Det är så lätt skrivet/sagt men svårare i verkligheten. Men jag kämpar på!
Jag är inte så bra på att förklara hur när det är ett sätt att möta sin känsla som det handlar om… men kanske så här?!
Det men har gjort det har man gjort! Försök tro på att du faktiskt har handlat av bästa förmåga, trots att du har handlat fel och att det har gett konsekvenser. Du har hittills gjort så gott du kan utifrån hur långt du har kommit med dig själv hittills. Du strävar trots allt! Och du vet ditt mål! Saker som har hänt och val man tidigare har gjort väljer man bort att lägga i vågskålen för nuet. Det är framåt och nya val som har betydelse! Inte de gamla! Välj den tanken!
De nya valen väger dessutom tyngre! Och skulle det vara så att du inte fixar att ta hela långa klivet i ett steg, beröm dig själv för de små kliven du faktiskt tar och har tagit. Små kliv är också kliv! Att det blir ”fel” parallellt betyder inte att inte framstegen också gjordes!
Fokusera på framåt! Fokusera på framstegen! Beröm det!
Att du har tungt bagage blir jag inte överraskad av att höra! Du fick inte den grundtryggheten som alla som växer upp behöver, inte sant? Det är troligen därför du klamrar dig fast! Det är därför du inte riktigt fixar uppbrott, ensamhet och avvisande? Förmodligen är det jobbigt även i andra sammanhang, inte samt? Vi som har sådant bakom oss har kompenserat på massa vis för att bygga upp trygghet på annat sätt! Vi projicerar t ex det trygga på en partner, i detta fall på en partner som faktiskt egentligen står för det rakt motsatta. Egentligen står han för allt som är otryggt!
Träffar jag rätt?
1 gillning
Jag håller helt med @Hej_och_h men skulle vilja tillägga att ovanstående citat ger en mkt bra vägledning rörande hur du tänker dig att du ska tackla/bearbeta (eller eg. slippa undan) hela grundfundamentet till varför du, som du själv uttrycker det, inte kan avstå din “vin och kaffekompis” (och sexkompis etc.)… till hur du tänker dig att du ska kunna hitta ytterligare en shortcut och så desperat vill intala dig att du ensam och utan professionell hjälp kan “bygga dig starkare” utan att ens närma dig det fundamentala i din egen problematik.
Men tänker du att du ska kunna klara av både detta, såväl som kommande svårigheter i samma bransch så tror jag att det är helt ofrånkomligt att du istället för att trycka undan (och sopa skräpet under mattan som Katten Jansson och Husmusen när de städar hos Farmor) börjar om i terapi och där tillåter dig att successivt närma dig kärnan till varför du gör som du gör.
En bra terapeut kan oxå mkt väl hantera att du går i försvarsställning, blir arg etc. när ni närmar er kärnan, kan då ändra både takten, reaktioner och reflektioner för sedan återkomma igen utan att droppa det som behöver luftas. Vilket är helt fundamentalt för att du ska ha någon verklig nytta av terapin. Att gå till en terapeut som hjälper till att sopa under mattan leder ju uppenbart inte till någonting av vikt.
Så frågan är ju om du verkligen villig att jobba med dig själv på ett konstruktivt sätt som leder framåt på riktigt?
Fundera på det där igen och ta mod till dig att verkligen möta dina demoner på allvar. För släpper du aldrig fram dem i ljuset så spricker de aldrig på ett hållbart sätt som du har någon nytta av i framtiden och då är det ju både bortkastade pengar och ganska meningslöst arbete.
Investera i dig själv, på riktigt… både emotionellt, ansträngningsmässigt och ekonomiskt då kommer du successivt att kunna ta stegen i din takt men då i rätt riktning. För att fortsätta knipa ihop ögonen, sopa vidare och fylla på högen under mattan genom att fortsätta på samma sätt leder ju bara till samma resultat. Så ta tag i detta som du är så rädd för att möta. Du kan såklart inte förändra det förflutna, men du kan utan tvekan ändra den påverkan ditt förflutna har över dig i nutid och de konsekvenser och skuggor som ditt förflutna fortsätter att kasta över dig och hela ditt sätt att hantera ditt liv 
.
