Det går inget vidare det här…
Min fd flyttade för 13 månader sen😢. Ser inte att jag har kommit vidare nånstans. Såååå oerhört tufft nu.
Mea, det låter verkligen som du har det riktigt tufft. Har du fått några goda råd/strategier för hur du ska göra för att släppa ditt ex?
Jag har nyligen blivit lämnad och har mått riktigt dåligt, med dålig självkänsla och självbild till följd av det. Lyssnade på en ljudbok som gav mig lite råd - ”Att skiljas utan att förlora sig själv”, kan rekommendera den. Har även tagit kontakt med en coach för att få hjälp att bygga upp min skälvkänsla/självbild.
Jag hoppas att du får verktyg att komma vidare och stärka dig själv.
Styrke kramar till dig
3 gillningar
Jag jobbar men orkar inte mer än så. Känner ingen riktig glädje över någonting. Har vänner som bryr sig och ibland följer jag med på en promenad. Men det är tråkigt att aldrig kunna säga att nu har det vänt…
Orkar inte hålla uppe en glad fasad mer än på jobbet.
Jag lyssnar på skilsmässopoddar för att få tips å
råd.
Jag läser mycket om hur man ska kunna komma vidare.
Jag pratar mycket med familj å vänner.
Jag är ute på dejtingsidor å har även dejtat lite, men jag blir mer å mer besviken för varje gång…det frestar på.
Jag är såååå besviken över mig själv. Vill inte gå till samtalsterapeuter, då jag inte tror på detta…
Hm, inte tror på samtalsterapeut, hur tänker du då?
1 gillning
Svårt att förklara, men jag känner bara ett väldigt stort motstånd mot detta. Beror väl på tidigare erfarenheter…
Jag pratar med familj å vänner å orkar/vill inte dra min historia för nån som kanske inte har varit med om detta själv å sitter å hummar å antecknar.
När jag mår dåligt så söker jag febrilt efter alla andras livshistorier, kanske för att jag inte är ensam om att känna stor sorg. Häromdagen såg jag på en dokumentär om de sista överlevande från 2:a världskriget och koncentrationslägrena. En kvinna berättade att de stod ju helt utblottade efter befrielsen(ingen familj, inga pengar/saker osv). De fick heller inget stöd av psykologer eller liknande för att bearbeta sina upplevelser…
Då tänkte jag såhär: ”Om de kunde klara att bearbeta sina upplevelser själv(som måste vara värre än en skilsmässa) då borde ju jag också kunna klara det?”
Jag kanske bara är envis, principfast eller helt enkelt dum, men det är så jag känner…
Det har gått tretton månader, vilket iof inte är så särskilt lång tid (även om det känns så) efter ett stort livstrauma.
Under dessa månader har du försökt alla sätt som du (hittills) har trott på som varande “bästa sättet” att komma vidare och ändå upplever du att du sitter fast.
Man gör såklart som man själv vill, men kanske börjar du nå läget att du iaf kan tänka dig att överväga att prova något annat, för att förhoppningsvis nå ett annat resultat!?
Har allt tänkt tanken, men som jag skrev så är jag så envis, principfast eller rentav dum…
Kunde de överlevande klara av att bearbeta sina fruktansvärda upplevelser så borde väl för tusan jag klara av det…
Jag får väl bara traggla vidare helt enkelt, å hoppas att det nån dag vänder…
Jag tror att tiden gör sitt också. Ett år är inte lång tid. Detta tar verkligen tid att komma över.
Har ni barn ihop?
Ja, två söner, båda utflugna
Hur länge var ni tillsammans?
Om ni har två barn tillsammans som dessutom är utflugna gissar jag att det är en hel del år. Och i så fall är ett år av sorg inte så lång tid. Så känn inte att det är något fel på dig för den sakens skull.
Men det du kanske ändå kan fråga dig är ifall du sörjer eller ältar?
Och i så fall, vad mer exakt är det som du sörjer/ältar?
Är det saknaden efter partnern?
Saknaden efter att ha varit en familj?
Över att förlora framtidsplaner?
Etc
I mitt första förhållande, exempelvis saknaden jag egentligen inte honom så mycket, fast jag sörjde oerhört hårt och länge. Det hade istället varit själva känslan av att vara kär och att få hålla om någon på nätterna och vakna med på morgonen. Och i mitt nuvarande uppbrott är det delvis personen, men också känslan av att ha en tvåsamhet och inte vara ensam. Och även krossade framtidsplaner.
