Fånge i min egen plan

Min historia
1

Hej, jag är ny på forumet. Jag känner mig väldigt ensam i mina tankar så jag hoppas att det ska hjälpa att få skriva av mig inför er.

Jag är ung, under 30 och vi har varit gifta i två år. Det har alltid funnits varningsklockor i vårt förhållande. Varje gång jag läser eller hör om kvinnor som lever i destruktiva förhållanden med män som kontrollerar dem så känner jag igen mig i deras skildringar av “tidiga tecken”. När vi gifte oss hade vi redan överlevt en otrohet men efter ett knappt år var han otrogen igen. Jag har altid varit av åsikten att alla förhållanden innebär hårt jobb och vi har gått i terapi för att bearbeta detta.

Ibland känner jag mig så dum som har tillåtit mig själv att fortsätta älska honom. Som att jag glömde bort att respektera mig själv och har ödslat en massa tid. Jag står nu med en söndergrusad självkänsla och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag älskar honom, men jag blir rädd när jag tänker på att spendera resten av livet med honom.

Vi är som sagt unga och har inga barn. Att skaffa barn har dock alltid varit mitt stora mål i livet och för oss är det nästa “naturliga” steg. Jag känner sån längtan efter barn, med eller utan honom, och man hör ju om folk som försöker lappa ihop förhållanden med barn men det är ju inte så jag vill att mina barn ska komma till livet. Tanken på att lämna honom blir dock oändligt mycket svårare när jag tänkter på vad jag ger upp. Jag känner inte att det “finns gott om tid”, och när jag tänker på att ta ett beslut som skjuter upp den dagen jag får träffa mina framtida barn ens en dag så får jag panik.

Jag vet inte vad jag ska göra med detta. Vem pratar men med? Jag känner mig så otroligt vilsen och det är inte direkt som att man kan bolla dessa tankar med en vän. Jag känner mig fångad i den plan jag gjort för mitt eget liv men jag är ändå inte säker på att jag vill bryta mig ur den.

3 gillningar
2

Åh @dimmi :heart:

Först och främst, att du ställer dessa frågor till dig själv och har dessa funderingar betyder ju något, eller hur?

Men ett konkret tips - om du vill försöka få er relation bra - är att börja prata med varandra. Prata med honom om hur du känner. Berätta när något känns fel.

Och om inte det fungerar, om han inte vill lyssna, om han blir dum mot dig eller du helt enkelt inte når fram - försök att bryta upp. Ta den hjälpen du kan för att göra det.

Bamsekram till dig :heart:

3

Erfarenheter av två förhållanden där jag känt som du:

  1. Barnens pappa: Allt var underbart härligt och han var (och förblir?) kärleken i mitt liv. När vi flyttade ihop dök det efter 6 mån fram
    att han är porrmissbrukare. Vi gick i terapi och han gjorde allt vad han kunde viljan fanns där och jag är en evig optimist och fixare. Vi skaffade två barn (tätt emellan). Han klarade inte av att sluta med porr vilket förändrade hans personlighet, hans sätt att dominera över mig och vad han krävde. Jag älskade honom men var tvungen att avsluta mitt i hektiska småbarnslivet.

  2. Ex: träffade drygt 6 mån efter separationen en härligt driven trygg och social man på nätet vi var ihop länge innan vi introducerade barnen för varandra och tog det sakta. Allting flöt på bra men visst var han ganska bestämd redan från början. När livet satte oss på prov (jag fick cancer som envisades komma tillbaka, han blev arbetslös och fick ryggproblem), så fixade han inte detta. Han skulle allt på mig och betedde sig elakt. Alla, varenda terapeut (äldre damer), köpte hans charmiga stil och tyckte att jag var en kall kvinna. Jag anpassade mig konstant och blev underlägsen. Tappade min glädje och mitt självförtroende. Såg ingen väg ut utan började tvivla på mig själv och tänka på självmord… men vänner räddade och jag lyckades göra slut.

Från dessa två senaste (hade ett helt annat varmt förhållande innan dessa män) så är min erfarenhet att INGEN kan förstå vilken press någon lever under. Har man inte blivit utsatt för psykisk misshandel så säger man alltid gå i terapi.