V Å G A 
1 gillning
@Noomi och @Hej_och_h
Jag träffade mitt x när jag var 19 år då mitt liv gungade rejält. Han blev snabbt min trygghet och min klippa som fanns där för mig i vått och torrt. Han föräldrar blev mer föräldrar till mig än mina egna föräldrar hade förmågan att vara.
Ytterligare en anledning till varför jag klamrar mig så hårt fast är att mitt “livsmål” sedan jag var liten har varit att leva som en familj med mina barn och deras pappa. Det har varit nummer 1 så länge jag kan minnas. Och att bli ifråntagen det utan att ens ha något att säga till om känns rent ut sagt för jäkligt. Jag har inte tagit beslutet att förstöra vår underbara familj och göra våra barn till varannan-vecka barn. Jag har kämpat i snart 5 år för att hålla ihop skärvorna av vår forma familj, inte beredd att se sanningen i vitöga.
Jag vet vad jag kan göra som gör att han stänger dörren och jag har dragit mig för det ett bra tag. Men idag gjorde jag det. Om han blir medveten om detta kommer han att klamra sig fast vid den nya (trots att han har lovat våra barn att de inte ska träffa henne något mer). Så för varje dag, timme, minut jag inte tar kontakt vinner jag en liten seger. Jag är på väg bort från honom.
Jag kan säkert komma att söka professionell hjälp längre fram. I nuläget behöver jag lägga all fokus på att släppa honom. Det finns inte utrymme för att jag ska grotta ner mig i varför jag inte kan släppa. Kraften räcker inte till för att stänga av och ta reda på varför jag har svårt för att stänga av.
3 gillningar
För oss som alltid längtat efter familj och stabilitet är det tufft. Man landar så hårt när hela ens identitet slås i bitar. Jag har vandrat golgata i flera år. Men vill säga till dig att det blir bättre med tiden. Inte bra, men bättre - vila i den vetskapen.
4 gillningar
@Charlotta
Vi är skrämmande lika! Exakt så! Jag har dessutom ”skapat” min lilla familj…strävat strävat, strävat för att göra en bra far och en fin familj av ett ganska kasst material. Jisses, vad jag har fått kompensera och kämpa!
Vet du! Först när jag gick vidare, när JAG hade stängt dörren och valde att bygga upp mig själv så upptäckte jag att jag hade levt ett helt liv med ständig närvarande ångest! Jag visste det inte ens! Det var när den var borta som det blev tydligt! Och vad stark jag klarade av att vara efter det, utan att klamra mig fast vid den fiktiva tryggheten jag varit van vid så länge och som alltid mer eller mindre hade hållit mig tillbaka snarare än hjälpt mig! Det var jag som var styrkan i själva verket!
Jag förstår att det är för mycket att ta tag i allt på en gång! Du gör klokt i att sortera i vad du orkar reda upp… Den dagen man tar ett nytt steg i sin bearbetning är det bra att verkligen vara där och orka/vilja till 100% för att få ut så mycket som möjligt av samtalen. Fast samtidigt kanske det kunde vara bra med extern stöttning i processen nu, utan att gräva bakåt den här gången?! Bara pepp i nuet!
Oavsett, jag hoppas att det jag har skrivit peppar dig! Kunde jag gå vidare, stänga dörrar, få bort mitt heroin och faktiskt bli lycklig, trots att det var så otäckt så kan du! Det var så djävulusiskt smärtsamt längs vägen till den dag då jag bestämde mig inom hela mig själv och den första trevande tiden innan allt la sig på insidan. Men sedan! Jag fattade inte varför jag väntat så länge när det blev så lätt och skönt så snart! Jag fick iofs fihgtas ett bra tag ytterligare för att få ex att fatta att jag menade allvar med gränserna där han försökte använda all sin manipulation, hot, spel mm för att fortsätta att få ha makten om mig, man han kom inte åt mig längre efter att jag hade bestämt mig. Ju mer han försökte, desto snävare drog jag åt gränserna. Dessa sidor kom dess värre fram när han sakta insåg att det var kört! Men det har varit värt att kämpa!
