Faller tillbaka . Snälla kom med råd

Hjälp mig

Vill ni veta mer om bakgrunden har jag tidigare inlägg i min profil, men kort… jag 31, hon 27.

Dumpad av min sambo för 4 månader sedan, varit helt förstörd. Flyttade isär för 3 månader sedan. Haft en del kontakt kopplat till bodelning osv. Men inte träffats.

Igår träffades vi för att hon behövde hjälp med att ta ner tunga saker på vinden inför flytt. Blev att vi kramades om och grät lite… jag för att det kändes jobbigt att se henne och få minnen… hon för att flytten är jobbig (sa hon) - tyvärr bad jag även om en puss… Därefter åkte jag till min hemstad för sommaren. Fick även reda på att hon köpt ny lägenhet, visste att det skulle ske men det svider då jag inte köpt nytt och vet inte var jag ska bo efter sommaren.

Då small det, jag mår så jävla dåligt, och det känns som jag är på ruta ett igen. Tänker på henne hela tiden, allt jag ser kopplas till henne. Har svårt att se hur jag ens ska överleva sommaren på landet… vi var ju alltid här tillsammans. Drömmer om henne igen vilket jag inte gjort på länge. Känner mig så jävla ensam. Försökt att trösta mig på tinder men hittar ingen jag attraheras av vilket känns ännu jobbigare.

Hur fan ska jag komma vidare? Hur ska jag släppa detta för en gångs skull? Hon sitter fast i huvudet. Jag orkar inte vara ledsen mer. Jag kommer inte vidare. Känns som jag aldrig kommer hitta en ny och få det liv jag önskar.

3 gillningar

Är så otroligt ledsen för din skull, att du behöver gå igenom detta. Vet precis hur du känner, är själv på vecka 3 efter uppbrottet med min kille sedan 14 år tillbaka. Jag är nu 31, han var min första kärlek och vi har bokstavligen växt upp tillsammans. Har aldrig i mitt vuxna liv varit utan honom. Vet ibland inte hur jag ska ta mig igenom dagen. Allt känns väldigt tungt och svart. Har svårt att se hur livet ska bli värt att vara glad över igen.

Har kanske inte så många bra råd att ge just nu, men tänkte att det kanske är en liten tröst att veta att du inte är ensam om dina känslor.

Styrkekramar till dig. :black_heart:

6 gillningar

Det har bara gått 4 månader, det är INGENTING alls i detta sammanhang. Låt det svida och göra ont, ta bort Tinder eftersom du är där av helt fel anledning (att glömma henne) Låt tiden gå och försök bara fortsätta leva, en stund i taget. Med tiden bleknar smärtan, och den går att leva med.

4 gillningar

Jag lämnade min förra sambo 2003 efter 6 år. Han var förkrossad…

Jag hade träffat en ny man på mitt jobb som jag blev gravid med ganska omgående och det märkte mitt X när vi gjorde precis som ni: tömde förråd och kramades.

Det var jättejobbigt att se honom ledsen men jag traskade vidare som att inget hänt.

Såhär 19 år senare är jag frånskild från en narcissist och min olycka har varit STOR trots två underbara barn.

Mitt X är gift med sin stora kärlek som han varit ihop med sedan 2007.

Så… Allt kan hända! Fyra månader är verkligen INGENTING.

Håll ut - det blir bättre!

5 gillningar

Som någon tidigare skrivit så är fyra månader väldigt kort tid.
Förr så hade man sorgeår (oftast vid dödsfall men ändå) och sörjde ett år.

Själv så gjorde jag väl en del sådana saker som gick hela vägen så att säga, men nu i backspegeln så är det inget jag grämer mig över. Första året var en berg och dalbana.

Låt sorgen finnas och gråt.

Själv är jag fortfarande singel men har faktiskt någon gång känt kärlek igen.

1 gillning

Först av allt vill jag verkligen beklaga.
Men att trösta sig på tinder går inte… du kan nog sitta där i veckor utan att hitta nån som kan läka dina sår.
Jag har vart med om det själv … det enda är att ge det tid. Man måste uthärda dessa helvetesdagar för att kunna gå vidare.
Mot hjärtesorg kan man hitta många quickfix som kanske döljer saknaden för någon minut.men i vad man än gör så finns det r.
I huset ni vart så många ggr. Ställen ni åkt förbi. Affärer. Allt finns i minnen…å det måste få göra ont… tyvärr har jag inget annat att säga.
Har du bra vänner…umgås med dom…
Styrkekramar.

3 gillningar

Tack för att du delar med dig. När det känns tufft, hur klarar du av att släppa tanken och gå vidare? Tycker det känns som man aldrig kommer hitta en ny partner?

1 gillning

Tack för du tar dig tid.

