Den 10e april rasade min värld då min sambo nästan skrek åt mig att han ville skiljas.
Jag hade bokat tid på familjerådgivningen eftersom jag hade märkt under senaste månaderna att vi slutat prata med varandra.
Min sambo har varit sjuk sen 2015 i utmattning och har även fått diagnosen ADHD.
Han har, sedan två veckor tillbaka, flyttat ut ur vårt gemensamma hus och bor nu hos några goda vänner.
Han har sedan allt detta drog igång varit otroligt känslokall och avståndstagande. Han är dock väldigt, väldigt tydlig med att för att bli frisk måste han separera…
Han har stått på olika antidepressiva sen april 2015 och de byttes senast för ca ett år sedan. I mars skulle det bytas igen och den medicin de satte in då gav honom stora problem så dagen efter att vi hade varit på rådgivningen fick jag ta kontakt med psyk för en akuttid då de tog bort medicinen.
Han är som sagt otroligt tydlig med att han SKA separera så det tvekar jag inte på men samtidigt vet jag att han varit(är?) sjuk och hat varit medicinerad väldigt länge med olika psykofarmaka vilket gör att jag faktiskt inte vet om han är sig själv eller påverkad av medicin/sjukdom…
Jag har en misstanke om att han är bipolär dels pga att han har det nära i släkten men även pga att den sista medicinen de satte in var på väg att göra honom manisk. Det finns även tidigare saker som gör att jag ser ett mönster i hans mående.
Han är dock helt främmande för detta och säger att det bara är ADHD.
Vi har haft ett väldigt normalt förhållande, förutom hans sjukdom dvs… Sen han insjukande har han varit inlagd på sjukhus, jag har haft fullmakt för att sköta hans papper osv så våra roller har blivit att han gör inget - jag gör allt från att bada barn till att ringa hans läkare.
Innan hans sjukdom var vi väldigt lyckliga och vi har alltid haft en stark relation (trodde jag) som skulle klara allt. Jag har gått och längtat till den dagen han blir frisk för då är dels han tillbaka men även ekonomin eftersom han varit utförsäkrad sen 2016…
När han nu börjat jobba har han även flyttat ut…
Så hur mår jag då?
tjaaa -10 kg på fyra veckor, knapar ångestdämpande och har propavan till natten. Gråter flera ggr varje dag och ser verkligen inget ljus i framtiden. Alla drömmar vi hade är borta och iom det även jag…
Barnen har tagit det relativt OK, yngsta är för liten för att förstå på riktigt och tycker bara det är spännade. Min äldsta är otroligt ledsen… då min sambo inte är hennes biologiska pappa och hon inte har någon kontakt med honom så gör hon kopplingen att även hennes “nya” pappa ska försvinna trots att vi varit otroligt tydliga med att det inte kommer ske.
Jag har försökt prata med honom tusen ggr känns det som men han vägrar i sten att prata om något annat än det praktiska framåt. Han säger själv att han inte klarar att prata om det som varit och vad han menar med det vet jag inte… Han har öht inte visat några känslor alls förutom ilska sen detta började. Igår sa han dock att det hela dagarna går runt i skallen att han sviker mig och att han sviker barnen så det såg jag som positivt, då känner han ju något iaf!
Men svar på vad som gått fel verkar jag aldrig få…
Edit: Ser att jag skrivit oerhört otydligt och struligt… Ber om ursäkt men skallen är liksom inte vad den varit just nu…
Vi har iaf varit sambo i åtta år och har fyra barn totalt (han har två, jag ett och vi har ett gemensamt)
Vi har tidigare ofta pratat om par som separerar och att vi aldrig kommer bli som dom. Vi har planerat var vi ska bo efter pensionen och han har ritat på det huset som vi hade tänkt bygga.
Förra veckan fick jag veta att jag gått med obehandlad utmattning sen jan -18 så jag kan lätt se att jag varit förändrad under 2018 men han har inte sagt ett ljud om separation eller att han mådde dåligt, till mig iaf… Våra närmaste vänner visste det före mig har jag fått veta…
Kära du, vilken oerhört jobbig situation som du på ett eller annat sätt har levt med/i under många år. Att leva med någon som fungerar på det viset som han gör är oerhört påfrestande och det gör något med den partner som lever i det kaos som så ofta uppstår på ett eller annat sätt.
