Exet träffat en ny

Undrar hur ni har gjort med era förlovnings/vigselringar?
Har inte velat förut…men känner nu helt plötsligt att jag kanske vill sälja förlovningsringen.
Vad ska jag med den till liksom?
Har fått en väldig lust att kasta en del saker som jag fått av exet…ett sätt att ännu mera och symboliskt ta avstånd från honom.
Om ni har sålt eran ring…Hur mycket pengar har ni fått för den isåfall?

Sålde mina för typ 1700…det kändes bra!!!

2 gillningar

Hade även jag två ringar, en förlovning och en vigsel.
Minns jag rätt så sålde jag mina ganska omgående när skilsmässan gick igenom.
Minns att X:et plockade av sina ganska snart efter att hon bestämt sig för skilsmässa.
Har för mig att jag fick 2800kr för mina, sonen och jag gick och tog en ordentlig fika på stan.
Tror jag köpte en gamingmus till hans dator eller något liknande sen :joy::see_no_evil:

1 gillning

Hur har ni gjort med tex kort och små lappar med små kärleksbetygelser? Mina ligger i en låda långt in i en garderob.Har inte kunnat slänga dem och tänkt att en dag kanske detta inte berör mig längre och att det kanske kunde vara kul för barnen att se.Men vet inte länge…kanske ska man kasta allt sådant för att komma vidare fortare?
Känslorna går upp och ned…Tycker att det går bättre stundtals men sedan blir jag påmind och det gör ont igen.Känns som jag är tvungen att “värka igenom” det här…för att komma ut på andra sidan…

Svårt det där.
Jag hade sparade alla brev som jag fick från Xet från när jag låg i lumpen -99. Vi skrev till varandra varje vecka.
Hade kvar dem ett tag, just för att det ändå fanns ett värde i dem. Men funderade en hel del och valde sedan att kasta dem.
Finns några fotoalbum från bröllopet nerpackade i en flyttkartong i källaren. I övrigt så har jag nog inget större kvar förutom en del möbler och köksredskap och porslin som vi delade upp.

Jag resonerar väl som så att jag har minnen som jag alltid kommer bära med mig och som jag kan dela med min son.
Men kände i övrigt jag inte ville ha kvar massa saker som då påminde mig.
Nu tänker jag väl inte så mkt på det, men då var det viktigt för min bearbetning att inte spara saker.

Och helt ärligt inget som jag faktiskt ångrar.

Följd frågan är väl till dig, har dessa funderingar och tankar varit något som ”bekymrat” dig tidigare? Eller har dessa kommit upp till ytan och blivit mer aktuella iom xets nya?

Om ringarna är små och tunna/smala så får du inte särskilt mycket pengar för dem.

Affektionsvärdet för dina/era gemensamma barn är förmodligen värt mkt mer när den tiden kommer. Mina egna döttrar, ffa. den ena, är nu idag väldigt fascinerad, förtjust och fäst vid allt mitt som jag sparat från den tiden. Så det visade sig vara bra att lägga undan på osynligt ställe, istället för att skynda sig att kasta/sälja iväg allt i stundens hetta :heart_eyes:

Nej…jag har funderat på det tidigare men har inte kommit mig för eller helt ärligt inte vetat om jag vill slänga det.Men nu…när allt har ställts på sin spets så känns det som jag vill ta ett ordentligt avstamp från exet.Hade kvar några stenar som var ifrån huset där jag bodde som jag sparat…vet ej riktigt varför…men hade tänkt att en gång kasta de med all kraft ut i naturen någonstans.Det hade inte blivit av…men när jag fick detta beskedet…så tog jag en promenad ut i skogen och kastade de med all kraft.
Det var SÅ förlösande och skönt på något sätt.
Det kanske låter helt sjukt och lite flummigt…men det var så det var.Har haft svårt för att släppa honom helt men jag hoppas att allt detta kommer att föra mig framåt nu…

Ja…det kanske det är så det är…
Kan ju komma en dag då det inte känns så laddat längre och att man då ångrar sig.
Det kan ju vara roligt och skönt för barnen att se en dag…att det även finns fina minnen av deras föräldrar tillsammans.
Jag hoppas att jag en dag kan se det som att han och jag var bra tillsammans DÅ men att NU passar vi inte längre för varandra.Var sak har sin tid och nu är det något annat/någon annan som väntar…
Så kan jag tänka och jag hoppas att jag en dag kommer att känna så också…

1 gillning

Tänkt lika. Men känner också att ringarna är solkade och otursbetingade. Skulle ju vilja att sonen använde samma. Men vete fasen. Helst skulle jag vilja ha den på. Känns tomt på fingret nu.

Ni VAR ju bevisligen bra för varandra, för annars hade du inte haft just de där älskade barnen :pray::revolving_hearts:

1 gillning

Dom känns solkiga och otursbetingade för dig, men det är mycket osannolikt att dina barn kommer att betrakta dem på samma sätt som du gör :hugs: :+1:

1 gillning

Jag är i valet och kvalet om jag ska sälja ringarna eller göra om dom till en ny ring till mej. En ring i stället för två som symbol för att jag står på egna ben typ. Har för mej att Carola gjorde något sånt när hon skiljde sej från Runar. Tyckte hon var helknäpp då men nu förstår jag hur hon tänkte.

