoppas) att det mesta praktiska går att lösa om det skulle bli så tråkigt att det tog slut…

Om nån orkat läsa hit vore det fint med erfarenhet eller tips eller vad som helst.

1 gillning

Min exman hade det tufft under bebistiden, tror mycket handlade om att våra döttrars kolik utlöste massor av saker han upplevt som barn. Jag tog hjälp av kommunen och fick avlastning en gång om dagen (och jag är inte en person som brukar be om hjälp), det var svårt att erkänna behöva hjälp men det var bra. Funderar om ni kan ta städhjälp matkasse osv? Allt sådant underlättar!

För min del blev det inte bra, vi lyckades inte få ihop det men fanns andra skäl också.

Lätt att vara efterklok men jag hade verkligen gått i parterapi, tvingat honom i egen terapi samt att han tränar ngt, själv hade jag sett till att få egentid och så hade jag anlitat barnvakt så vi kunnat gå på dejt, vara ute själva eller vad man nu känner för.

Ge inte upp förrän du verkligen testat allt! Styrka :muscle::heartpulse:

1 gillning

Hej! Småbarnsåren är ofta kantade av kriser och trötthet. Inte lätt att få till alla gånger, särskilt om någon mår dåligt i relationen. :two_hearts:Kontakta BVC och be att få komma till en kurator och familjeterapi. Din man mår inte bra och behöver förstå att ni behöver jobba på er relation och ert gemensamma föräldraskap. Vill han inte gå i terapi med dig, gå själv! Planera in regelbundna besök för att stötta digsjälv. Fundera på hur du vill att er relation ska se ut, vem som ska ansvara för vad. Och om du börjar fundera på separation, tänk noga igenom hur ditt liv kommer se ut först innan du fattar beslut. Låt allt ta tid.

Tack för tips om avlastning. Ska se vad som är möjligt. Har fått iväg honom på terapi men nu har han slutat gå för det “inte ger nåt”… Jag själv går i terapi men som du säger vore ju parterapi säkert bra!! Ska se hur det förslaget tas emot, kanske blir det dock bara ännu en bekräftelse på hur dålig vår relation är. Han har en tendens att se allt som en bekräftelse på sin tes om hur dåligt allt är istället för möjligheter/möjliga förbättringar…

Precis det jag försöker säga gång på gång men “inte såhär dåligt” eller “jaha, men då funkar väl inte småbarnsåren då”! Blir responsen. Men hoppas verkligen på parterapi eller liknande. Även om det är sorgligt att det ska behövas efter bara tre år. Trodde inte man skulle hamna här. Men samtidigt borde jag förstått bättre när jag bildade familj med en person som alltid varit känslomässigt instabil (“spännande” och “passionerat” tyckte jag…).

Bra med tips att inte göra nåt förhastat. Särskilt med ett litet barn. Hoppas bara han inte får för sig att vi måste flytta isär tvärt, sälja lägenheten osv…

1 gillning

Jag tycker att du är väldigt stark.
Förutom att vara rätt nyförlöst med allt vad det innebär tar du alltså hand om hela hushållet/familjelivet och dessutom hans mående.
Vem orkar allt det i längden? Vem tar hand om dig och vem ger dig chansen att få vila?

Att skaffa barn är naturligtvis en stor omställning, och jag undrar lite spontant ifall han var förberedd på den förändring som skulle ske och vilka krav det kan ställa på honom? Var han ivrig att bli förälder och vad hade han för inställning till det hela i början?

Det är möjligt att han helt enkelt har svårt att anpassa sig till den nya situationen och den förändrade dynamiken.
Men det är också möjligt att han har en slags förlossningsdepression, eller vad man nu ska kalla det, för om jag har förstått rätt är det rätt vanligt bland män också.

Men oavsett orsak måste du få utrymme att ta hand om dig själv.

3 gillningar

Tack, jo det känns tungt att inte få någon förståelse för hur det är att vara nyförlöst och dessutom behövs ta hand om i princip allt hemma.

