Har knackat ut vigselringen och bär den numera på höger ringfinger! Den designade jag och är också förknippad med våra 2 älskade barn.
Förlovningsringarna fick han.
Har
Förstår att det är jobbigt/ drygt när det händer. I mitt fall så var det en ny mycket yngre tjej. Som mitt ex var otrogen/ flyttade ihop med. Så den smällen kom på en gång efter 37 år tillsammans. Vet ej om vad som är värst att få smällen på en gång eller efter ett tag.
Vi delade oss 1:e maj, hon träffade ny inom en månad, vi har betänketid till oktober ut, hon lever på i sitt nya liv. Jag försöker att tänka positivt men det är ju såklart inte lätt. Känslan av att man blivit utbytt är total… Men jag är där övertygad om att allt kommer ikapp henne en vacker dag. Man tar inte ett 24 års förhållande och bara spolar ner såvida det inte finns drastiska händelser som orsakat allt. I vårt fall så finns inte det…
3 gillningar
Förstår inte hur man kan gå vidare så fort efter ett så långt förhållande.Men det borde bli ett bakslag längre fram tycker man.För mig har det gått 3 år och jag känner mig fortfarande inte redo för något nytt.
Exet har träffat en ny och det gör ont även om det har gått så lång tid…Förstod att det skulle kännas men inte så mycket som det faktiskt gör.
Såret som börjat läka öppnades igen…
Minnen kommer upp till ytan och är nästan som små filmer i mitt huvud…
En sak till att bearbeta och komma igenom…
Hur lång tid ska det egentligen ta innan man har kommit över sin skillsmässa undrar man man?
Tycker ändå att det har gått 3 år…
Hur gör man mer än att låta tiden gå och hoppas att det bleknar ju längre tiden går?
2 gillningar
Det måste ju få göra ont ibland… Så enkelt är det ju. Men jag är fullt övertygad om att man själv måste lära sig att hantera sina hjärnspöken. För det är precis vad det faktiskt är… Hjärnspöken…
När man går isär, oavsett vad som är orsaken eller vilken sida av skilsmässan man befinner sig på, så vill man ju såklart leva vidare och träffa någon ny livskamrat. Förr eller senare så händer det antingen en själv eller den andre parten. Jag försöker tänka mig in i hennes situation… Såklart att hon försöker satsa på sin framtid och hon har inget ansvar över mitt mående. Jag hade gjort precis likadant. Men visst fan gör det ont…
3 gillningar
Ja i mitt fall blev x Sambo tre månader efter skilsmässan. Redan efter två månader presenterade x den nya för familj och allmänheten.
Tror kanske inte att det generellt slår tillbaka så som många skriver. Utan de är personer som behöver leva i ett förhållande som gör så, går direkt in i nått nytt. Hade man varit objektiv hade man ju tagit ett år i alla fall som singel. För att rota sig innan man går in i nått nytt.
Du har rätt…Visst är det mycket hjärnspöken och kanske “förskönar” man en del minnen så här i efterhand.För på slutet var det ju inte alls bra och inga bra minnen alls.Visst är det naturligt att tiden går och tillslut träffar båda någon.Det är livets gång liksom.Men ändå så gör det ont.Jag förstår allt detta med huvudet…men känslomässigt är det svårare.
Kanske känns det också lite mera just nu eftersom det är exakt 3 år sedan vi separerade…
Jag så svårt att förstå detta beteende.
Men alla är olika och en del verkar ha så lätt för att vidare…För mig är det en gåta…
3 gillningar
Inte för mig. Livet är här och nu! 
️
1 gillning
Handlar nog många gånger att vissa som hoppar in i något nytt redan har bearbetat färdigt, vilket gör för dem att de inte upplever att det går fort när de hoppar in i något nytt.
Jag tycker om man läser bland de olika inläggen bland de som lämnar eller lämnat så har man många gånger tänkt tankarna länge, försökt länge tills man har nått en gräns.