Lycka till i din kamp! Du är värd att vara lycklig och hel! Det är du inte med honom, även om det är vad du har hoppats, velat och kämpat för!
4 gillningar
Hej alla ni som varit med i tråden!
Det är dags för en uppdatering. Efter mycket vånda bestämde jag mig för att mejla flickvännen och berätta om otroheten från hans sida. Syftet var nog främst att hjälpa honom komma loss. Han har det här senaste året ältat att han vill lämna henne men hsr inte kraft. Jag tänkte att ett mejl till henne skulle få henne att lämna och på så sätt hjälpa honom. Men snacka om att det smällde tillbaka på fel sätt. Hon trodde inte på mig och har nu fått någon form av förklaring av honom och hon vill stanna hos honom. Hon älskar honom innerligt jada jad jada…
Nu sitter jag i chock och undrar vad f*n som hände. Resultaten av mitt mejl kan bero på två saker. 1. Att han inte vågar vara själv (som han sagt) och klamrar sig fast vid henne pga det. 2. Att han verkligen har riktiga känslor för henne (vilket han har blånekat).
Jag vill tro på att det är alternativ 1, för då har han varit ärlig mot mig. Det förändrar inte faktum att han är med henne, men ärligheten hade könts bra. Alternativ 2 är bara hemsk, och jag undrar i så fall varför…
Vad tror ni? Behöver ni mer info för att kunna dra en hypotes?
2 gillningar
Jag tror på alternativ två. Han blånekar ju för henne om sina känslor för dig också. Han ljuger för en av er eller båda.
Jag tycker i alla fall att du gjorde rätt i att mejla då han måste välja.
Alltså livet … jag har gått från att ihärdigt vilja rädda mitt äktenskap till att bli rena separationspredikanten 
. Det har blivit såååå mycket bättre 
.
3 gillningar
I det långa loppet kan jag nog också känna att jag gjorde det rätta. Just nu känns det definitivt inte så.
Jag vill också komma vidare, men är fast på något sätt. Beroende på vilken dag det är så är det olika anledningar till att jag är fast. Just nu är jag mycket fundersam över att hon över huvudtaget stannar kvar efter det jag kunde bevisa har hänt.
Kan du ge något tips på att komma över hindret för att det ska bli bättre?
Du måste avgifta dig från din fd man. Skapa så långt avstånd att han inte längre betyder något för dig.
1 gillning
Men rent praktiskt, hur gör jag?
Rent praktiskt måste du kapa ner kontakten till ett absolut minimum. Sluta för guds skull ha ett sexuellt förhållande med honom. Han äter kakan och har den kvar, varför skulle han ändra något?
Satsa på dig själv! Tänk på dina egna intressen och mål. Dejta andra. Vad som helst, men sätt dig inte i den toxiska situationen du är i nu.
1 gillning
Det är inte så lätt att avgifta sig. Det är starka krafter igång och smärtan vid abstinens är outhärdlig. Men ett stalltips är samma som för alla typer av obalans: gör sånt som är BRA gör dig. Saker du tycker om. Återskapa dig, unna dig. Försök hitta någon sorts andlighet, be, meditera. För dagbok. Inse att du är värd någon som anstränger sig för att ha dig i sitt liv. Börja med att göra den ansträngningen själv. Var snäll och förlåtande mot dig själv. Träna träna träna!
Några sajter med bra texter om självkärlek och läkning:
Separation .se
Minervas
Luna & Sol
️
2 gillningar
Jag har sett till att det sexuella har slutat i och med att jag mejlade. Tror inte att han ens skulle ta i mig med tång just nu…
Långsiktigt förstår jag tänket med att fokusera på mig själv. Men just nu har jag en gnagande hemsk känsla för att jag svikit honom. Ja, jag vet. Det ska jag inte ha. Men jag känner mer för andra än vad som är bra för mig.