Han ville inte ha barn först, aldrig velat, men sen ändrade han sig plötsligt och ville att det skulle ske så snabbt som möjligt. Jag blev såklart jätteglad för det och kände mig speciellt, som att han ändrat sig bara för mig. Men nej, tror inte att han förstod vad det innebär att vara förälder till en bebis. Han är fantastisk med sonen för det mesta, väldigt kärleksfull, men helhetsbilden saknas helt klart.

Jag hoppas att det är något tillfälligt som du är inne på. Verkligen. Och ja, jag behöver vila men samtidigt behöver jag honom. Det är ett jäkla dilemma att känna att man ibland inte står ut med en person samtidigt som den varit det finaste som hänt en och tanken på att inte leva tillsammans är som att föreställa sig att falla ner för ett stup…

2 gillningar

Åh, förstår och känner igen. Tror detta är så väldigt vanligt. Försök att ta hjälp utifrån med hushållssysslor, fundera ut de nödvändigaste rutinerna för att DU ska må bra och vara trygg och ta hjälp av familj och vänner eller externa tjänster (matkasse, städning). Tänk hur du hade planerat om du varit ensamstående. Vad hade du prioriterat då? Hur hade du planerat in din vila? Och lämna över till honom. Åk bort en helg - släpp ansvaret men klaga inte/visa inte missnöje när du kommer tillbaka! Hemmet kanske inte blir som du tänkt dig när du kommer tillbaka, men så skulle det vara oavsett om ni bodde ihop eller ej. Han kommer ha sin ordning, det är bara att gilla läget. Och ju mer ansvar du lämnar över desto mer måste han ta. För mig var detta det STORA problemet under småbarnsåren. Jag fastnade ofrivilligt i hemmafru-fällan och plockade, städade hela tiden för jag ville ha det fräscht och fint i hemmet, eftersom det var den platsen jag befann mig på och ville trivas i. Jag betalade ett högt pris och blev sur och bitter. Han propsade på att andra värden var viktiga, mysig stämning och närhet, men jag kunde inte då jag var fokuserad på ordning och rutin vilket gav mig avslappning och överblick. Samtidigt är samma sak så mycket svårare att upprätthålla på egen hand. Att inte ha en partner att bolla vardagen med är jättetuff. Så ge digsjälv ett halvår i terapi för att få perspektiv och sätt upp en plan för hur du vill ha det, i eller utanför en relation. Och ge plats för kärleken, skapa tillfällen då ni kan se varandra.

Tack för att du delar med dig. Jag har resonerat sådär i några månader, att jag får ta ett större ansvar men inte klaga för jag vet att alternativet att vara ensam är så mycket värre. Men så tar man ett “snedsteg” och ber om hjälp/uttrycker att man är less och då är relationen helt förstörd enligt honom. Man måste verkligen tassa på tå. Och ja, sänka standarden mer kanske. Han tycker inte att byte av sängkläder är nödvändigt mer än nån gång varannan månad och annat plock är ju högst nedprioriterat. Mycket av min irritation kommer ur att jag vill att vårt barn ska få ha det drägligt omkring sig, och att han inte verkar hålla med om det. Men som du säger, vill man leva med någon (en man) är det väl priset man får betala. Hoppas det inte är för sent för att rädda…

Du ska ju inte behöva anpassa dig på detta sätt - men om viljan inte finns att ändra från hans perspektiv har jag inga råd att ge då jag själv misslyckades. Jag har varit i exakt samma sits vad gäller hushållsansvar.
Jag fick vaka till stökiga kök och ständigt växande tvättkorgar och gick dessutom med på att ta alla lämningar på morgonen då det passade hans ork bättre. Han ville ha mig hemma till markservice, jag spjärnade emot, ville ha fritid och arbete. ”Någon slags karriär”
som han utryckte det. Det var ju inte jämställt. Klarade det i 9 år. Men det går säkert att vända på annat sätt - andra har lyckats! Schemalägg din tid där du fixar och håller efter. Och resten av dagen, blunda för stök och ha egentid. Sitt i soffan med en bok. Boka tid med kompisar, odla din kraft och glädje. Och sätt dig ner närvarande bredvid och uppskatta att han är kärleksfull mot sonen. Försök att leka lekar med barnet alla tre, jobba på det samspel i leken med barnet. Sen kanske du gradvis kan förflytta ert samarbete om tre till att gälla matlagning. Så bygger ni en gemenskap kring en trevlig aktivitet, där ni berömmer och boostar varandra. Det låter jobbigt men vill du vända detta får du böra se dig som en ledare som vill hjälpa er att omarbeta era negativa mönster till bra beteenden. Förvänta dig inget annat tack än att du förhoppningsvis ser att familjedynamiken ändras åt rätt håll!!! :heart::two_hearts:

