I Mars - 20 gick vår skilsmässa igenom efter 24 års äktenskap. Det var mitt ex som tog initiativet och drev igenom skilsmässan. Trots att vårt äktenskap inte längre var bra utan rentav destruktivt hade jag mycket svårt att släppa taget. Vi var gifta nästan 25 år och har tre barn tillsammans.
Till sist släppte jag dock taget under stor smärta och vånda. Min helandeprocess började sakta men säkert med hjälp av samtalsstöd och vänner.
Sakta började det vända och jag började må bättre och få hopp för framtiden.
I början av Juli flyttade jag till egen lght och det var en sån lättnad och jag mådde så bra. Insåg alltmer att jag lämnat en dålig relation.
Men nu sen ett par veckor har mitt ex börjat må dåligt, känner sig ensam och säger att han saknar mig.
Har skickat fina sms, ringt, bett om förlåtelse, gett ett halsband.
Jag har bemött honom vänligt men korrekt och sagt till honom att jag inte vill ha ett förhållande igen. Iså fall behöver jag se stor förändring.
Två veckor höll hans vänlighet i sig men ikväll när han insåg att han inte längre kan få mig tillbaka blev han jätte irriterad och började anklaga mig för att vara iskall och ovänlig.
Har någon här erfarenhet av något liknande och hur agerade ni då ???
Ja, något liknande men ändå förstås inte riktigt samma. Mitt ex hade aldrig klarat två hela veckor, utan hans vänlighet har kanske hållit i sig max en halv dag. Men jo, första gången han ville komma tillbaka, så älskade jag honom inte längre. Han hade behandlat mig lite för illa i slutet. Ändå sade jag försiktigt OK för barnens skull.
Andra gången han försökte fjäska in sig, så svarade jag artigt nej tack. När han började komma med anklagelser, så gick jag in i gamla mönster och blev förvirrad och tyst.
Efter det har han inte hållit sig trevlig mer än 10 minuter innan han går i gång så där lagom otrevligt. Numera har jag lärt mig att hantera det bättre, så jag viker mig inte ett tum. Jag svarar Jaså och Jaha möjligen och ser till att aldrig någonsin börja försvara mig. Ler kanske artigt och opersonligt och använder ett knep jag snappat upp någonstans; jag föreställer mig att han är en ovanligt besvärlig kund på jobbet.
Känner igen mig i första delen av din berättelse. Jag tycker att det är mycket tydligt att han utgår från sig själv och du ska finnas där för honom när det passar honom. Att växla mellan uppvaktning m presenter och sedan otrevligheter - inte ett bra tecken. Jag tycker att du ska markera ännu tydligare att han inte är välkommen, inte ens efter en förändring. Jag hade inte litat på en förändring, han visar ju att han kan förändras en stund men sen kan han bli otrevlig när det funkar ”bättre”.
Jag har börjat beskriva för mitt ex - vid de få kontakter vi haft - vad han gör. ”När jag inte svarar som du vill, då tycker du att jag är kaxig”. ” när du får ett nej så blir du otrevlig mot mig” Jag är sval och distanserad. Inte ovänlig om jag får säga det själv men särskilt vänligt är det inte.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är svårt att skilja sig och det finns mycket känslor och minnen inblandat när man varit tillsammans så länge … och någonstans inom en tänker jag tänk om det skulle bli vi igen och tänk om det skulle bli bra igen
Ja, första gången fick han flytta hem igen. Även om inte jag älskade honom längre, så var jag övertygad om att han egentligen älskade mig jättemycket och bara hade råkat komma på avvägar. På något vis så gick jag efter vad han sade i stället för att titta på hur han behandlat mig.
Främsta anledningen till att han fick flytta hem, var att jag hade läst och hört precis överallt om hur viktigt det var för barn att ha en pappa. Jag tänkte att det var bäst för barnen om vi gjorde ett nytt försök. Mina barn var mer klarsynta än jag, så de var väl inte jättelyckliga direkt över att han flyttade hem.
Känner igen mig i det du skriver. Att lyssna till orden istället för att minnas den dåliga behandlingen Hur gick det sen när han flyttat till dig igen ?
Jodå, jag såg framför mig hårt arbete, familjerådgivning, hur han skulle jobba på ett bättre förhållande till barnen, hur jag skulle göra för att acceptera ett äktenskap utan kärlek från min sida (kanske vi kunde vara vänner i alla fall?).
Det gick ett par veckor då han jobbade mycket och sällan var hemma. Vi var till familjerådgivare, där exet berättade om hur olycklig han varit över att jag inte brydde mig om honom och aldrig ville vara med honom.
Sedan en dag, när jag lagade middag och skulle börja duka fram till hela familjen, då packade han en väska, talade om att han ändrat sig och så stack han. Jag fick förklara det för barnen.
Hur gick det sen när han flyttat till dig igen ?
agerat. En sån partner klarar du dig säkert bättre utan …