1 gillning
Rack!
Ska kolla in de sidorna 
Och vad skulle DU göra om han ville ha sex (eller what ever) med dig igen?
2 gillningar
Rent känslomässigt förstår jag att du vill ha honom kvar, men vilket pris är du beredd att betala?
Tänk på dig själv i första hand.
Annars… läste om denna bok att känslorna inte dör.
Tänkte läsa den, men har inte kommit så långt.
Bullshit! De tio dummaste myterna om varför en relation inte kan hålla av Eva Rusz.
I nuläget hade jag ganska säkert haft sex med honom igen 
Jag kommer inte loss. Jag har pratat med honom idag och han är totalt krossad känslomässigt och det konstiga är att jag känner med honom. Jag är ledsen för att han är ledsen. Det är märkliga saker som händer…
Jag blev nyfiken på boken och kollade länken. Är inte det en bok som jag borde läst innan jag avfärdade honom? Jag är rädd för att våra relation är bortom all räddning…
Aj då! Hm!
Skit samma att ”hon fått reda på det”, men synd att du gör så här mot dig själv. Du väljer att sätta dig själv i en dragkamp mellan henne och dig om honom. I den dragkampen kan du bara förlora! Att du ens väljer att ingå i den dragkampen är ATT förlora!
För det handlar inte om ifall det ska bli henne eller du! Det är extremt självdestruktivt att du ens kunnat tänka dig att det ska bli du!
Klart det är alternativ två! Allt tydde redan på det i det du har beskrivit hittills! Dig kommer han till för att han får, för att du tillåter det! Inte för att du är speciell, bra, fin, eller vad det nu är han säger. (För honom ska sägas! Speciell, bra och fin kommer du så klart kunna vara för någon annan, men allt han gjort, inte sagt, utan gjort tyder på att du inte är det för honom.) Och dess värre kommer han nog försöka fortsätta med det när allt har lugnat sig och lagt sig. Det kommer han inte göra för att han bryr sig, för att du är speciell eller för att han vill lämna henne egentligen, men det är troligen vad han kommer säga. Det har ju funkat hittills.
Ta nu istället chansen och och se till att bryta allt! ALLT, allt allt! Noll telefonsamtal, noll sms, noll möte! Spärra hans nummer så att han aldrig kan nå dig via den vägen. Skapa en mailadress som bara är för honom och hänvisa alla mail och all kontakt dit! Spärra allt från honom i din/-a vanliga mail. Bestäm dig för ett tillfälle i veckan då du kontrollerar den mailen! Aldrig oftare! Tätare och mer kontakt än så är faktiskt inte nödvändigt om man har barn! Hur det brukar eller bör vara i normala ”friska” skilsmässor är strunt samma. Du behöver avgiftas! Du kommer förgås annars!
Och för guds skull, Sluta att veckla in dig i förklaringar! Ge honom inte det! Du behöver inte motivera, förklara eller svara. Bara meddela EN gång att nu är det så här. Sedan får du hantera din egen smärta på egen hand utan hans inblandning! Där bör du gå och få professionell hjälp!
Kom ihåg! Du är i den situation som du är för att du väljer och har valt att vara där!
Det är inte han som har satt dig där!
Det är absolut inte hon som har utsatt dig för detta!
Även om ditt ex bär sig åt som ett stort jävla rövhål på alla sätt så är det du som väljer att ha det så här.
Du kan givetvis inte välja vad andra gör eller säger eller hur de beter sig. Dina förutsättningar är de de är! Dem kan du inte välja! Och det är så klart skit!
Du kan heller inte valfritt välja lösning ut ur detta.
Man kan heller inte välja konsekvenser, även om de är orättvisa.
Men man kan välja att öppna ögonen och börja göra val som leder bort och i förlängningen vidare. Det valet måste du göra om du vill förändra din situation och hur du mår.
2 gillningar