Samsjukligheten mellan NPF och bipoläritet är påfallande hög så det är nog inte osannolikt att du har rätt i dina misstankar. Inte otroligt att det även finns inslag av NPF i “den nära släkten”, men ju äldre personer desto ovanligare med NPF-diagnos.
Jag vet inte vad jag ska säga mer, eller det vet jag ju men du är förmodligen långt från redo för det ännu. Men mitt första råd till dig är att du skaffar DIG ett EGET samtalsstöd för att bearbeta din egen situation och den rollförlust som du står inför (och det nya liv du förhoppningsvis så småningom kan ta till dig att du nu har inom räckhåll) som koordinator för både honom och hans/dina/era barn. Det är lätt att du iim den rollförlusten initialt känner dig helt lost, överbliven och vilsen, nu när han plötsligt är på topp och då drar iväg för att “bli frisk”… istället för att nu ge tillbaka lite av allt det han fått/tagit av dig medan han var låg. Men men, den här typen av impulsiva beteenden och korttänkthet är tyvärr inte alls ovanligt.
Men du… du har slagit knut på dig och inte gjort något fel, istället har du slitit som en galärslav och gjort allt för honom. Egentligen kan man nog inte ens säga att “något gått fel”, för det har nog bara gått på det sätt som var mer eller mindre ofrånkomligt. Hur gick hans förra skilsmässa till, vet du? Inte osannolikt så kanske inte skillnaderna är så särskilt stora?!
Tack snälla för svar! Just nu gråter jag faktikst över att du ens tog dig tid, så otroligt ensam känner jag mig…
Hans förra separation berodde på att hon var otrogen så det var inte liknande som nu.
Ang bipolär så är det hans pappa som har diagnosen och mest troligt även hans dotter.
Det är verkligen som du säger, att jag utplånat mig själv för att bära honom under dessa år. Jag har sakta men säkert plockat bort allt utanför hemmet för att kunna finnas på plats och sköta allt. Vidare kan nog ingen riktigt förstå hur jobbigt det är att behöva ringa akutpsyk och få sin sambo inlagd samtidigt som man ska hålla ihop för barnen.
Min sambo vill ju som sagt öht inte prata med mig utan har taggarna utåt hela tiden. Igår var det första ggn jag fick någon sorts erkännade när han sa att han känner att han sviker både mig och barnen.
Jag har fixat både medicin och samtal för min del. Har kontakt med psykolog varje vecka och nästa vecka ska vi även inleda en ny tur på familjerådgivningen som börjar med enskilda samtal.
Vid vårt första samtal på rådgivningen stod ju min sambo på “fel” medicin vilket gjorde honom aggressiv, rörde sig hela tiden, sov med hög musik i öronen osv så när han, under samtalet sa att han ville separera, tog jag det som droppen på hans personlighetsförändring och sa flera gånger till terapeuten att han stod på medicin och var personlighetsförändrad. Hon sa dock flera, flera gånger att jag behövde acceptera och förstå att han ville skiljas. Jag fick en riktig chock och gråter fortfarnade då jag tänker på det.
Hur som haver var vi till samma person två gånger till men efter sista gången vägrar jag gå dit igen. Min sambo berättade då själv för terapeuten att han varit medicinerad i över fyra och nu byter medicin, att han INTE fått det samtalsstöd som skulle ha sats in redan efter jul och att han tror att han blir frisk om han separerar. Inget av detta reagerade hon på utan kom hela tiden tillbaka till mig och att jag måste acceptera detta.
Samtidigt har all sjukdomspersonal jag varit i kontakt med påpekat att han verkar sjuk och påverkar av medicin, men att vi självklart inte vet.
Med tanke på terpautens agerande kontaktade jag en ny (med sambons OK så klart) och hon sa redan i telefonen att med tanke på att det gått otroligt fort, två veckor efter att han sagt det flyttade han, och att han varit/är sjuk så finns det en misstanke om att han är påverkad av sjukdom/medicin.
