Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Fatta stora beslut mitt i skilsmässan

Hela mitt äktenskap på 25 år har jag bott nära mitt ex släkt och vänner.
Nu när jag är skild vill jag flytta hem till mina rötter, 45mil härifrån.
Jag har varit där jätteofta hela året sen allt brakade. Jag trivs där. Ångesten försvinner. Jag känner mig omtyckt, värdefull, trygg och livet känns ok.
Jag har satt upp mig i bostadskö och nu efter 6mån kom erbjudandet.

Men nu har livet sakta börjat återvända. Mina barn är inte fullt lika taggiga. De bor alla häromkring. Min exmans släkt verkar ta mer parti för mig i kaoset som varit. De har varit o hälsat på mig tom. Det trodde jag aldrig för ett år sen.

Så nu vet jag varken ut eller in.

Jag tror att var jag än väljer att bo så kommer jag sakna det jag inte har nära.
Jag tvingas välja mellan syskon-föräldrar-min släkt och mina fyra barn med respektive.

Det är svårt beslut att fatta. Har nån annan här behövt ta svåra beslut? Har ni några råd att ge?

1 gillning

Men hur funkar den bostadskön då, finns det ingen möjlighet att avböja erbjudandet men ändå ha kvar dina poäng, så att du kan skjuta på beslutet och tänka efter?

Första frågan är ju hur gamla dina barn är? Men iom att du skriver “med respektive” så antar jag att de är vuxna?

Jag skrev lite luddigt.

Det är en tomt det handlar om.
Den ligger hur fint som helst men var inte avstyckad och klar när jag anmälde mitt intresse.
De visste inte hur lång tid det skulle ta innan den blev byggklar.

En tomt kan du ju köpa och sedan sälja vidare gissar jag.

1 gillning

Ja, de är vuxna. Jag har en kvar hemma men hon fyller 18 i sommar. Och jag har nyligen blivit mormor, och det lilla barnbarnet är svårt att lämna och bosätta sig 45 mil bort.

Ok men i så fall kan det väl, beroende på dina ekonomiska förutsättningar, vara ett alternativ att köpa tomten utan att omedelbart planera en flytt för det? Att ha en tomt i dina gamla hemtrakter kan väl vara en bra idé i många scenarion, du kan vilja flytta dit längre fram eller kanske bygga en liten sommarstuga som gör det smidigare att vistas där ofta utan att flytta dit fullt ut? Kanske också dina barn skulle vilja använda en stuga där och komma närmare din sida av släkten? Och skulle du ångra dig helt kan du ju sälja den, som Restenavlivet säger, eller om du hunnit bygga, hyra ut.

Men det beror förstås på, måste du tömma alla konton för att finansiera köpet kan det ju vara svårt att ha tomten parallellt med ett liv där du bor nu.

1 gillning

Har du ekonomi att “växelbo”, t ex bygga något litet på tomten och kunna vara där mycket men ha kvar ett boende där du bor idag för närheten till dina barn och barnbarn?

1 gillning

“Rötter är inte nått som en människa föds med, mr On. Rötter är det välbekanta:torget, den helgedom där man ber sina böner, en väns hus, banken parken. Mina rötter är San Fransisco, inte för att jag är född där utan därför att jag levat mitt liv där. Var är då era rötter och var är er hustrus och era barns rötter? Om det var fel att ni blev uppdragen med rötterna från Kina, så är detta ett fel som rättas till genom att ni rycker upp dessa tre personer med rötterna i Karlifornien” (Bevingade Mord, Alfred Hitchcock, B Wahlströms Bokindustri Falun 1977, novellen Tjocke Jow och Sung-beten, s 197) Inte riktigt jämförtbart med säger en del.

1 gillning

Jag tänker att din dotter som inte fyllt 18 än inte är särskilt vuxen. Och att dina övriga barn tog ställning mot dig och för sin pappa tidigare, men nu börjar återanknyta till dig som det låter? Plus ett litet barnbarn. I mina ögon är det självklara skäl att inte flytta iväg långt från dem som i någon mån ändå är beroende av dig, och som du själv satt till världen. Att du ville ”fly” hem till tryggheten och sökte hus/tomt tidigare tolkar jag som en reaktion på att du kände dig så plågad och utsatt. Men jag tror det finns en risk att du får en sämre relation med dina barn om du flyttar och själv skulle jag aldrig ta en sådan risk.

5 gillningar

Givet de förutsättningar du nämner så håller jag helt med @Honungspaj i hennes svar nedan. Jag skulle i detta läge inte lämna närheten till mina barn och dessutom barnbarn.