Det är en av orsakerna att jag är på väg att lämna min sambo att vi inte haft en jämn arbetsfördelning sedan barnen kom. Sen tycker jag iofs inte att han blev plötsligt deprimerad på det sättet som kanske skett här.

Men tyvärr har jag väl inte så mycket kul och upplyftande saker att säga även om det förstås är ganska tidigt för er och kanske fortfarande finns hopp. När jag var mitt i det så tänkte att ja det är ju jobbigt med småbarn, man ska överleva och ta sig igenom och sen känns det bättre efteråt och man släpper det som var dåligt. Det känns inte bättre och jag har inte släppt det, snarare är jag så oerhört mycket mer bitter och ledsen i efterhand när dammet skingrats och jag kan se mönstret tydligare och på avstånd. Det handlar just ytterst inte om en jobbig och slitsam vardag, utan om att jag känner att han inte tog hand om mig och gav mig den omtanke, omsorg och respekt som han borde gett den som fött hans barn. Mycket av det praktiskt jobbiga har jag lagt bakom mig, men inte det sveket att han inte brydde sig om hur jag hade det eller mådde.

Och dels försökte jag med allt det som TabulaRasa föreslog, jag gick absolut inte frivilligt in i någon hemmafruroll utan jag bråkade och krävde jämnt uppdelad föräldraledighet, bokade och försökte ta mig ut för att lämna över ansvar på honom, försökte på alla möjliga sätt kräva och bråka mig till en jämn ansvarsfördelning. Men detta misslyckades kapitalt av de skäl du själv tar upp - i slutändan har man ett ansvar för barnet och man kan inte låta barnet fara illa för att vänta ut att partner ska ta sitt ansvar. Gäller ju inte bara direkt omvårdnad utan just sånt som att sköta ett hem. Det där kommer ju dessutom bli värre, en liten bebis som er behöver ju egentligen mest ett rent ställe att sova på och rena kläder, när barnet blir större och börjar röra sig runt i bostaden och senare börja uppfatta och påverkas av sin materiella omvärld mer blir kraven betydligt högre där. Sen tycker jag inte förslaget i sig är dåligt, det är helt klart värt att testa, men min egen erfarenhet är att det inte hjälpte och inte funkade att försöka lämna över ansvar.

I mina mörkare stunder tror jag att min sambo på något plan inte ville skaffa barn, eller iaf kom på att det var för jobbigt när de väl kommit, och att hans beteende har handlat om att straffa mig för att han utsatts för att bli pappa och ursäktats för sig själv med att det var väl ändå min idé så då är det väl klart att jag får ta ansvar för alla de jobbiga delarna och inte behöver avlastas eller visas hänsyn i det. Själv skulle han dock förneka detta i sten, och givetvis tvingade jag inte på honom barn utan han sa ju då, när vi försökte bli gravida, att han ville ha barn…

3 gillningar

Ja, usch så tråkigt. Det är jobbigt att leva i bitterhet och konflikt, en sakta död som mellan oss skapade kyla och sedan vidriga gräl som stressade sönder barnen och gjorde att de fick gömma sig i huset, jag blev kallad skällsord och idiotförklarad. Nyckeln låg i att jag inte såg att han var fokuserad på att skapa känslomässig god stämning, medan jag har behov av estetik och mys för att framkalla detta. Jag orkade driva upp mig till nivån där jag med starkt självförtroende klev av det skenande tåget, men är nu i ärlighetens namn på samma bottennivå som jag irriterat mig på honom för. Saknar motivation att städa, göra fint och aktivera barnen med annat än promenader. Och innan drog jag med familjen på utflykter, teater, pyssel hemma, renoveringar + tränade och hade egna hobbies. Barnen är deppiga, ena sörjer mer än den andra. Nu är noll kvar av min energi och jag undrar om jag någonsin kommer orka resa mig eller hamna på liknande nivå. Men jag utgår ifrån att min depression bara är en fas och att jag kommer återfå orken och motivationen.