Om du upplever att du lever i ett destruktivt förhållande så ska du lämna. Det blir bara värre och du utsätts för ännu mer ju längre tid det går. Att skaffa barn med en sådan person, vill du det?

Du är ung och har all tid att hitta en lämplig man eller ordna barn på egen hand. Låt inte tiden vara det som hindrar dig. Om du däremot är osäker på om han misshandlar dig psykiskt, gå igenom tecken och skriv ner dina svar. Prata om det med en psykolog.

Jag har lyckats ta mig ur med två barn och medan jag fortfarande kämpade med cancer och blev dessutom uppsagd (förvisso en kort period men det visste jag inte då).

Fixar jag det så fixar du det :muscle:

All styrka :heart:

6 gillningar
4

Väldigt kloka ord från @Buenita :pray:, lyssna på dem. Du är ung och har livet framför dig, lyssna och tro på det du själv känner. Jag har precis brutit upp från en destruktiv relation. Jag har också haft en tydlig magkänsla, men vågade inte lyssna på den. Det är mitt råd till dig att ta din egen magkänsla på allvar. Du är värd ett liv där DU mår bra, på riktigt! :heart:

3 gillningar
5

Du har redan fått goda råd och jag hoppas att du lyssnar på dem - och på din magkänsla! Allt som är mindre bra innan man får barn brukar förvärras med barn. Barn är en stor lycka, men också ett stort ansvar och kommer med mycket oro. Tro aldrig att du kan rädda ett dåligt förhållande genom att skaffa barn. Du har tiden framför dig även om det inte känns så. Lycka till!

3 gillningar
6

Oj detta låter som mitt liv. :see_no_evil: blev ihop. När jag var ca 26, barn första barn när jag var 27 andra när jag var 31. Nu lyckligt skild och gått vidare med en ny och trygg man. Det var verkligen inte lätt men så glad att jag kämpade.

Snälla bryt dig loss innan det är ”försent”. Jag har en ”bra” relation med min exman idag men sjävklart hade jag Hellre sluppit att ha honom i mitt liv. Nu gör jag det för barnens skull.

Men snälla… spring för livet!

2 gillningar
7

Du får gärna skriva med mig om du vill och behöver. Vet hur svårt det är att tampas med skuldkänslor och tankar om att en vill ha barn och att tiden rinner iväg. :heart:

1 gillning
8

Jag vet att det är lätt att tänka: Kan jag få en annan man som vill samma som jag? En lika bra pappa? En som tycker lika mycket om mig?

Det du verkligen inte vill - är att vara ständigt kopplad till en kontrollerande man via barnen. Fundera på vad i hans beteende som är ärftligt? Alltid oroa dig för att han kan komma åt dig via barnen.

Lämna, medan tid är!

4 gillningar
9

Gällande otroheten, har det redan hänt två gånger så är sannolikheten rätt hög att han kommer vara det igen.
Varje gång han gör det kommer det ta ännu mer på din självkänsla och du bli mindre och mindre.

Du är värd mer och du är inte dum.

2 gillningar
10

För guds skull, skaffa inte barn med honom!

Jag har jobbat ideellt med kvinnor som levt i destruktiva relationer, och utefter det kan jag ärligt säga att ingen människa vet definitionen av Helvetet förrän man har skaffat barn med en sådan man.
Och varje gång jag har stött på ett sådant fall är jag lika djupt tacksam att jag själv aldrig hamnat i den situationen.

Det är heller inte rättvist mot barnet.

Det kanske inte känns så, men du är fortfarande ung och har alla möjligheter. Jag vet att det är lätt känna katastroftankar när man är inne i ett destruktivt förhållande, och just då kan allting kännas svårt (eller rent av omöjligt) och alla dörrar känns stängda.
Ofta beror det på att man är så mentalt slutkörd och dessutom hunnit normaliseras så att det kan kännas hopplöst att orka ta steget ut i det mörka okända.

Men för de allra, allra flesta blir det ändå ett steg man aldrig ångrar.
Det finns en värld därute, en fri och vacker värld, och varför skulle inte du också få leva i den världen?

