Familjen som enhet, vad gör jag nu?

Min historia
1

När jag tillhörde en familj med mamma, pappa och barn tänkte jag aldrig på hur omfattande en familj som enhet är. Nu efter två år på egen hand (sambon sedan dryga 20 år valde att lämna mig för ny flickvän) känns det så makabert tomt.

Barnen har vuxit upp och blivit tonåringar med stängda dörrar, kommunicerandes med vänner över nätet. Jag är tacksam för att de har vänner och växer upp till självständigt individer men ensamheten blir så extremt påtaglig vid högtidsdagar som jul, nyår osv.

Jag gör nyårsmiddag med god förrätt och lyxig varmrätt till mig och barnen. Det uppskattas måttligt, ett mål på Mc Donalds hade nog stått högre i kurs. Känns som mina mål, min mening försvann när sambon övergick till att bli mitt ex. Hans liv tuffar på som ”vanligt” han bytte bara ut mig mot någon annan att fira högtider med, semestrar och behöver inte känna på någon ensamhet, att livet tappar mening och att stigen som tidigare varit rak och tydlig helt plötsligt gått upp i rök.

Hur gör ni andra för att ”överleva” ensamheten? I dessa coronatider blir situationen inte lättare direkt, annars har man ju kunnat åkt och hälsa på släkt, föräldrar, syskon, vänner och hittat på lite saker… Suck…
Förlåt för ett icke upplyftande inlägg men känner mig rätt nere. Tänker att jag kanske är deprimerad eftersom det faktiskt gått två år och min värld är fortfarande i gråskala.
Någon som har något tips?

Önskar alla där ute ett underbart nytt år!

16 gillningar
2

Jag har tyvärr inga svar än att du är inte ensam.
Då exet stack i mellandagarna så är det andra gången vi firar själva jag och barnen. Eller ja exet kom hit på middag förra året men hade bråttom “hem” dit han väskor var för han skulle “jobba” dagen efter. Han hade fortfarande inte erkänt att han hade en ny då.

I år fick barnen välja mat så det blev tacos. Dottern vill göra churros senare till kvällen. Enligt henne ska vi tydligen gå ut och skrika Jumanji vid tolvslaget så att inget dåligt från 2020 följer med in i nästa år. Jag tyckte att det kan vi testa istället för fyrverkerier :grin:. Vi måste ändå hålla oss hemma då katten är skotträdd, vilket även dotterns råttor verkar vara har vi märkt.
Men liksom dina barn sitter de inne på sina rum annars. Så lite ensamt är det så ska försöka få upp och spela lite spel eller titta på film.

Men jag förstår så väl vad du menar, jag känner precis likadant. Var ute och joggade långsamt med en vän idag och fick ur mig en del av allt jag bär på.

Kram och önskar dig detsamma :tada::tulip:

3 gillningar
3

Hej!
Jag har inga tips att ge, för jag befinner mig i precis samma ”fas” som du. Har gått 2 år även för mig(sen jag blev lämnad). Trodde det bara var jag som fastnat här. Omgivningen tycker det är konstigt att jag inte ”lever på”.
Vill bara att du ska veta att du inte är ensam…

5 gillningar
4

Jag minns min barmdoms jular, jag minns dem som igår…eller gör jag det?

När det blev dags för mig att bilda familj var det en sak jag insåg: jag kan inte kopiera det som varit

Det ville dock mitt x försöka med. Att vi skulle kopiera hennes jular.

Mat överallt som hann bli dålig och måste kastas.

Eftersom det grabben äter av julbordet får det bli portionsförpackningar med skinka och gravsd lax. En sorts sill. Prinskorvarna åt jag upp innan julafton, de flesta råa.

Det finns inga måsten.
Seder och traditioner ändras.
Tråkigt om man tycker om att stå i köket och göra sig för om ingen uppskattar det mer än en själv.
Det måste dock inte vara på ett visst sätt.

Traditioner och seder är inget självändamål och har något värde i sig. De förändras över tid.

Vi ska göra det som är möjligt och känns bra för oss, det som fungerar utifrån den situation vi befinner oss i.

Förstår jag saken rätt finns det åtskilliga som firat julen på nya sätt i år - och upptäckt att det var betydligt roligare än att alltid göra samma saker så de funderar på att göra om det igen, pandemi eller inte.

Stäm ner pretantionen och gör det du vill och känner för så får de andra ta det som det är om det så är hämtpizza eller tacos.

4 gillningar
5

Jag har faktiskt fuskat och försökt jobba varje högtid som jag och mitt ex brukade fira tillsammans.
På det sättet kan jag låtsas att ensamheten inte finns, och att saknaden efter den där självklara högtidsgemenskapen inte påverkar mig.

Men jag håller med om att just dessa dagar är allra tuffast. När vardagen tuffar på brukar jag kunna må bra och känna att det ändå är skönt att slippa alla de problem som livet med mitt ex innebär.