Dessutom kommer en 18-åring att behöva dig som aktiv förälder i flera år ännu, plus att det vore väldigt trist att distansera sig själv fysiskt från de barn som du nu börjat återuppbygga relationen med. Jag tror att risken är överhängande att “byggarbetet” kan avstanna och du kommer att reduceras även om du alltid kommer att vara mamma, och det till förmån för pappan både hos barnen men inte minst även rörande en kommande nära relation med ditt barnbarn som en närvarande, lättillgänglig förälder och mor/farförälder. Det kommer aldrig att bli vardagsmat att träffas utan det blir en mer sporadisk “hälsa-på”-relation med dem allesammans.

Jag skulle själv inte prioritera egna syskon och föräldrar framför egna barn och barnbarn.

1 gillning

Du tolkar det hela så som det är. Jag överväger att bo kvar.

Fick reda på idag att min exman har fått jobb utomlands från oktober och att han träffat en mycket ung kvinna från något arabland. Stackars kvinna.

Det gör valet lättare ändå för mig tror jag.
Om ena föräldern flyttar är det nog bra om den andra är kvar.
Bra ord det där: “som du själv satt till världen”
Mina älskade ungar.

Men svårt är det ändå. Jag tillhör liksom ingen här såsom jag skulle göra i min hemstad med mina systrar o föräldrar.

Jag har ju vänner men det blir inte samma. Och mina barn är mycket upptagna med sitt och faktiskt mycket med sin (eländiga och vidriga lögnare) deras pappa.

Men det är klart att jag behöver finnas här för min yngsta. Så det är bara att lägga egot åt sidan och ta sitt ansvar och vara en bra närvarande mamma.

Har man inte alltid en lite romantiserad bild av där man inte är/bor? Lite som att allt var bättre förr eller ”nu ska allt bli annorlunda, bara…” :slightly_smiling_face:

Som någon skrev är inte detta kopplat till att du känt energin, känslan av nystart, utan bagage om du skulle flytta ”hem”?

Om du har vuxna barn, då har du förmodligen bott ”hemifrån” länge? Jag är inte så säker på att det är så bra för dig som du tror, men det kan bara du avgöra.

Har du möjlighet att köpa tomten och ändå bo kvar? Samtidigt tänker jag att om du ”bara” behövt vänta 6 mån på att hitta något så kan ta mer tid på dig, bo kvar och känna efter och inte stressköpa något om du inte är säker.

Var bor dina vänner, utöver släkt och familj?
Ta dig mer tid för eftertanke om du känner att du inte vet. Det borde väl vara mest rätt…

3 gillningar

Tyvärr inte, jag jobbar heltid och behöver vara på plats så växelvis är tyvärr inget alternativ, men jag hade velat det.
Min psykolog som jag gick hos förra året tyckte jag skulle göra så.
Men min ekonomi tillåter inte det tyvärr.

Ja, då blir det ju en lite annan sits.

Tycker att du fått bra råd och tankar ovan och ser att du överväger att bo kvar. Jag förstår verkligen känslan av att byta ord och till viss del börja om där du kanske känner dig som mest hemma, men tror som flera skrivit att du förlorar mycket i relation till barnen.

Det låter också som att du bott där länge, tänker att något nätverk förutom släkt och familj kanske du har lyckats bygga upp?

1 gillning

Ja det är otroligt vad mycket bra respons man får här. Det är så skönt att få skriva av sig allt som maler sönder min hjärna.
I skilsmässan försvann många vänner tyvärr. Många såg upp till min exman som var bra på att berätta om sin karriär och alla jobbresor. (Synd bara att han aldrig nämnde det vilda sexet han hade med många olika kvinnor, då kanske våra fina vänner hade slutat gapa av beundran)
Men visst har jag vänner som finns kvar också som stöttat mig igenom krisen och tagit parti för mig.
Men på något sätt går jag igenom nån slags identitetskris.
Vem är jag om jag inte är exets fru? Jag var 18 år när jag gifte mig. Jag har aldrig varit ensam eller singel. Jag har aldrig bott själv.
Min identitet har alltid varit att vara hans fru och mina barns mamma.
Det har varit en process för mig att umgås med mina gamla vänner som bara jagsjälv.
Låter kanske konstigt. Men så är det.
Han har tagit stor plats och nu är det bara lilla vilsna jag typ. Jag ska både serva och underhålla.
Men mina nära vänner förstår mig och jag kommer inte sitta själv bara för att jag inte har systrar och föräldrar nära. Det är i alla fall bra.
Men allt är konstigt och annorlunda.
Jag känner nån slags skönare trygghet i att vara med syskon o så.
Livet är inte lätt. Det är svårt.
Tur att det här forumet finns.
Så tacksam för alla svar jag får!

1 gillning