1 gillning

Jag har tänkt liknande som du. Att han hade en romantisk bild av att skaffa barn men nu när han inser att det innebär en del slit så beskyller han mig för att hans liv blivit förändrat.

Håller också med om att hemmet måste underhållas för barnets skull, än mer när barnet kan röra sig.

Hur hade ni det innan barn? Var det också en väldigt kärleksfull relation? En stor sorg för mig är just att minnas hur det var innan, då det var väldigt varmt mellan oss. Kanske har han helt enkelt inte kvar de känslor som han en gång hade, dock säger han att han har känslor kvar även om han varit osäker periodvis. Har någon av er uttryckt att ni förlorat känslorna eller är det annat som får dig att vilja lämna?

Hoppas verkligen att det blir bättre för dig. Det brukar ju alltid bli bättre även om man inte tror det i stunden.

Det är ju det jag också är rädd för, att mina “krav” nu ska leda till en ensamhet som blir värre än det jag just nu beklagar mig över. Det är bara så jäkla svårt att vara “svälja” det och inte vilja ha det bättre väl i stunden. Varför bryr han sig inte om mitt välmående, varför är det viktigare för honom att ha rätt än att bli vänner? Osv. Allt sånt gnager men jag inser ju att det inte går att tvinga någon att bry sig mer.

Det som gör en så otroligt maktlös är att han har tolkningsföreträdet gällande relationen. Om jag nu när det är mindre bra påpekar att vi ju har haft det bra i några veckor säger han att jag har helt fel bild av verkligheten. Trots att vi verkligen haft fina stunder med närhet, värme, prat och gemenskap. Allt det fina är utraderat.

Jag kan verkligen inte uttrycka mig särskilt samlat nu märker jag. Det är väldigt grötigt. Har du önskat att er relation fortgick nu när du upplevt alternativet? Eller önskar du en ny relation?

1 gillning

Jag tänker väl att den där upplevda ensamheten är ömsesidig. Jag gav inte det han ville ha, all min kärlek riktades till barnen då jag någon stans kände mig bortstött av honom när jag blev mamma, samtidigt som jag blev extremt beskyddande och kontrollerande mot barnen pga någon slags panik över att behöva styra allt själv. Vi möttes aldrig där, vi borde gått på familjeterapi redan när barnet kom. Klart jag vill ha en ny relation någon gång, baserad på kärlek, ömsesidig respekt, lugn och engagemang. Men jag är inte redo för något sådant än, har knappt accepterat det liv jag börjat bygga nu. Och visst hade det varit bättre att försöka laga relationen tidigare, när viljan från båda fanns där någon stans. Men huvudfokus är barnen, i vilken miljö har de bäst förutsättningar att må bra med föräldrar som är stabila och glada?

Är du tillsammans med min sambo?! Alltså allt du skriver är verkligen precis hur det är här hemma också. Allt!
Men vi har varit tillsammans i nästan 15 år… och haft det sådär vääääldigt många år. Alldeles för många. Det som har hänt är att jag utplånat mig själv och det är nu det som gör att det här inte fungerar längre för mig. Har en tråd som heter Kalla fötter om du vill läsa om en situation som liknar din. Min situation har inte blivit bättre, snarare sämre genom åren. Det har för mig varit så som du beskriver sen första barnet föddes för 8 år sen… och även innan, men det blev liksom värre när det tillkom ett ansvar för något gemensamt.

Nu menar jag inte att det inte går att fixa för er såklart, ni har ju tiden till er fördel. Att det kanske inte hunnit gå för långt än :heart: Att hopp kanske finns. För mig gör det inte det dock.