Samtidigt så är det ju faktiskt så att jag inte VET om han är påverkad av sjukdom/medicin eller inte utan jag baserar det på att han är väldigt olik sig själv. Samtidigt är ju även han i kris (antar jag??) så det är väl klart att man blir olik sig?
Just detta med att han är känslokall och empatilös är dock väldigt olikt honom, han är liksom en sån som alla säger har ett hjärta som bultar för alla runt omkring och att han kan se mig gråta så jag skakar utan att röra en min (förutom möjligen lite ilska/avsky) är sååååå konstigt…
Jag tror inte att det i detta initiala (chock)läge är någon direkt idé att försöka grotta ner sig i vad som är höna och vad som är ägg med honom och hela hans komplicerade personlighet. Han är som han är (och faktiskt alltid har varit, även om alla orkar hålla upp garden och anstränga sig ett tag) och han kommer inte att genomgå någon dramatisk metamorfos heller, det handlar om ständiga pendlingar. Historien har en envis benägenhet att upprepa sig. Vilket i detta nu för dig faktiskt är både på gott och ont.
Jag skulle så himla mycket vilja be dig lova (bildligt talat såklart) att du håller fast och ffa prioriterar din egen samtalskontakakt. Inte lägger allt krut på honom och inte på er båda eller er som par… utan bara på DIG SJÄLV!!!
Gör det, så kommer så oooootroligt mycket att klarna allt eftersom tiden går och allt eftersom du successivt både ser och så småningom börjar kunna bearbeta den här medberoendeproblematiken som du säkert delvis plågas av nu efter all stress och alla up’s and down’s och inte minst efter att ha fungerat som allas mamma 24/7 i åratal. Snart kommer du att se klarare och mer objektivt på både det som varit och det som ska komma.
Till slut så kommer det här att bli (jätte)bra för dig… och är det inte bra, då är det inte slut… basta!
PS: Hur gamla barn har han om man har diagnosticerat hans dotter som bipolär? Det är inte så att även dottern har någon NPF-diagnos då?
Jag har kontakt själv med psykolog, helt och hållet för mitt mående Det fixade jag redan första veckan eftersom jag var riktigt illa däran. Tog kontakt med både läkare och psykolog och fick diagnosen akut stressreaktion så det är nog det som gjort att jag fått hjälp relativt snabbt.
Ang sambons dotter så är hon 18 och har diagnosen ADD och mest troligt bipolär. Bipolariteten skall utredas vidare. Hans pappa har dock haft det i flera år och behandlas med Lithium.
Jag har en gigantisk medberoendeproblematik! För någon vecka sedan tog jag en kopp kaffe med en kompis och var jätteglad över att jag gjorde det utan att fråga sambon om det var OK varpå han svarade att det var första gången öht som jag träffade en kompis för en kopp kaffe… Det säger en hel del… Samtidigt har jag jobbat 24/7 för att få ekonomin att gå runt eftersom han varit utförsäkrad under flera år… Rent logiskt ser jag ju väldigt tydligt att jag har ett medberoende men samtidigt vet jag inte var/hur jag kunde ha agerat annorlunda.
Räkningarna måste ju betalas, ungarna ska vara hela och rena och sambon behövde hjälp.
Det som gör så förbannat jävla ont är att jag tydligen fick diagnosen utmattningsdepression för över ett år sedan (jag minns det inte själv…) och sedan gått obehandlad tills nu då jag tog kontakt med HC igen. I mars blev jag sjukskriven och en månad senare går sambon.
När han blev sjuk kavlade jag upp armarna och offrade ALLT för honom och familjen.
När jag blir sjuk då går han utan att ens förklara varför…
Snart, snart snaaaart så hoppas jag att du kommer att kunna sluta fokusera på honom i allt och se honom för den han faktiskt är och inte den du hoppas att du ska få honom att bli om du bara gör si eller så.
Han blir inte annorlunda. Punkt. Han är som han är. Punkt.
