Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Exakt vad sa ni när ni bestämt för att lämna?

Går i valet och kvalet hur jag ska göra. Har varit gift i drygt 15 år och ett par i 20 har tre barn mellan 13-17. Vi har gått i terapi 3-4 ggr genom åren och hankar oss fram. Lever två parallella liv. Surar lite från och till - men aldrig några större bråk, men heller aldrig någon wow-känsla. Tycker fortfarande att min man är attraktiv, men känner väldigt sällan (eller typ aldrig) för sex, men vi har det ändå någon gång per vecka. När vi har det är det ändå trevligt.

Han är inte nöjd med relationen, men gör heller inget för att ändra något. Jobbar, spelar eller kollar på serier. När jag vill prata passar det aldrig - de gör fel tid på dagen, han är trött, han är glad, barnen är hemma osv osv.

Jag har ett fritidsintresse som gör att jag är borta 2-3 timmar varje dag. Det är han okej med, men ändå inte. Jag minns tiden innan detta intresse och hur tråkigt det kändes när det blev helg och vi aldrig hittade på något.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Utåt verkar alla tro att vi ör så härliga - hemma snackar vi knappt. Aldrig några diskussioner om något.

Har funderat flera gånger på att ge upp, men samtidigt så känns alternativet ”jobbigt” - vi är ju ändå två. Men å andra sidan är det jag som drar det största lasset både ekonomiskt och med hemarbetet.

Jag har frågat honom vad han vill, eftersom jag funderar på om han bara är kvar eftersom det är bekvämt. Men han säger att han älskar mig osv, men det är inget han visar (eller jo, han säger att han visat det genom att han vill ha sex. Men det känns ju som att man önskar lite mer än det)

Så svårt att inte veta riktigt vad man vill och heller inte hur man lyfter frågan på ett vettigt sätt. Tankar? Idéer?

1 gillning

Välkommen till forumet @MaryK

Det är supersvårt, kan bara prata ur egen erfarenhet.

Min fru lämnade mig och först nu inser jag med allt som varit att det nog var det absolut bästa för alla inblandade. MEN jag förstod inte läget innan separationen. Jag var nog inte heller helt nöjd men gjorde inget åt det utan tjurade istället. Under separationen fortsatte jag nog med invanda beteenden.

När vi däremot väl flyttat isär började jag inse mina egna brister och hur det påverkat förhållandet. Det var precis som att jag behövde bli ensam och känna saknaden för att fatta. Vi hade nog hamnat i att ta varandra för givet.

För mig behövde jag en ordentlig knuff. I vårt fall var det för sent men kanske behöver ni skaka om ordentligt för att börja se varandra ur ett nytt positivt synsätt?

7 gillningar

Tycker det låter som ni står vid ett vägskäl. Antingen gör ni en rejäl ändring i relationen, nu när barnen är stora och så, och ser till att satsa på tid tillsammans, utveckla gemensamma intressen och få igång ett verkligt samspel mellan er två, eller så går ni isär.

Du ska nog börja med att fundera på om du VILL satsa på relationen. Om du tänker att din man skulle vara med på tåget och verkligen anstränga sig för att ni skulle umgås och utvecklas tillsammans, skulle du vilja det med? Om svaret är nej (och det lägger jag ingen värdering i, ni verkar ju ha harvat på ordentligt som det är) så är det väl ganska enkelt ändå, kasta inte bort mer tid på något som du är så pass färdig med.

Om du kan tänka dig att satsa tänker jag att med tanke på att problematiken mellan er verkar vara välkänd och inga nyheter direkt, så kan du föra en ganska hård förhandling med din man. Alltså säg just så att antingen satsar ni båda rejält på att få igång en riktig, givande relation mellan er eller så går ni isär. Sätt upp kriterier för dig själv på förhand för hur du ska utvärdera hans engagemang om det skulle vara så att han säger att han vill jobba på det och satsa. Gör en ganska hård bedömning av det, så det inte blir så att han lite ljummet säger att visst ska ni satsa på varandra och sen inte lägger många strån i kors för att göra verklighet av det.