Ofta är det många aspekter i ett uppbrott som leder till att man fastnar och inte kommer framåt. Men för mig har det åtminstone varit lättare när jag kunnat ringa in mer precis vad som har varit pudelns kärna för mig
1 gillning
Frågan är ju dels om de verkligen kunde hantera sina trauman själva (dvs hur många som som blivit besvärsfria) och dels varför du ska göra det bara för att andra har gjort det.
Historien är full av människor vars benbrott fick läka ihop utan gips, vars förlossningsskador lämnades obehandlade, vars lunginflammationer aldrig botades med antibiotika och vars amputationer gjordes utan bedövning.
Det betyder ju inte att du måste genomlida samma sak idag. Eller tänker du annorlunda när det gäller fysiska åkommor?
Om du inte tror på terapi som metod är det en sak, men om du avstår bara för att det finns andra som har klarat sig utan tycker jag det är lite onödigt halsstarrigt. 
1 gillning
Vi var tillsammans i 25 år, gifta i 17. Jag sörjer väl saknaden av tvåsamheten och en krossad kärnfamilj, som jag aldrig mer kommer att kunna få tillbaka. Jag hatar att han är nykär och har gått vidare så lätt…Betydde jag och våra 25 år ihop ingenting? Jag ser ingen mening/glädje med ensamheten och har svårt att ”ta mig för” saker själv.
1 gillning
Det kanske är halsstarrigt men jag blir så besviken och förbannad på mig själv för att jag inte kan hantera skilsmässan och sorgen bättre…
Jag kan känna igen mig i det. Jag ville också hantera separationen bra. Kanske är jag t o m snäppet värre än du.
Jag ville känna själv att jag gjorde allting rätt och jag ville även att andra skulle säga det om mig. Att jag hanterade det bra. Helst ville jag att de skulle säga det till exet om de pratade med honom. -Jodå, vi träffade henne, hon verkar ha tagit det väldigt bra!
Det var mitt mål att han skulle få höra det.
Det är kanske inte världens ädlaste motiv, men lustigt nog fungerade det ganska bra. Jag tvingade mig att göra saker som jag egentligen inte hade någon lust med. Men jag hade ju en idealbild av att det är så man ska göra när man hanterar ett uppbrott.
Så då bet jag ihop. Jag hoppade på nya aktiviteter, målade om hemma, fixade ny frisyr, åkte på resor ensam och utmanade min bekvämlighetszon på diverse sätt. Det blev en ganska märklig sommar, men den var bra för mig.
Och dessutom började jag i terapi. I min bok var det nämligen det yttersta beviset på att man tar hand om sig själv. Att man är seriös i sitt uppsåt att gå vidare. Kosta vad det kosta vill, typ. Nu jäklar ska jag bearbeta med stil!
Tja, man kan se det på helt olika sätt. 
1 gillning
Jag är i precis samma skede. Nyligen blivit lämnad. Har mycket ångest och sover uselt. Försöker lyssna på ljudböcker för att lindra ångesten och försöka få något slags framtidshopp. Har familj och vänner som stöttar, har fått ångestdämpande läkemedel och träffar en psykolog. Tror allting hjälper lite. Men det är verkligen tufft ändå. Vissa dagar/nätter är helt vidriga. Tror att man måste försöka acceptera känslorna och ta sig igenom dem för att komma vidare. Det är lättare sagt än gjort. Men en dag kommer det att kännas bättre. Jag försöker ha det som en ledstjärna. Kram på er alla som kämpar!
Känner med dig Mea. Jag har det också tufft emellanåt, 1.5år sen han flyttade, 2 år sen bomben briserade.
Det är ok att det tar tid att komma vidare. Vore väl snarare konstigt om man bara ryckte åt axlarna åt decennier ihop.
Vill ändå råda dig till att ta kontakt med en terapeut. Även om du är skeptisk, testa. Vad har du att förlora? Kan ju knappast bli sämre? Om du verkligen känner att det inte är för dig, så har du ivarjefall testat. Prova helst två olika ifall det inte känns ok med första, för personkemin är viktig om det ska fungera.
Att andra ”går vidare” på egen hand utan hjälp tror jag inte så mycket på. Tror snarare att det är obearbetat och kan slå tillbaka många år senare. Personligen tror jag det är viktigt att få rensa systemet och sörja ordentligt för att kunna gå vidare hel.
Hoppas det blir bättre. Kram!
1 gillning