Charmig som tusan garanterat när han är på det humöret och det passar honom och i synnerhet om det gagnar honom själv på ett eller annat sätt. Godhjärtad, hjälpsam, spontan, impulsiv, charmig och “med ett hjärta av guld”… men bara så länge han själv vill. Inte en minut längre. I grunden förmodligen extremt självcentrerad och med närmast noll uthållighet med andras problem och svårigheter, medan de egna problemen kan processas och ältas i det tysta i det oändliga. Men så… när han har bestämt sig, då är beslutet fattat och det är totalt oåterkalleligt och det som var är borta, som om det aldrig hade existerat.
Du kommer att få upp ögonen, men det är för tidigt ännu. Klandra inte dig själv, du har gjort allt du kan för honom men du kommer aldrig i världshistorien att få tbx detsamma som du gett av honom. Han är nog med alla sannolikhet inte (varken tidigare, nu eller senare) kapabel till den uppoffringen.
Men det är just det som är det konstiga, att han aldrig tidigare betett sig så här!
Han är verkligen super-empatisk och har alltid varit innan han blev sjuk.
Han har haft väldigt lätt att prata om känslor, både sina egna och andras. Nu har han sagt själv att det är omöjligt för honom att beskriva känslor.
Han blir även missförstådd otroligt ofta nu för tiden och missförstår i princip allt man säger till honom… Vidare antecknar han allt hela tiden för annars kommer han inte ihåg det. Han kan glömma att man öht har pratat med honom!
Tja… som sagt alla kan anstränga sig som tusan under en viss tid. I hans fall för att maskera alla de svårigheter och tillkortakommanden som följer med individens funktionsnedsättning. Men orken tar slut förr eller senare. Sammantaget med att de allra flesta som aktivt söker och inleder nya relationer gör det när de mår som bäst och orkar och har den bästa förutsättningen att visa sig från sin bästa sida. Kanske är det här ungefär den längd på relationer som han tidigare har klarat av? Har du möjlighet så ta reda på lite hur det sett ut tidigare i hans liv…
Har du läst på om ADHD, då ser du kanske att mycket av det du beskriver rörande honom är väldigt signifikant.
Även du var ju mer förälskad från början och såg kanske lite mer rosarött på olika beteenden. Eller så kanske du är den sortens person att har du bestämt dig för en person så kan du blunda för och se mellan fingrarna på det som är obekvämt och kanske tom. ta på dig att allt som verkar lite udda kan bero på dig osv.
Har han ADHD så har jag väldigt svårt att tro att det aldrig varit märkbart tidigare i hans liv. Men i nya relationer så visar ju ingen sina sämsta sidor från början och vi har alla en viss tendens att överse och ursäkta när vi är förälskade. Sedan ska man ju villigt erkänna att väldigt många med just ADHD är extremt charmiga personer när de anstränger sig och orkar/mår bra.
Du ska se att det kommer att ordna till sig för dig, men det kommer säkert att ta tid.
Jag har känt honom i över 20 år så hans tidigare relationer har jag koll på. Han var tillsammans med sin tidigare sambo i 10 och vi “träffades” i direkt anslutning till att hon flyttade ut.
Vid den separationen var han väldigt ledsen och grät mycket över barnen och hur de skulle må.
Vid denna separation har han inte fällt en tår…!
Jag såg verkligen inget konstigt med hans beteende tidigare i vår relation. Under hans sjukdom har jag reagerat över att han “snöat in” på saker in absurdum och vid ett tillfälle spenderat ruggigt mycket pengar, 40 000 på två veckor utan att köpa något "riktigt"
Han har själv pratat om att han är van vid att vara “hög/speedad” och vill tillbaka dit. Vad det innebär vet jag inte men han arbetade som chef innan utmattningen så han är högpresterande i det han gör.
Charm osv har han till tusen dock. Han är en sån person som alla älskar och mer än gärna umgås med. Visst kan han väl ha sämre dagar men det mest framträdande dragen i honom är främst empati och att han är väldigt social.
Det fixade jag redan första veckan eftersom jag var riktigt illa däran. Tog kontakt med både läkare och psykolog och fick diagnosen akut stressreaktion så det är nog det som gjort att jag fått hjälp relativt snabbt.