Då känslorna dött för längesedan så har just den delen bearbetats under längre tid. Sedan är det andra saker som många påverkas av, barn, ekonomi, sociala livet, det välkända mm.
Men relationen till personen man lever med är kanske bearbetad. Naturligtvis tråkigt att kommunikationen inte har fungerat men inte desto mindre står man inför faktum.
Den som då får reda på det kastas ju naturligtvis i chock men där blir ju processerna väldigt tydliga hur olika fram vi är i resp process.
Sedan finns det naturligtvis många som kastar sig in i nya relationer väldigt snabbt både lämnade och lämnade av helt andra anledningar.
Ibland tror jag att vi själva kanske tittar inåt lite för mkt, tittar efter när man är redo, när man har gått vidare etc.
Frågan är hur känner man det? När vet man att man har tagit steget över tröskeln?
Ibland får jag känslan av att vi får panik över att vi inte har uppnått en känsla som vi inte riktigt är säkra på hur den känns.
Jag tror att vissa känslor kommer man alltid att bära med sig efter en skilsmässa, efter en långvarig relation, naturligtvis även kortvarig.
Samtidigt så tror jag personligen att det är naturligt, det är en del av det bagage man alltid kommer att bära med sig. Jag tror inte på att man bara stänger dörren till det som har varit utan det är något som kommer att finnas det. Det kommer ta mer eller mindre platser i perioder.
Det är ju år av känslor som man har lagt in och känt, naturligtvis finns de där forfarande men kanske inte alltid så närvarande.
Förhoppningsvis så kan man acceptera att så är fallet även känna glädje över vad man har varit med om. Saker som faktiskt har berikat ens liv. Förhoppningsvis finner vi en dag en person som ser detta i en, förstår bagaget och vad man bär med sig. Som lyssnar, och finns där när det ibland känns tungt. Ser personen bakom det yttre och ser det fina man bär inom sig.
För om det finns något som är vackert så är det väl att se en person som kan älska innerligt, som genom sorgen kan visa kapaciteten en person besitter i att kunna älska.
För det är ju faktiskt det sorgen handlar om…
Att man älskade en person, en relation och ett liv, att man kunde gå in helhjärtat av sig själv. Att ha den kapaciteten och kvaliten är väl en fantastisk egenskap.
Så att sörja är ju många gånger att visa kärlek.
Sedan som @Skyldig skriver, vi får inte glömma bort att livet är här och nu. Även om det känns tungt så är dessa år en relativt kort period i livet och livet är långt ifrån slut.
6 gillningar
Precis det där som du skrev om…att hitta en person som ser bakom fasaden och ser ens kapacitet och potential…det är ju precis just DET som jag längtar så efter…Någon som förstår att man har ett bagage som “poppar” upp ibland och att även JAG förstår honom…det är ju det jag längtar efter.Att man kan mötas i detta och att något nytt ,fint och vackert gror fram.Att man kan mötas i sårbarheten.
Någon som förstår,lyssnar och finns där…
Du satte ,“huvudet på spiken” Tack!
Jag hoppas ju också att man en dag når någon slags acceptans och att man tom kan GLÄDJAS åt det som var bra en gång i tiden.
Som du säger…det går inte bara,stänga dörren åt ett 20-årigt förhållande och att det kommer komma perioder då sorgen gör sig påmind…kanske hela livet
Men tycker faktiskt att även sådana känslor borde komma över exet ibland också…
Vore nästan lite konstigt annars…20 är ju en stor del av ens liv och går inte bara att radera ut.
Det har satt sina spår på olika sätt.
Ja…som du säger… dessa år är ju egentligen en ganska liten del av livet och det kommer inte alltid att kännas så här…Sorgen kan ju också ett tecken på att man känt kärlek och kan man känna en sådan innerlig sorg så borde man ju också kunna känna en innerlig lycka då allt känns rätt och med rätt person.Egentligen så borde det faktiskt vara så när jag tänker efter…Känslomänniska som man är…
1 gillning
Det är vanorna man får i en relation, sättet man gör saker, det sitter i ryggmärgen efter ett långt förhållande. Det kan man inte bara bryta när man hoppar in i nått nytt och vardagen rullar på.