Men jul, nyår och midsommar (framförallt) kommer alltid en dipp, och inget jobb i världen kan dölja den känslan av vemod som lätt drabbar mig då.

P.s. JAG hade uppskattat det kungligt!

Och ofta brukar det vara övergående. Om ett par år kommer barnen vilja umgås igen, och då kommer fin mat (och inte minst ansträngningen bakom) att ses på ett helt annat sätt!

2 gillningar
6

Kära du!
Det är min första nyårsafton “ensam” och på grund av corona finns det inte ens på kartan att fira med andra (ja, några ska väl följa restriktionerna - vi gjorde det!)

Jag har uppskattat många av dina inlägg här på forumet. Kämpa! Du klarar det och vi är några som ser det. Bra gjort!!! Den där virtuella tjänsten där vi anonymt kan fira högtider saknas… :yellow_heart:

8 gillningar
7

Här har det gått 5 år, och jag VET att jag är deprimerad. Ensamheten har ju inte direkt blivit bättre av Corona, men jag har hittat små guldkorn. Det här året hittade jag ett spel som heter Primetime (googla, så hittar du det). Ett gratisspel som körs kl 20 varje kväll. 11 frågor i ett quiz. De som klarar alla frågor delar på vinsten. Det brukar bli 5 öre eller något liknande, och man kan skänka sin vinst till välgörenhet om man vill. 10 minuters förströelse och spänning varje kväll, men det är liksom en fast punkt i min vardag.

Just den här nyårsafton är mina hemmaboende barn sjuka i feber och snuva, så vi har inte ens ätit särskilt rolig mat. Men jag har sysselsatt mig med att jobba förmiddagen, skotta snö och spela Primetime. Resten av kvällen blir det Bingolotto, något jag började med efter skilsmässan för att ta mig genom tråkiga söndagskvällar.

5 gillningar
8

Åh, vi är så många som inte har det riktigt som en tänkt… Jag har ju också hyllat familjen, byggt så mycket kring den, värden, traditioner, glädjeämnen, en riktning i livet. Nu sitter jag här med dottern, som fick känningar av sin ångest under middagen. Orsak? ” jag har ju aldrig gillat högtider…” Sonen hos sin pappa ikväll. Men dottern hade den bästa julen på länge, bara hon, brodern och jag. Så jag får nog ompröva en hel del av allt det där jag tyckte var viktigt. Vi trycker på någon slags resetknapp i år (och förra året…) och så får vi se vad som växer fram de kommande åren.

6 gillningar
9

Jag är egentligen inte rätt person att svara eftersom jag är en själ som trivs med ensamhet.

Inte total ensamhet förstås, jag är hyggligt social, men att tillbringa högtiderna med mina tonåringar räcker utmärkt för mig. De är också i den där åldern att de gärna stannar på rummet hela kvällen, och ambitiösa middagsansträngningar är inget de noterar.

Så jag har haft min annars isolerade mamma på finmiddag, och ena barnet deltog av och till. Det andra är med sin pappa. För mig är det en jättemysig nyårsafton. Jag har inget behov av något mer. :slight_smile: Och om ungarna inte uppskattar maten, strunt i det! Laga fin mat ändå för din egen skull, och bibringa dem lite kulinarisk fostran. Imorgon kan ni beställa pizza så blir alla glada!

I övrigt använder jag min singeltid till att äntligen lära mig mer om sånt som jag länge har dragits till. Just nu läser jag det jag kommer över om idéhistoria.

Mitt ex himlade lite med ögonen åt den sortens intressen, vilket förstås gör det ännu roligare. :smiling_imp: Nu känns det som om min lediga tid inte räcker till för allt jag är nyfiken på och vill lära mig.

Men även om man kanske inte är sådär nördigt introvert som jag kan vara, så finns det garanterat annat som man kan börja nosa lite på. Någon mer social aktivitet? När pesten har dragit förbi, vill säga.

Jag tror på att använda tiden till sånt som man inte hann med när livet var som stressigast.

5 gillningar
10

I år firar jag nyårsafton själv. Barnen är med sin pappa. Vi separerade i augusti.

Jag blev inbjuden till min syster m familj, men valde att vara själv för jag behövde landa i allt som hänt.

Jag är uppvuxen i en kärnfamilj, med traditioner, högtider med familj, släkt och vänner.
Jag trodde jag skulle få det på samma vis, och har också försökt att få det så.
Jag har min historia, har lämnat en ohälsosam relation, där jag till slut brände ut mig själv, mådde inte bra, och valde därför att lämna efter mycket begrundande.

