Efter 19 år har min man och jag beslutat att skilja oss. Vi har levt, sen ganska många år tillbaka, i en vänskapsrelation utan sex, närhet, uppvaktning och allt det där som man tycker hör ett äktenskap till. Det som fanns där i början…
Trots det har jag gjort ett aktivt val att gilla läget, då vi ändå har haft det ganska trivsamt och tryggt tillsammans och delat flera fritidsintressen. Men är en relation inte tillräcklig stark så är det inte heller säkert att den håller för känslomässiga påfrestningar.
Som i vårt fall, då dödsstöten kom i form av olika behov av boendemiljö och allt som hör där till.
Vi flyttade från Stockholm ungefär 16 mil bort för 13 år sen. Båda ville vi bo i lugnet och harmonin på landet och här var husen billiga. Men som människa utvecklar man sig, behoven kan förändras. När mina barnbarn kom kände jag att jag skulle vilja flytta tillbaka så småningom.
Det två äldsta är nu 7 år. För 3-4 år sedan började jag min övertalningskampanj och i våras gick min man motvilligt med på att flytta tillbaka med mig när/om vi lyckades sälja vårt hus.
Det skulle inte ha varit några stora problem. Vårt hus är inte värt mycket och vi har flera olika skulder. Så några stora pengar att tala om skulle det inte bli. Men jag står i Stockholms bostadskö sen 16 år tillbaka och räknade med att det skulle vara vår lösning. Även fast vi skulle få leva snålt. (Vi är nämligen fattigpensionärer både min man och jag, vilket i det här konkreta fallet innebär att vi får ut runt 10.000 kr var i netto, i månaden.)
För en knapp vecka sedan ångrade sig min man. Han föredrog en skilsmässa före en flytt till Stockholm. Vill hellre bo kvar på landet. Fick panik av tanken av att flytta ned till kaoset i Stockholm sa han.
Jag förstår honom till fullo.
Men själv får jag panik av att tänka mig att bo kvar här. Det är inte bara barn och barnbarn som lockar i Stockholm. Jag har inga vänner här. Bara väldigt ytliga bekanta. Känner mig så ensam och isolerad.
I Stockholm har jag flera vänner som jag skulle kunna knyta en djupare relation med om det geografiska avståndet minskade. Det finns också helt andra kontaktytor och möjligheter till nya vänskapsrelationer där.
Dessutom har jag mer och mer börjat tröttna på att bo på landet, av en hel del olika orsaker.
Jag vill helt enkelt inte åldras här. Mår jättedåligt av att tänka på det.
Men det visade sig ganska chockartat att det tydligen var en enkelbiljett till vårt hus på landsbygden och vår nuvarande ort, som vi köpt för 13 år sen. Jag sitter nämligen som en gisslan här med min eländiga pension. Bostadsförmedlingens ettor verkar nämligen vara en bristvara, om man inte är studerande eller ungdom. Det fåtal ettor som är sökbara för alla har i regel för höga hyror och i 99% blir jag inte ens godkänd av hyresvärden med min låga pension.
Det här innebär ju förstås att ett banklån för en bostadsrätt också är uteslutet. Och andrahandshyror ska vi inte tala om…
Det enda som återstår för min ekonomi är att hyra ett rum, att bli inneboende. Men jag pallar inte det. Inte i min ålder. Kan inte dela kök och badrum med andra, okända människor. Inte kända heller för den delen. Har ADD och är introvert vilket innebär att jag blir otroligt hjärntrött av umgänge. Naturligtvis har jag behov av umgänge och social samvaro, men måste kunna dra mig tillbaka till 100 % för återhämtning om jag inte ska bli mentalt utmattad och sjuk. Så situationen känns helt hopplös just nu.
Det var allt för den här gången. Behövde prata av mig. Och hoppas dessutom på respons, dels från dig som kanske hamnat i liknande situation, oavsett ålder, och från dig som kanske hittar några nya kreativa infallsvinklar på mitt stora problem. Tack på förhand.
Tyvärr är det ju så världen fungerar, ens ekonomi begränsar ju ens möjligheter.
Men om jag tänker högt, hur är det med bostadsbidrag? Funkar det inte så att kan räkna ut vad man ev är berättigad till redan när man söker en viss lägenhet o räkna in det i kalkylen?