Jag vet inte hur jag ska klara det. Hon finns konstant i tankarna och jag kan nästan inte vara hemma utan att jag ser henne i tankarna.

Hur ska man orka? Känns hopplöst och som att jag inte kommer klara det.

1 gillning

Jag är ju i ditt exs skor.

Jag orkar bara inte mer och hon finns där hela tiden. Känns som hon tagit mitt liv ifrån mig.

Kan inte komma vidare. Mår knappt bättre idag än för 4 mån sedan.

Vill bara gråta hela tiden. Det gör så ont. Börjar tappa hoppet

Ok, stanna upp lite. :pray:

Det ÄR ok att vara förvirrad, låg och ledsen. Det är inte farligt.

Tänk på alla som älskar dig! Du är inte ensam.

Hon har INTE tagit ditt liv från dig!!

Off topic: Nej. Jag lämnade honom efter år av berg- och dalbana och torktumlare. Jag hade mina privata skäl till varför jag inte lämnade tidigare. Kanske för att jag svek mitt ex…?

Läs gärna om våld i nära relation och s.k. eftervåld, om du undrar något.

On topic: Jag tänker att trådstartaren måste acceptera situationen och sörja förhållandet och kanske också landa i att människor ibland gör saker som är fullständigt oförklarliga för andra.

Du följer förändringskurvan, 4 månader och det är helt normalt. Det som gör att du fallit mer än normalt denna gången är kontakten med exet. HOPP. Det måste bort för att kunna acceptera sedan går det sakta uppåt med vissa
dalar men de är inte så djupa eller långvariga. Du kommer fixa det och komma ut som en starkare person…håll dig bara ifån exet.

Hur gör du för att klara av ångestattacker, när man bara rasar ner. Känner en enorm ensamhet. Vill bara att det ska bli som förr, vilket aldrig kommer ske. Känns som livet är slut

1 gillning

Jag förstår precis hur du känner. För mig är det som värst tidigt på morgonen/förmiddagen. Vaknar med ångest och känner hur det drar neråt i bröstet och magen. Känns som att man inte kan andas.

Kanske låter muppigt, men jag kollar/lyssnar mycket just nu på videos på Youtube. Ämnen som jag kan relatera till, folk som har varit igenom detta och kommit ut på andra sidan. Hjälper mig lite att hålla upp huvudet. Inte alltid, men ibland lättar det lite i bröstet. Bara en liten, kort lättnad gör mycket för mig just då. Att få “vila” lite, om bara för 10 min.

Jag kan ha svårt att faktiskt gråta, så jag måste anstränga mig för att låta det komma. Men när jag väl gjort det så lättar det lite. Och då menar jag LITE. Men det lilla gör mycket just då.

Jag är verkligen fortfarande i det tyngsta. Jag måste verkligen kämpa varje minut för att se framåt på dagen. Ena stunden är allt svart och hopplöst. Nästa kan det vara lite mer gråskala. Sen slungas man tillbaka till det svarta. Är skitjobbigt.

Jag tar även promenader. Lyssnar på någon bok eller Youtube medan. Kanske du kan prova?

Hur går det för dig, hur ser dina dagar ut just nu? Vad får dig ändå att fortsätta, så att säga?

1 gillning

Bra råd. Försöker precis som du ta promenader och lyssna på pods/ böcker men hittar inte så mycket bra där dem berör ensamheten osv… tips?

Tycker det blivit väldigt svårt när semestern kommer, alla rutiner med arbete försvinner. Ännu mer tid att tänka. Blir nog ett besök hos läkaren imorgon för antidepressiva.

Kämpar med vetskapen att det borde bli bättre snart, men börjar tappa tron då 4 månader gått utan resultat. Vill bara bli glad och känna lycka igen. Börjar tappa det, tänker på exet hela tiden.

Ensamheten äter upp mig. Känns som man inte kan prata med någon, inte planera roliga saker, inte se fram emot något. Precis som livet tappat sitt värde. En stor saknad som ingen annan kan fylla

2 gillningar

Förstår att semestern känns jobbig. Precis som du säger så blir dom dagliga rutinerna som du har kunnat “hänga upp dig på” tillfälligt borta.
Kan relatera till det.

Sen det här med antidepressiva tabletter. Har du ätit det förr? Detta kan absolut vara något för dig för att bryta den onda cirkeln du är i nu, det vet inte jag. Det dom kan hjälpa dig med är att kapa “topparna på dalarna”. Men vill även att du ska veta att dom kapar även “topparna på topparna”, om du förstår hur jag menar. Du kommer tillslut, när medicinen ger full effekt, närmast känna dig likgiltig snarare än glad. Men som sagt, just nu är det kanske precis vad du behöver för att få vila lite.