Jag har firat en hel del högtider där jag känt som om jag står vid sidan av, att jag inte slappnar av, där det känns som det bara är ett spel för galleriet, inte äkta, många elefanter i rummet. Då tycker jag det är bättre att vara ensam med barnen, eller helt ensam som ikväll, än att vara på låtsas och inte sann mot mig själv, att inte vara på riktigt. Jag kommer inte utsätta mig för det igen.

Nu är jag 45 år. Jag har bestämt mig för att andra halvan av mitt liv, då ska jag följa min inre röst, och min inre övertygelse, och se vart det bär mig.

Sitter här med en låda med olika sorters kex, lite ost och pepparkakor, och spelar Bingolotto. Messar med mina barn och mina systrar och mamma och det känns helt ok. Jag hade en dipp i början på kvällen, då jag grät och var ledsen, men inte för relationens skull, utan hur han fortfarande får mig att må. Men det viktigaste för mig är att barnen mår bra, gör de det, då är också mammas hjärta lugnt, och då är jag nöjd❤️.

Hoppas att du också får en fortsatt fin kväll. :hugs:

6 gillningar
11

Åh, vilka flashbacks=) hobbyläste lite statsvetenskap förut på SU, och då ingick en del idéhistoria. Så det påminner mig om alla timmar man suttit på stadsbibliotek, studentpalatset och campus.
Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag nog bara pluggat, för jag minns det verkligen som roligt!

Jag kan också göra mer nu när min energi och tid inte längre går åt till att anpassa mig efter exet. Och dessutom höra hans negativa kommentarer.

Är med i diverse föreningar just nu och tänkte börja plugga nya språk igen så fort corona släpper lite.

Men även med det sagt , högtider är lite jobbiga för mig. Känner mig lite utanför just dessa dagar, av någon anledning. Just nyår var vår mest speciella högtid också…

2 gillningar
12

Ja, det är lite hemskt att konstatera att jag faktiskt har det bättre utan exet. Visst kan jag sakna honom fortfarande, men jag kan vara mer mig själv nu.

Eller vill vara mig själv mer. Han försökte ju inte direkt stoppa mig från något. Det var mitt eget konstiga val.

Vad värre är - det är andra gången som jag känner mig fri och lätt av att komma ur en relation. :grimacing: Andra gången som jag blir lite lyrisk över hur enkelt det är att slippa ha en partner…

Exet ringde för en stund sedan. Det var trevligt, men tänk att det knappt berör mig löngre.

3 gillningar
13

Så när ska vi lära oss?? :rofl:

1 gillning
14

Mitt ex släppte bomben om otrohet och ny kärlek på annandag jul för tre år sedan och jag har nu insett att jul är fanken inte för mig längre så bara det går nästa år åker jag utomlands!
Men, till dess så lyxar jag till det och skämmer bort mig så mycket jag kan! Löjrom och skumpa, hummer och oxfilé och allt gott jag är sugen på. Massor med ljus och Netflix, myskläder och filt i soffan. Bad och tupplurar, choklad och konjak.
Om det nu ska vara ensamhet (och ffa julafton är svår att klämma in sig någonstans…) så ska den fanken vara förstklassig!
Och när jag är på väg att dippa, så försöker jag tänka på allt det som var jäkligt på våra storhelger: all service som skulle ges, all stress, mat jag inte ville ha, handla, pynta, fixa, ta hand om alla… och det slipper vi ju nu!!

5 gillningar
15

@Cayenne Det är som att läsa mina egna tankar.
Vad gör man? Jag har ännu inte hittat några svar efter 2,5 år :sweat:

1 gillning
16

Tack för alla fina svar. Det skänker tröst att veta att jag inte är ensam om mina känslor. Får vila i att det är okej att känna såhär.
Önskar alla ett nytt fridfullt år, må glädje och lycka bli en del av det nya året!

6 gillningar
17

Jag känner igen mig som många redan skrivit. Det är stor skillnad att leva själv och att leva i relation.

Mitt stöd är planering (försöker se till att ha saker att göra/fixa, vänner att ringa olika dagar och mer jobb de veckor jag inte har barnen) och träning. Träning har dels hjälpt mig döda många ensamma timmar men även gett mig en kropp jag är nöjd med vilket känns bra.

Utmaningen som jag känner är att efter en eller några dagars intensiva och händelserika dagar kan en helt tom och tråkig dag kännas enormt lång. Men då så många andra kollar på tv, försöker jag lära mig det också…

Så mina tips är att planera in saker/aktiviteter/socialt umgänge och träning!

Vi hjälps åt :muscle::grinning:

3 gillningar
18

Hej!
Jag är nog inte som alla andra… men jag skaffade en dejting app och började dejta…
Fastnade för andra dejten och vi har hängt ihop nu i 4 månader. Träffas 2 ggr i veckan och myser och sover över hos varandra. Vet inte om det blir varaktigt i längden men det funkar bra som ett plåster i alla fall.
Så mitt tips är ut och dejta .
Kram Kriol

1 gillning