Dina vänner i Stockholm då? Ursäkta om jag gör ett felaktigt antagande här, men de kanske börjar bli till åren? Nån kanske blivit änka o vill/behöver dela boende med nån?
Nån annan kanske sitter i samma sits som du, dvs funderar på att separera, men har inte ekonomisk möjlighet, ni kanske kan hjälpa varandra?
Dina barn som har barn i 7års åldern? Ingen som kan smälla upp ett Attefallshus åt far/mormor o samtidigt få värsta barnvakten på köpet?
Det var ungefär det som ploppade upp i huvudet på mig…
Men det är, precis som du själv redan konstaterat, alternativa lösningar som gäller om det ska bli av.
Ursäkta en iskall käftsmäll rakt från verkligheten, men om du har 10.000 netto i månadsinkomst så har du inte råd att bo i Stockholm, iaf inte så länge du letar “vanligt” boende, den idén kan du lägga ner direkt.
Finns det inte en del seniorbostäder som läggs ut också? Nu kanske de också är för dyra för dig, men man tycker ju att de borde vara anpassade hyror efter målgruppen.
Nu vet jag inte hur lantligt “landet” du bor på är, men om husen är så billiga så gissar jag att det är LÅNGT bort från stan. I så fall kanske även en flytt till någon av Stockholms kranskommuner vore ett alternativ? Det är iaf min bild att det finns fler riktigt billiga lägenheter där, och jag tror även att chansen att hitta något andra hand som inte har ren ockerhyra är större. I Stockholm driver ju den höga efterfrågan upp andrahandshyrorna extremt mycket. I en kranskommun har du ändå rätt okej pendlingsmöjligheter in till Stockholm.
Ja det är en bit bort, ca 16 mil från Sthlm. Och 1 mil till närmsta centrum med affärer etc.
Och ang. kranskommuner, när jag talar om Stockholm menar jag verkligen inte själva innerstaden, utan någon förort. Typ Huddinge eller Järfälla bara för att ta ett exempel. T.o.m. Södertälje eller Norrtälje vore helt ok. Kan också tänka mig att bo i Enköping eller Bålsta, om jag hade stått i bostadskö där. Men så långt sträcker sig inte Stockholms bostadsförmedling tyvärr. Andrahandslägenheterna där har jag faktiskt inte kollat upp, ska göra det.
Vad det gäller seniorlägenheter så tycker jag, konstigt nog, att de verkar dyrare i hyra än vanliga. Men det är väl så helt enkelt, att de flesta är nyproducerade. Och att pensionärer/seniorer inte är något enhetligt begrepp. Även här liksom i de övriga befolkningsgrupperna, är boendet till syvende och sist en fråga om klasstillhörighet tyvärr.
Många av dessa kranskommuner har även separata köer, även om det finns en del lägenheter som förmedlas av Stockholms bostadsförmedling med. Det kan vara värt att ställa dig i dem. I de fattigare kranskommunerna är trots allt kötiderna kortare än i Stockholm, och även du säkert har många före dig i kön även där om du ställer dig i den nu så kan det vara värt att ha i åtanke att de som söker billiga lägenheter där ofta är på den ekonomiska botten också. Det är inte säkert att de blir godkända. Din inkomst må vara låg, men den är ju åtminstone säker, vilket inte nödvändigtvis gäller dem med kötider före dig som söker billiga bostäder i till exempel Södertälje. Så du kan ha en chans även om det är många före.
Ja bostadsbidrag tror jag bara att barnfamiljer får nu för tiden. Men vi pensionärer, speciellt vi med låga pensioner, har möjlighet att få bostadstillägg från pensionsmyndigheten. Men det är 9 månaders handläggningstid. Och jag kan inte söka förrän jag redan har en livssituation att utgå från. Dvs. Om jag redan bor i lägenhet och befinner mig i en sån situation som berättigar mig till bostadstillägget.
Så det är ju inget jag kan visa upp för hyresvärden tyvärr.
Och om jag väl vore på plats skulle jag nog överleva, med ett förmodat bostadstillägg och kanske en liten extrainkomst genom att ansluta mig till ”hyr en pensionär”, eller att vara dagmatte åt någon hund eller liknande.