Sen när det kommer till något att lyssna på. Sök på nyckelord som tex. “breakup”, “lonliness” etc. Vet, känns lite dumt men prova, se om du hittar något du känner att du kan relatera till. Spara några som du tror du kan uppskatta och ta en promenad och lyssna.

Förstår ensamheten du beskriver. Jag känner samma. Tror mycket av det beror på att det livet med den här personen man hade föreställt sig, planerat, bara rycktes bort. Kvar är man lämnad att försöka acceptera detta, ställa om hjärnan till att allt det aldrig kommer att hända. Otroligt svårt att se att det ska kunna ske med någon annan liksom… men jag försöker iaf att inte tänka på något nytt just nu. Försöker att endast fokusera på att vänja mig vid tanken på att allt är förändrat och att jag ska ta mig ur detta hel (vet inte hur), men det ska gå. Det måste.

2 gillningar

Det är oerhört tungt. Min man lämnade mig för 2,5 år sedan i januari. Första sommaren var en pina. Kommer inte ens mera ihåg nåt av den. Ångest, tårar…
Andra sommaren var ok, men långt ifrån bra.Nu däremot känns denna sommar helt bra. Visst dyker tankar upp ibland. Nästan dagligen men de tar inte så illa mera.
Man kommer inte över någon på fyra månader. Du får lov att ge det tid, och mera tid.
Jag vet, och alla andra gamla här på forumet att det blir bra. Lita på det.
Nu måste du bara sörja och ta dig genom dagen.

Min läkare vägrade ge antidepressiva då jag i början bad om dem. De söver känslorna så att du inte känner nåt… man blir likgiltig… sedan då du slutar med dem så kommer sorgen som ett berg över dig.
Läkaren sade att sorg hör till livet och man skall igenom den , helst utan medicin… Var besviken då eftersom jag ville må bra…
Efteråt är jag oerhört tacksam för att jag inte fick dem.
Men, alla gör sitt val och sömnmedicin är bra att ta så man får sova. Det fick jag utskrivet som jag använde nu och då i början.
Det blir nog bra!

4 gillningar

Det där med medicin är såklart var och ens beslut, men jag har också uppfattningen att vården anser att krisen måste man tillåta. Möjligen med stöttning av sömnmedicin och i vissa fall även ångestdämpande om man har mycket svårhanterlig ångest. Helst med behovsmedicin och bara när det är som värst, så man inte börjar dämpa känslorna för mycket.
Jag hade själv enorm hjälp av sämnmedicin, första månaden varje natt, rejäl dos. Nu tar jag dem bara vid behov och klarar mig på lägre doser. Ångestdämpande har jag också vid behov sedan innan detta hände, men tar dom nu allt mer sällan.

Det tar sin tid att ta sig igenom sorg, du har så rätt @mamma_mu. När du skriver om att det först är nu, tredje sommaren, som du mår bra, så tänker jag att jag kanske förväntar mig för mycket när jag vill att redan denna sommaren (iaf semestern) ska bli bra.

1 gillning

Mitt ex dumpade mig precis i början av juni för tre år sedan. Hela sommaren rasade för mig.

Men jag tvingade ut mig själv på olika aktiviteter. Bland annat passade jag på att göra sånt som jag aldrig hade fått med mig honom på.

I slutet av augusti var vi båda på samma musikfestival. Då träffade jag honom och det var som att få ett slag i mellangärdet. Bara att se hans bil på avstånd gjorde att jag bröt ihop, trots att det hade gått nästan tre månader.

Med det sagt: Det kommer att ta längre tid innan du känner dig glad och trygg igen - men det kommer. De dåliga stunderna blir färre och kortare med tiden. De bra stunderna blir fler och fler.

Idag kan jag t o m umgås med mitt ex som en kompis utan att det slungar mig tillbaka i eländet. Nu tycker jag det är kul att träffa honom ibland - och lika skönt när han ger sig av. :smile:

3 gillningar

Tack för era ord. Tröstar något.

Tyvärr föll jag för att kolla hennes facebook och där sitter hon med en ny person… från hennes arbete. Antagligen hittade hon honom innan vi gjorde slut. Sena kvällar på jobbet innan vårt uppbrott är min ledtråd.

Känns så jävla tufft. Önskar att jag bara kunde knyta näven och gå vidare. Känna att hon inte skall få förstöra mer för mig och mitt liv. Men är helt fast. Gråter hela tiden.

Parantes är att jag var på dejt rätt nyligen, och denna personen verkar inte vilja ses mer.

Känns som det är stolpe ut hela tiden. Börjar ge upp. Mitt hopp om bättre tider har försvunnit. Vill inte gå upp längre

2 gillningar