5 gillningar
11

Och det målet kan du fortfarande ha! Men tänk på att den du skaffar barn med är du bunden till för alltid. Du kommer inte orka leva med en man som är ständigt otrogen. Risken finns förstås även att han lämnar dig! Om du skaffar barn med denne man och i ett senare skede ger upp och lämnar, kan det bli så att dina barn bor halva tiden hos honom. Gör både dig själv och dina framtida barn tjänsten att ge dem en bra pappa som satsar på familjelivet! :yellow_heart:

1 gillning
12

Hej @dimmi

Tråkigt att se dig här, men välkommen till en väldigt fin skara människor som upplevt och upplever svåra påfrestningar men som försöker hjälpa en medmänniska närhelst det går.

För det första så har du fått många bra tankar och råd, ibland inte så enkelt att ta till sig direkt men läs igenom dem.
För det andra läs din text… det är många saker där som du själv borde haja till på, sätt det då i perspektiv att det vore en syster, bror eller en vän. Hur hade du själv gett den personen för råd?

Bryter man ner det du skriver i olika delar:

För mig är dessa saker inte något som känns som en stabil grund, särskilt inte om man tänker långsiktigt med barn, familj och framför allt för dig själv.

Ta fasta på det du skriver att du är ung, jag förstår din längtan efter barn. Men barn ger ju även ett stort ansvar, ansvar för att försöka skapa den tryggaste och stabilaste grunden för dem att växa upp i.

Min fråga till dig är, hur mycket har du ventilerat och pratat med din motpart om? Kan väl krasst konstatera att en av anledningarna till att många av oss finns här är bristen på kommunikation…
En sak hade ju varit att ventilera din oro gentemot honom, och samtidigt läsa av hans reaktion och respons. Men… att du känner rädsla att spendera livet med honom känns inget bra alls…

Min spontana reaktion hade varit att säga lämna… För många av strecksatserna du har tagit upp slår ann en ganska dyster framtid…
För många av de saker du tar upp är, enskilt skäl nog att lämna.

Som du skriver

Det är inte på långa vägar försent, men gör det med “rätt person” och rätt anledning. Även om du känner att det “inte finns gott om tid” så är tiden i detta faktiskt till din fördel.

Använd forumet att bolla som du gör, finns många kloka människor här. Man kanske inte alltid får de svar man vill ha, men man får kanske nya infallsvinklar, nya reflektionspunkter.

Ta hand om dig

1 gillning
13

Jag separerade från pojkvän efter 6 år, då var jag ca 31år. Det var året då ”alla” mina vänner gifte sig. Kändes deppigt.
Hade därefter ett katastrofförhållande. Separerade, funderade lite på att adoptera själv.
Sedan träffade jag min man när jag var ca 34 år.
Har tre barn.
Det måste vara viktigt vem man får barnen med, inte ATT skaffa barn. Det är viktigare vem som är pappa till dina barn än vem du gifter dig med eftersom man alltid måste ha en relation till barnens far.

5 gillningar
14

Wow tack för alla svar. Jag känner mig överväldigad men lättad att några av er känner igen sig i mina tankar och situation. Det är så lätt att känna sig ensam i världen med ett dysfunktionellt äktenskap, särskillt när alla ens vänner verkar ha helt fantastiska partners.

Ni ger mig mycket att tänka på. Särskillt när ni citerar min egen text för jag ser ju själv hur det verkar. Det är så svårt att börja prata om det. Jag har lagt så mycket tid med att bygga skyddande väggar för att ingen ska märka att något är off. Det känns ibland som att jag inte vet själv vad som är sanning och vad jag säger för att bygga en bild av att vi har det bra. Jag har aldrig vågat anförtro mig med “kritik” gentemot vårt förhållande till någon vän för om jag gör det så tror jag att de kommer att tvinga mig ur det. Och jag är inte säker på att jag vill det, eller jag är åtminstone säker på att jag inte vill att min vän tar det beslutet åt mig. Men om jag skulle prata med en psykolog, vad säger man ens?

1 gillning
15

Jag tror det är bra med samtalsstöd för att kunna kanske se sig själv lite utifrån. Vad skulle du själv råda en väninna i din situation?
Läs din egen text igen utan att ”normalisera”. Du skrev den av en anledning, du får inte tänka ”det är inte så farligt”. Ingen ska behöva ha sådana tankar som du har.

Som någon skrev i en annan tråd, är din man bara ”knäpp” eller är han ”sjuk” på riktigt, dvs går dessa drag att ”rätta till” eller är det ingen idé? Man borde förmodligen ge en person en chans men två otroheter bådar inte gott och tar på självförtroende och självrespekten.