4 gillningar

@MaryK
Tips 1: Gå till familjerådgivning/parterapi. Er situation är väldigt vanlig och svår att lösa på egen hand. Det finns proffs som jobbar med det här. Använd dem.

Tips 2: Börja med att göra din bild klar över hur du vill att ditt förhållande ska vara. Börja med vilka känslor som ska finnas i det. Wow-känsla, vad är det? När uppstår den? Försök komma på vad för handlingar och situationer som främjar det, och vilka som motverkar det. Dvs istället som man så lätt gör - fokuserar på nuläget och allt man inte trivs med - så skapa en tydlig målbild att nå. För sånt skit som drar ner en i vardagen kommer det alltid dyka upp på ett eller annat vis. Genom att bara lägga allt krut på att städa bort det tråkiga kommer det inte finnas ork och energi att göra det som höjer relationen. Ett tomt rum som städas kliniskt rent men som saknar vacker inredning kommer se skitit ut även om det bara ligger ett enda litet papper i ett hörn. Man måste liksom ha glädjen i förhållandet för att skiten inte ska fastna. Och sen får din man också ta och få sin målbild klar för sig. Och berätta den för varandra.

Är era målbilder för olika kan ni inte göra en gemensam. Då kan det nog vara läge att planera skilsmässotal.

Och ta inte för givet att din man gör det han gör i relationen för att det är så han vill ha det. Man fastnar lätt i tanke- och beteendemönster. Han jobbar, spelar, eller kollar på serier. Men det kanske inte heller är hans drömliv, men det kan finnas saker eller tankespöken som ligger i vägen. Du säger att du tar största lasset ekonomiskt och i hemarbetet. Har han uttryckligen sagt att det är så han vill ha det, eller är det domäner du tagit makten över och format efter hur du vill ha det? Vilka domäner i ert gemensamma liv har han tagit, och känner du att du kan gå in i dem på ett jämbördigt plan som han och göra vad du vill utan synpunkter eller kritik? Detta är inte ursäkter för hans beteende å hans vägnar, tvärtom, utan mer jag som anar att det kan finnas grejer han är missnöjd med som också måste komma till rätta för att det ska funka, och så länge de skaver så resulterar de i tråkigt beteende hos honom.

5 gillningar

När jag var några år över 40 så började jag känna det allt mer tydligt, att jag inte var nöjd. Efter att ha varit osams med min mamma något år och inte pratat med henne hade jag åter tagit upp kontakten. Jag berättade för henne lite hur jag kände. Hon sa:
“-Jag vet hur du känner. Du är några år över 40 och undrar om inte livet ska vara mer än såhär.”

Hon hade så rätt, det var precis så. Vi hade väl iofs lite mer problem än att bara ha glidit isär, även om vi hade gjort det också. Jag beskrev det för honom en gång som att vi var två arbetshästar spända framför samma vagn (“familjen” och alla måsten i livet). Han tyckte det var en fin beskrivning, jag tyckte den var hemsk. Jag ville inte bara jobba tillsammans.

När den dagen kom som jag verkligen satte ner foten så hade vi först haft en situation när han blev jättearg för en bagatell. Jag hanterade situationen där och då, men bestämde mig definitivt. När vi senare hade ätit middag och barnen hade lämnat matbordet så sa jag (ordagrant):
“Jag orkar inte mer, jag vill separera.”

I din situation skulle det ju kunna vara.
“Jag vill ha mer av livet än så här, jag vill separara.”

4 gillningar

Jo just, glömde svara på frågan “Exakt vad sa ni när ni bestämt för att lämna?”. Det var inte riktigt så det gick till här. Ex-frun ville att vi skulle göra en stor ekonomisk investering. Då sa jag bara “Inte så länge vårt förhållande är såhär” och jag insisterade på familjerådgivning för att komma till rätta med det. Väl där gick det rätt snabbt att komma fram till skilsmässa. Familjerådgivning är bra, även om man ska dela på sig. Vi gick vidare där efter vi bestämt att vi skulle skiljas, och fick bra stöd kring hur man skulle göra med barn och annat.