Problemet är att bli godkänd av hyresvärden innan man får lägenheten.
Tyvärr funkar det där med mina vänner eller barn inte boendefrågan. Mina två döttrar bor i varsitt radhus, med en pytteliten uteplats där inget Attefallshus i världen skulle få plats. Annars vore det en drömlösning. Skulle älska att bo i ett sånt! Och att vara barnvakt plus en dräglig hyra på köpet.
Mina vänner i Stockholm är inte änkor men väl fria och oberoende singlar. De har en bättre ekonomi än mig och inget behov av att dela boende.
Dessutom som jag skrev i mitt inlägg, jag blir hjärntrött och mår dåligt av att inte kunna få dra mig undan i ganska stor utsträckning. Skulle aldrig klara av ett samboskap med vänner eller barn tyvärr.
Kanske är det som du så förnuftigt skriver, att med min inkomst så har jag inte råd att bo i Stockholm. Jag har så svårt att ta till mig det bara.
När jag säger Stockholm så menar jag verkligen inte innerstaden. Jag behöver ju inte ens bo i de närmsta förorterna som Solna, Järfälla, Huddinge, Farsta tex.
Jag kan mycket väl tänka mig att bo i Norrtälje, eller Södertälje (där jag faktiskt nyligen såg en lägenhet på Bostadsförmedlingen, med en hyra jag skulle kunnat klara av och dessutom med en årsinkomst som hyresvärden accepterade. Men det är ju inte läge för flytt än, först måste vi sälja huset. Och den hyran var så ovanligt låg att jag kanske aldrig mer får chansen när det väl är dags)
Bostadstillägg heter det kanske när man är pensionär, får erkänna att jag faktiskt inte har koll alls, vet bara att man hört att det finns bidrag till boendekostnad om man har väldigt låg inkomst.
Men om du kan tänka dig att bo på “pendlingsavstånd” så kanske det inte är nån omöjlighet? Du kanske inte behöver åka in till stan o fika/shoppa/umgås riktigt varje dag heller? Då kanske du kan tänka dig aningen längre pendlingstid än en arbetare, det kanske öppnar möjligheter?
Tågförbindelserna mot Stockholm är ju relativt bra, kan du sträcka dig upp mot 1-1,5tim pendling så borde det ge en rätt stor sökradie?
Ditt stora problem är nog att du, om jag förstått det hela rätt, flyttar ifrån en avfolkningsort med löjligt låga huspriser… Det i samband med att du går ifrån ett förhållande till ett ensamhushåll gör att allt upplevs vansinnigt dyrt. Man kan bo otroligt billigt i ett hus man äger om man väldigt låga lån o därmed ingen räntekostnad, så länge man inte tvingas till några stora reparationer.
Ger man sig utanför SL-trafikens nät och måste åka regionaltåg eller dyl för att ta sig in till stan får man visserligen ett större utbud av billigare boenden - men man får också en hög kostnad för tågpendlingen.
För någon med TS ekonomi är jag osäker på om det går att pressa boendekostnaden så mycket mer att den besparingen inte äts upp av tågbiljetterna. Eller mer troligt förstås, att det slutar med att TS mestadels får prioritera bort att ta sig in till stan ändå, eftersom pengarna inte kommer att räcka till det.
Men visst, finns ju en del orter som kör på SLkortet som ligger ca 1 timme från Stockholm.
Jag ska försöka kolla upp vad det finns för olika bostadsföretag och om vad de har för typ av köer. Antar att det är minst flera års kötider dessvärre och det hjälper mig inte just nu. Har även hört att det finns hyresvärdar som inte har kötider alls, utan tar in hyresgäster godtyckligt. Det är svårt att veta var man ska hitta dem bara.
Hoppas ju längst inne på att få lite såna tips med mitt inlägg här.
Fast sen när det kommer till kritan blir jag förmodligen inte godkänd som hyresgäst där heller.