1 gillning

Jo…det förstås …och annars hade jag ju inte haft mina älskade barn.Önskar bara att jag kunde bli avgiftad från honom…att jag en dag inte blir så berörd.Men jag antar att det tar tid och att det inte går att forcera fram…
Det känns verkligen som en process och nu när han träffat en ny så är det en ny del som jag måste processa och ta mig igenom.
Men det vore väl konstigt om man inget kände efter ett så pass långt förhållande och två barn.
Tycker även att han borde känna något den dagen jag träffar någon…

1 gillning

Sä kan det ju så klart vara - hoppas!

Har tänkt på det du skrev om att detta kan göra så att jag hittar mig själv.Har redan märkt att det börjar hända saker i mitt inre.Jobbar väldigt mycket med mig själv och nu när allt har ställts på sin spets igen…så har jag mött mina svåra känslor och demoner som behöver komma upp i ljuset och bearbetas…och det i sin tur hoppas jag kommer att leda mig på min rätta stig framåt…mot ett bättre mående och tillslut till den mannen som är ämnad mig.Tror att mycket av min längtan handlar om det.
Att vara sann emot mig själv och därigenom stråla och dra till mig rätt man.

2 gillningar

Jag tror att det är det viktigaste när man lämnat/lämnats efter ett långt förhållande, för man utvecklas ju tillsammans och om jag ser på mig själv tappade jag mycket av det som är jag och som jag vill vara. Jag insåg också att jag var själv men inte ensam. Jag ville inte träffa någon bara för att jag inte ville va själv, jag är hellre själv än att ha ett förhållande bara för att. Tror det är en insikt som kommer med åldern. Istället för att försöka hitta den rätta, fokusera på att va den rätta istället.
Jag var i ett förhållande i 20 år och ser det som en andra chans, jag vet vad jag inte vill ha och hur jag vill va. När du träffar någon du vill investera i, ta det lugnt och låt allt växa fram så hinner du både hitta dig själv och få en djup hållbar kärlek :heart:

7 gillningar

Tack!:blush:Allt det du skrev nu gick rakt in i hjärtat och det stämmer varenda ord.Håller med dig att när vi utvecklades som par ihop…så tappade jag även en del av mig själv.Den personen är jag på väg att hitta nu.Jag kände mig också ofta själv i förhållandet även om jag inte var ensam.
Jag är också mer medveten om vad jag vill ha och vad jag INTE vill ha…åh ja…det kan nog ha med både erfarenheter och ålder att göra…
Ja…var också ihop med mitt ex i 20 år och ska också försöka se det som att jag har min andra chans nu.Så bra idé också att själv försöka vara den rätta istället för att söka den rätta.
Så kanske resten löser sig av sig själv?
Att man “drar till sig” rätt person istället.
Börjar ha ett väldigt stort behov av att gå MIN egen sanna väg och fullkomligt lysa…
Så får vi se vilka som följer mig på den vägen och vilka som hoppar av.De som hoppar av vill jag ändå inte ha i mitt liv.
Åh…ja…precis så…när jag hittar någon som jag vill investera i så vill jag ta det lugnt och låta det bli en djup långvarig kärlek.Det är ju precis allt detta jag längtar efter och vill.Vill öppna upp mitt hjärta för rätt person…
Ändå så kommer tvivlet om jag någonsin kommer att få uppleva det jag drömmer om?
Det hugger även till i bröstet emellanåt när jag kommer tänka på att exet har en ny…
Men det är väl bara att försöka komma upp på banan igen och följa min väg framåt…
Är också hellre själv än att ha någon för att inte vara ensam…Hoppas att “plötsligt händer det”…som många pratar om…

3 gillningar

Allt blir till slut som det var meningen, det kommer va värt väntan :heart:

2 gillningar

Mitt ex. har inte träffat någon - tror jag! - men han har alltid haft en bakdörr. Dvs, det har alltid funnits “någon annan” på gång. Under 17 år.

Pga personlighet och erfarenheter från min barndom har jag accepterat det och mått skitdåligt.

Nu har jag drivit igenom skilsmässa och separation och äntligen kan jag se på mig själv med “självkärleksglasögonen”!

Skulle mitt ex. träffa någon ny som det på allvar blir något med vet jag att jag överlever för numera har jag distans.

Han däremot kommer nog att bli skapligt knäckt om JAG träffar någon först. :wink:

Tillbaka till dig: Det är klart att du är ledsen! Det är naturligt även om det gått 3 år. Alla förändringar ställer till det på nå’t sätt.

Jag hoppas att du kan gå vidare i den här sorgen också (du fixade ju separationen) och gå in i nästa fas med ännu mer tillit till dig själv. :heart:

3 gillningar