Jag separerade från fästmön för snart 3 månader sedan. Vi skulle gift oss i somras med stort 3-dagars bröllop, ett bröllop som många såg fram emot då vi brukar anordna rejäla fester. Pga. corona sköt vi fram det till våren 2022. Vi fokuserade inställt på att börja bygga drömhuset på tomten vi köpt. Efter mycket skissande skulle byggstart skett nu innan jul. Barn var såklart också inplanerat och vi hade tänkt försöka nu om vi inte skjutit fram bröllopet.
Under slutet av semestern kom dock käftsmällen. Mitt ex tyckte vi var för olika och hon ville separera. Haft ett par bråk under sommaren och visst har vi våra olikheter, som jag antar att man vet om efter mer än 4 år i förhållande. Inga av våra vänner eller familj har sett det komma då vi i deras ögon alltid varit det perfekta kärleksfulla paret, vilket jag även hört från mitt ex närmaste vänner efter separationen.
Tiden sen separationen har gått åt att ställa in allt runt bröllopet, lösa allt kring husbygget och flytta ut från den gemensamma lägenheten. För ett par veckor sedan var allting ordnat och mitt ex och jag har inte hörts sen dess. Känner mig otrolig tom, som en spillra av mitt forna jag. Hälften av de vi umgicks med är borta (mitt ex vänner) och av mina vänner så är alla i relation och hälften har barn. Därav blir jag något utesluten från parmiddagar och har gått från ett stort socialt liv till betydligt färre sammankomster. Går runt i ett vakuum där tankarna ofta kommer tillbaka och hoppas att det blir vi en dag, även ifall jag innerst inne vet att det inte blir så. Hon hemsöker mig även i drömmar och jag vaknar upp flera gånger varje natt och tänker på allt kul vi ska göra med bröllop etc nästa år för att sedan inse att det aldrig kommer ske.
Har verkligen svårt att komma vidare från de här tankarna och den konstanta smärtan. Går hos psykolog men tycker endast det hjälper för stunden. Läst här på forumet för att få råd men kommer jag ändå inte vidare. Vet verkligen inte hur jag ska göra…
Det är ju en jättechock du har råkat ut för - den berömda blixten från klar himmel om jag förstår rätt - och då är tre månader ingenting.
Du kan inte förvänta dig av dig själv att du ska ha kommit vidare än. Jo, en liten bit förstås och det har du ju gjort i form av att ha ordnat en egen bostad och det övriga praktiska. Men det där känslomässiga med att komma över någon, det tar betydligt längre tid. Det är nu du ska landa i den nya vardagen och det är ett ganska träligt jobb, för att vara ärlig.
Psykologbesöken hjälper dig förmodligen även om det inte känns så nu. Men du kommer säkerligen dra nytta av effekten om ett år eller så. Genom att prata med en psykolog nu förhindrar du förhoppningsvis att du kapslar in sorgen som många (män!) ofta gör.
Ofta kan man må en gnutta bättre bara genom att släppa kraven på att må bättre, om du förstår vad jag menar. Du kommer må bättre i framtiden, men mitt i en livskris mår man skit. Tillåt dig själv att göra det. Och fortsätt ta hand om dig vad gäller mat, sömn, träning och liknande rutiner. Håll hårt i de vänner du har. Parmiddagar är en grej, men försök ta initiativ till andra typer av umgänge med de här kompisarna så att du inte hamnar utanför i rena farten.
Risken finns ju att kompisarna tror att du vill vara ifred, att de skyddar dig genom att inte störa. Visa dem att du behöver sällskap. Våga vara svag en tid.
Det är vansinnigt tungt de första månaderna. Jag själv mådde otroligt dåligt ca 3 mån efter flytten och ca 8-9 månader framåt innan det sakta började vända. Vet att det är en liten tröst för stunden men jag LOVAR att det kommer att kännas bättre med tiden. Försök att fokusera på små saker i taget. Som den första koppen kaffe på morgonen. Känslan av frisk luft nu när det börjar bli kallare ute. Om du orkar, försök göra något snällt för dig själv. Vad tycker du om? Röra på dig? Hålla rent och snyggt omkring dig? Ta en varm dusch? Försök att vara med i känslan av de korta positiva stunderna, och däremellan tillåt dig att må riktigt jäkla dåligt i de tunga stunderna… För det ÄR jobbigt. Men det blir bättre!
Och vänner, det skaffar du nya här på ett litet kick så det är iaf det minsta problemet välkommen!
Säger som flera att 3 månader är väldigt kort i det här sammanhanget. Jag är nu inne på snart ett år sedan vi bestämde oss att separera och nio månader sen vi flyttade isär. Jag har precis nu börjat bli bättre och då var det inte ens en chock för mig utan ett gemensamt beslut.
Jag säger som Mirah att försök att göra saker som du gillar och känner att du mår bra av. I ditt fall verkar det också extra tungt att många vänner fallit bort och att alla du har kvar är i relationer. Tänker att ser du dig om i din bekantskapskrets kanske du upptäcker andra som inte lever i relationer/kärnfamiljer och kanske kan det finnas en öppning där. Jag har börjat umgås närmare med några som tidigare var ytligare bekanta men där bara det faktum att vi alla var nyseparerade öppnade för ett umgänge, till stor del digitalt men också att vi ses då och då.
Jag förstår att du är chockad. Var med om något liknande ca 8 år sen, men var då “bara” 26 år. Tog väl 1 år innan jag var redo att gå vidare. Så mitt tips är att ta det lugnt och fokusera på dig själv, dina hobbys osv. Prata ut med vänner och visa vad du faktiskt känner. Viktigt att du får stöd!
Jag går själv genom ny separation nu efter 5 år och är i din ålder så förstår det här med att vännerna har “egna liv” med karriär, familjer osv. Det är tufft. Men man får försöka utöka vänskapskretsen och kanske pröva på nya saker man skjutit på osv.
Jag kan bara säga att du ska vara glad att ni inte hade barn som jag och mitt ex har. Allt blir så mycket svårare.
Önskar dig all lycka till. Kämpa på - det blir bättre!
Du kommer må bättre i framtiden, men mitt i en livskris mår man skit. Tillåt dig själv att göra det. Och fortsätt ta hand om dig vad gäller mat, sömn, träning och liknande rutiner. Håll hårt i de vänner du har. Parmiddagar är en grej, men försök ta initiativ till andra typer av umgänge med de här kompisarna så att du inte hamnar utanför i rena farten.
välkommen!