Jag står redan i 3 olika bostadsköer som är gratis sedan snart 3 år tillbaka, Håbohus, UpplandsBrohus och Sigtunahem heter de. Men där har jag inte nått toppen än…
Kommer du så långt utanför Stockholm att SL-kortet inte räcker, bara för att få tak över huvudet, så är jag rädd att @Nimue har helt rätt. Då måste du avstå frekventa pendlingar för att inte den kostnaden direkt ska äta upp den eventuella vinst du gör. Plus att det tar lång tid och blir hyfsat många mil, vilket innebär att skillnaden mot tiden för transport jmf med där du bor nu antagligen inte blir så jättestor
Vad är det egentligen som är ditt huvudsakliga mål, att kunna träffa dina barn/barnbarn/vänner oftare eller att skiljas från din man?
Mitt absolut huvudsakliga mål är att flytta från landsbygden, bryta min sociala isolering genom att komma närmre barn, barnbarn och vänner.
Att jag inte släpper den drömmen kommer också att resultera i att det blir skilsmässa, vilket i sig själv faktiskt inte är så dåligt eftersom vi inte har ett bra äktenskap längre.
I slutändan verkar det dessvärre som om jag inte når mitt mål med Stockholmsdrömmen. (Observera att det är inte själva Stockholm som är min dröm, utan människorna som betyder något för mig där)
Och att jag kommer att leva skild, men bo i en småstad här i trakten, i stället för på landsbygden som nu. Lite mer folk omkring mig, lite mer liv och rörelse, men fortfarande socialt isolerad (har inte så lätt för att knyta till mig nya vänner)
Trots att jag nu sett mitt äktenskap i ett skarpare och mer avslöjande sken och ställt in mig på att leva som singel, skulle min man mot förmodan säga att han ångrar sig och vill flytta med mig till en trea i Stockholm så skulle jag nog utan tvivel låta honom göra det.
Så det är nog det bestämdaste svar jag kan ge dig på den frågan om vad som är viktigast.
Wallenstam är en privat värd som åtminstone förut tog in godtyckligt. Först till kvarn. En vän fick sin första lägenhet på det viset.
Men vet inte ens om de finns kvar, eller hur det funkar nu
Visst, kan mycket väl tänka mig att pendla runt en timme eller så. Och jag behöver verkligen inte vara inne och shoppa/fika/umgås jätteofta.
Men problemet kvarstår dessvärre, hur får jag tag på en lägenhet.
Står inte på tur i någon bostadskö på det där pendlingsavståndet, eller har någon större chans att bli godkänd som hyresgäst med min inkomst.
Så huvudproblemet är egentligen inte hur eller om jag kommer att klara min ekonomi, utan att jag aldrig kommer att få en chans ens.
Får ni inga pengar alls för huset? En liten lgh i länets ytterkanter kostar inte så mycket. Kan dina barn gå i borgen för ett bostadslån till en liten lgh? Alternativt låna upp på sina radhus?
Vi får väldigt lite kvar när skulder och mäklare m.m. är betalt. Sen när man delar det på hälften blir det ännu mindre, räcker inte ens till en liten bostadsrätt 16 mil från Stockholm. Det går inte att få lån på det som fattas heller pga låg inkomst.
Vill inte blanda in barnen, de har det kämpigt nog ändå med sina egna lån.
Wallenstams befintliga lägenheter går tyvärr bara genom bostadsförmedlingen. Till nyproduktion har de en egen kö. Om den kanske är godtycklig har jag ingen aning om, men någon nyproduktion finns det inte pengar till.
Men tack för tipset ändå, jag ska försöka fråga runt hos andra hyresvärdar.
Vill inte blanda in barnen, de har det kämpigt nog ändå med sina egna lån.
Wallenstams befintliga lägenheter går tyvärr bara genom bostadsförmedlingen. Till nyproduktion har de en egen kö. Om den kanske är godtycklig har jag ingen aning om, men någon nyproduktion finns det inte pengar till.
Men tack för tipset ändå, jag ska försöka fråga runt hos andra hyresvärdar.
Vi får väldigt lite kvar när skulder och mäklare m.m. är betalt. Sen när man delar det på hälften blir det ännu mindre, räcker inte ens till en liten bostadsrätt 16 mil från Stockholm. Det går inte att få lån på det som fattas heller pga låg inkomst.
Vill inte blanda in barnen, de har det kämpigt nog ändå med sina egna lån.
Och att vara barnvakt plus en dräglig hyra på köpet.