Är ditt liv som du önskar? Det är svåra och stora beslut men väl värt att fundera på innan du genom ev barn i princip aldrig kan släppa kontakten med denne man om ni bildar familj.

16

Superbra att du tänker kontakta en psykolog! Man bara börjar med en tanke så fortsätter den så. Jag började med att min sambo är intr snäll mot mig. Då brast det helt för psykologen visste inte att jag utåt sett var en tuff chef men i relationer en riktig mes som låter män trampa över mig.

Vänta inte nu utan börja. Kontakta vc. De förstår!! Kram!

17

Tack för att du tog dig tiden att svara. Det är så skönt att höra att jag inte är den första och enda med tankar om att tiden rinner iväg.

Tanken på att bryta upp och börja om gör så ont i mig. Jag har aldrig kännt igen mig i det idealet som finns nu på unga kvinnor att satsa på sig själva och vänta med barn. Jag var typen som trodde att jag var redo vid 18 och har ytterst pliktskyldigt genomfört en utbildning och skaffat mig ett jobb och en man men genom allt bara längtat efter, nästan saknat, barn.

Jag känner så mycket skuld. Jag känner skuld gentemot min man om jag skulle “låtsas” att allt var bra för att få barn. Skuld genetmot barnen om jag inte gör mitt yttersta för att de ska få tryggaste möjliga uppväxt. Skuld gentemot mig själv för att jag ser att livet skulle kunna vara så mycket enklare om jag bara prioriterade mig själv.

Men hjärtat och hjärnan (eller magen kanske) sammarbetar inte.

18

Jag känner igen mig så mycket i dina tidigare förhållanden och tankar. Proffesionellt är jag också väldigt bestämd men privat har jag lixom helt underkastat mig. Jag kan inte ens minnas sist jag fick välja vad vi skulle äta till middag eller vilken film vi ska titta på. Det känns löjligt med så små exempel men det blir ju lixom något stort av det när man binder ihop alla små trådar.

Jag har konfronterat honom vid ett par tillfällen om att jag känner mig kontrollerad och inte får utrymme att vara mig själv men han kommer alltid med så bra svar och det har alltid slutat med att jag ber om ursäkt för att jag har överreagerat. Han är så bra också på att maskera pikar som om de vore något fint. Det tog mig flera år att identifiera att det hände men nu kan jag inte sluta höra hur jag gömmer budskap om att jag är tjock eller lat eller sämre en någon annan i meningar som låter som komplimanger.

Det är den första relationen för mig som det är såhär. Jag har andra längre fina förhållanden bakom mig. Och en del av mig tycker att detta också är ett bra förhållande. Men det är inte enkelt, och det är inte respektfullt eller jämlikt.

19

Jag är rädd att han ska motsätta sig att jag vill prata med en psykolog. Att han ska övertala mig att det inte behövs. Det tog två otroheter innan han gick med på parterapi och han hatade varenda sekund och såg till att vi avslutade det så fort som bara möjligt. När jag tänker efter var det inte ens min vilja att gå som övertygade honom utan en genemsam vän till oss som berättade att den och hans sambo hade gått och tyckt att det var bra. Efter det kunde han tänka sig gå.

Att gå i hemlighet känns fel. Det skulle kännas som att jag svek honom, och hur skulle det ens gå till han lär ju undra vad det är för transaktioner på kontot. Har någon erfarenhet av terapimotståndare och tips på hur jag ska få honom att förstå/acceptera det?

20

Problemet är väl att hans beteende långsamt, långsamt blir normalt. Man väljer att se det som är bra även om det som är dåligt borde vara tillräckligt med skäl att inte stanna kvar. För han kanske ändrar sig, eller om jag bara gör si eller så så är allt bra.

Nu när jag och exet gått isär så hör jag vissa vänner som säger att “han sa och ni gjorde” jag har liksom aldrig tänkt på det.

Mitt ex är en väldigt charmig, social och utåtriktad typ. Få skulle tro på mig om jag berättade hela vår historia, för mot kollegor och vänner så är han en riktig pärla.
Då återstår det ju bara att det är mig det var fel på… och ex-fru nummer 1.

3 gillningar