4 gillningar

@MaryK inte för att jag har lämnat men samma sak gäller rimligen för alla relationer som man vill ta ansvar för.

Jag-budskap.
Tydligt och klart utan utrymme för vantolkningar men ändå öppet för dialog, delaktighet med möjlighet för din gubbe att ta in det du säger.

Det är ditt beslut och ditt ansvar att genomdriva.
Får du honom engagerad i projektet blir det givetvis enklare.

Många här inne skriver att de hade velat ha chansen att ändra sig etc.
Jag håller inte med. Det är är som det är och blir som det blir.
Inte fan kan man ändra sig särskilt mycket, bli någon annan än den man är på begäran av någon annan.

Men, man kan ändra sig själv om man, som i förändringsarbete känner “sense of emergency”.
Den medvetenheten kan man få av en tydlig dialog.
Om man väljer att ta den?

Den andra sidan är om man har börjat fantisera om sitt nya liv, som inte finns.
DÅ kan man i vissa fall sväva bort i villfarelser om hur bra något annat ännu odefinierat kan bli.
Oklart om det verkligen blir det?
Ibland, inte alltid.

Nuläge:
Trevligt sex en gång i veckan låter ju rätt underbart i mina öron.
Det är säkert 49 tillfällen mer ligga per år an vad jag och X mäktade med under de sista åren.
Ur den aspekten skulle jag däremot tycka att ni har något som alls inte är kört i botten eller hopplöst.
Viss ömsesidig ouppmärksamhet.
Upplevd ovilja till dialog från gubben.

Gå ut hårt:

Nils, jag har något viktigt jag måste berätta för dig som du inte kommer att tycka om.
Då kommer hans autonoma att sätta honom i redalert, rakt av.
Fortsätt med -Jag vill skiljas!
Kaos och panik, rädsla hos honom. Han kommer att lyssna och se på dig med stora pupiller.

Sen får du välja taktik, antingen en som för er närmare eller som slår in en kil.
Ditt val, men då, i det läget kommer han att lyssna.
Jag lovar.

Kanske hittar ni en gemensam väg framåt?

Rådgivning kan vara bra, har aldrig provat.

Lycka till!

2 gillningar

Jag är ganska säker på att han inte vill ha det så, men han säger själv att han inte orkar göra något åt det. Han mår inte bra och har haft det tufft sedan barndomen. Jag har försökt hjälpa honom ut det, men till slut har orken tagit slut… har också haft mycket på min egen tallrik - båda mina föräldrar gick bort förra året inom loppet av ett par veckor. Så min ork är liksom noll.

5 gillningar

Wow! Så bra tips med målbilder. Har bokat familjeterapi. Problemet är bara att han inte vill gå pga ”vi har ju gjort det förut”

2 gillningar

Jag har definitivt tagit kontroll över saker som jag ville ha kontroll över när barnen var små till exempel. När det gäller ekonomin så var det samma sak - trodde inte han var lika ”bra” som jag (han kommer inte från Sverige). Nu ångrar jag det och vi har fastnat. Jag tjänar mer än honom och det tror jag ger honom mindervärdeskomplex också.

1 gillning

Intressant! När vi var i en redig svacka förra året så tänkte jag tillbaka på våra tidigare sessioner hos parrådgivaren. De ställer ju frågan om man vill fortsätta. Förut har jag alltid varit tvärsäker på ”ja”. Förra året kände jag att jag skulle säga nej. I dag blir det nog ett ”jag vet inte”

1 gillning

Skrattar högt här! True that!

1 gillning

Det här är intressant! Han säger flera gånger om året att ”jag borde lämna familjen - ni skulle ha det bättre utan mig” vi har pratat om det i terapin och då har han sagt att han testar mig för att få en reaktion. Min reaktion är alltid densamma: nej, säg inte så. Vi löser det här osv. Jag kanske skulle ändra taktik? ”Okej, då skiljer vi oss då.” Sedan får jag vara beredd på konsekvenserna. Säger han ja så menar han ju verkligen vad han säger - trots att han alltid säger att han inte gör det…. Nu blev det rörigt! Men jag har inte vågat testa av rädsla för att det faktiskt skulle bli på riktigt.