Jag är i en nyrelation nu och jag håller hela tiden vakt om att inte falla i gamla hjulspår och uppsikt på att söka ny mark. Det kräver uppmärksamhet. Jag vill inte byta ut, jag vill nått nytt nått bättre!
Genom att direkt gå in i en nyrelation mister man chansen att utveckla sin självständighet i den fas i livet man är. Ju starkare du står i dig och den självkänsla du har ju stabilare blir den relation som du går in i.
Många har en dålig självkänsla och tror att en partner är det som gör en lycklig. Du måste leva det livet du vill leva själv nu! Det livet kommer attrahera någon som vill dela de livet med dig. Eller sak du bara hoppa in i någon annan liv? Och din partner ska dra runt dig överallt?
Jag mins när x släppte bomben ”att hon ville bli lycklig” och det inte var med mig. (Hon hade en relation med kollega) jag är liksom nu på samma plats som x men jag vet att en relation är inte vägen till min lycka ensamt. Det ligger på mig i mig.
Att gå in i nått nytt direkt skapar ingen långsiktig lycka utan en drog för dagen för den med låg självkänsla. Man kommer tror jag till samma plats igen. Då har man bara ett verktyg i verktygslådan, skilsmässa.
4 gillningar
Jag lämnade min man efter 20 år och hade tänkt på att lämna honom i flera år innan jag gjorde det. Jag hade ju redan bearbetat klart när jag väl tog beslutet. Jag ska inte säga att jag var redo att träffa någon ny direkt utan trivdes att vara själv, men jag var liksom färdig i huvudet.
1 gillning
Visst är det så, då man lämnar har man bearbetat det så länge och vill gå vidare, själv eller i en ny relation. Jag hade länge levt ensam i tvåsamheten. För den som blir lämnad uppfattas det givetvis som att en ny relation kom plötsligt.
Dålig självkänsla kan man ha oavsett om man lämnar eller blivit lämnad men varför det skulle vara en drivkraft till en ny relation låter ganska långsökt. Snarare är ett gott självförtroende och bra självkänsla något som anses attraktivt och kan attrahera en ny partner.
Vi får acceptera att vi alla är olika och vi bör inte vara så kategoriska i uppdelningen av lämnare och lämnad här i forumet. De som lämnat blir ofta diagnostiserade på amatörnivå med en psykisk sjukdom som visar först vid separationen. Själv blev jag bara less…
4 gillningar
Klart man kan hitta någon ny hyfsat snabbt om det känns bra. Tror iofs att de flesta mår bra av att var ensam ett tag.
Mitt ex och jag skildes i maj 2019 (datum för domen), jag flyttade i augusti, han i okt och huset såldes i november.
Vi hade det tufft i 12 av 15 år så att han (som man 
) har naturligtvis redan haft 2 st förhållanden. Jag drev på mest och är jättenöjd med skilsmässan - han skulle kunna bli ihop imorgon igen. 
Den senaste flirten gör mig väldigt orolig, dock. Hon är min totala motsats. Jag är högutbildad och högavlönad. Hon ser ut som en - sorry - riktigt billig, desperat, bidragslyftande och ensamstående morsa.
Jag döööör om det blir de två. Han är så j-a lättlurad och desperat och skulle lätt kunna flytta ihop med människan…igår.
Han kan bli pappa på nytt och då hamnar mina barn i skymundan. Helt klart.
Hur tänker ni kring att den nya är ett…hmmm…nedköp?
Jag har en person i mitt liv som jag gladeligen skulle bli ihop med om han skiljer sig. TROR det är ömsesidigt. Han är stabil, mogen, har ett bra jobb (det har inte mitt ex) och är bara så bra. 