5 gillningar

Nånstans går en gräns. Ens partner kan må dåligt och kämpa med sitt förflutna. Man kan, och bör, försöka ge hjälp till den man älskar. Men det är bara hjälp man kan ge, förändring och läkning i sig själv kan bara de själva åstadkomma. Du har räckt ut en hand. Har han tagit den för att lyfta sig i den eller för att hålla dig kvar nere hos sig?

2 gillningar

Jag känner igen den delen.
Och det här är en fälla man får akta sig för.

Jag har varit i en relation med en man som på många sätt verkligen haft det tufft tidigare i livet. I hans värld blev det också en giltig förklaring till hans destruktiva beteende i vår relation.

Just där och då gjorde jag allt jag kunde för att vara förstående och hjälpa honom på alla sätt och vis. Men naturligtvis blev det inte bättre. För problemet var aldrig hans bakgrund, utan problemet var hans personlighet.

Det enda som hände var att jag bekräftade hur synd det var om honom, och att det bara gjorde allting värre för oss båda. För hans del blev han ännu mer bekväm i en passiv offer-roll där ingen hade rätt att kräva något av honom, och för egen del blev jag mentalt och psykiskt slutkörd. Dessutom försvann mina egna behov (och för all del också trasig uppväxt) helt i skuggan av honom.

Det är lätt att ta på sig en över-empatisk och förstående roll gentemot en partner, men det blir inte bra för någon.

Och ingenstans i din berättelse verkar han visa så mycket empati gentemot dig.

4 gillningar

Han var förstående ett par månader kring det här med föräldrarna, men när sommaren kom var amnestin liksom över. Han säger alltid att jag är så stark och klarar allt. Han säger även att om vi skulle skiljas så skulle jag fixa det praktiska direkt och utan problem. Det stämmer. Men det tror jag att han också skulle.

1 gillning

@MaryK Om jag får gissa vilt så tror jag du frågar helt fråga. Jag skulle börja med frågan “När blir jag kåt och varför?”. De saker du pratar om: En i huvudsak lycklig och trygg familj som fungerar i 15+ år är sällsynt och värdefullt. Vad är det du tror du kommer få om du bryter upp? Du skriver om “wow-känslan”. Vad är det för något? Pratar du om förälskelse? Att bli kidnappad av grundläggande och primitiva känslor som är designade för att du ska ge upp allt, skaffa barn och hänge dig till din familj? De har du haft och det ledde hit och ändå är du inte nöjd. Är du säker på att försöka upprepa samma sak en gång till verkligen är vad du vill?

Så ett par som inte kommunicerar på hemmaplan, har helt olika intressen och inte gör något tillsammans, en kvinna som håller ihop det med en man som inte orkar ta itu med sitt eget mående och anser hon ska alltid vara styrkan kallar du lycklig och trygg familj? Vette fasen om jag är av samma åsikt. Men du anser alltså att om dom bara ligger lite mer med varandra så är problemen lösta? Hittar sin kåthet igen så är allt bra.

3 gillningar

Hur långt är ett snöre?

Wow känsla med ett sånt långt förhållande är nog rätt fö förunnat. Men klart man skulle kunna starta om relationen på nåt vis.

Man får väga för och emot. De flesta som bryter upp hamnar ju i ett nytt förhållande som säkert är mycket bättre de första åren. Sen landar det också.

Om attraktionen och innbördes beundran o förhoppningar om en ny spännande framtid inte går att se. Ja då blir det förtvivlan eller känsla av olycka

Se till att ni kan prata obehindrat innan du tar ditt beslut. Kanske flytta isär kort för att få honom att förstå allvaret? Män är ofta dåliga på att se allvaret i situationen och avfärdar och går undan.

1 gillning

Ett nytt förhållande är verkligen inget jag ens tänkt på. Herregud. Jag tänker nog mest att jag skulle vara en gladare och bättre mamma till exempel. Slippa det som skaver ”hur är humöret i dag då?”

2 gillningar