Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ett vandrande sår

Haft problem i ex relation länge. Sa för mer än ett år sen att vi behövde hjälp, i somras gick vi till rådgivningen men väl där kändes det som han inte försökte att han redan bestämt sig fast han sa att han försökte, säger att han bryr sig men beter sig tvärt om, jag flyttade tillslut. Och då sa han att det var droppen och att det var nog. Jag är helt förstörd ser det som att jag förlorat mitt livs kärlek…

Har inte koll på så mycket i er relation men av det jag läser verkar det som han kanske ville att du skulle ta steget till seperation. Då han var oengagerad. Kanske deprimerad? Sjukdom ?
Svårt när man inte vet så mycket .

Focusera på saker som gör dig glad , umgås med vänner , familj. Sysselsätt dig .
Styrkekram :muscle::heart:

Ingen depression/sjukdom… varför gör man så? Förstår inte

Jag kan inte svara på det . Mitt x lämnade mig , sa att han inte älskade mig .
Dåligt samvete? , träffat någon annan ??

Har själv haft 1000 frågor , det kvittar du kan bli galen av alla frågor . Du kommer aldrig få svar kanske .
För mig har det varit ett befrielse när jag själv dragit min egen slutsats . Sen valt att sluta spekulera.
För min skull och barnens skull .

:heart::heart::heart::heart:

1 gillning

Jag kanske missförstår, eller bara inte förstår, hur du menar. Du flyttade ju för att han inte gjorde några som helst ansträngningar för att visa att han faktiskt hade en egen fri och aktiv vilja att leva ihop. Utan betedde sig istället helt tvärtom och visade med det sättet att han redan då hade bestämt sig för vad han egentligen ville.

Han ville bryta och hade bestämt sig, men fegade ur och när du inte orkade med limbotillvaron längre så såg han sin chans att komma ur och samtidigt kunna ge sken av att det berodde på dig.

Rent fegis-beteende kan man konstatera :rabbit2:

2 gillningar

Ja jag förstår att det är det mest troliga, men tycker att när man frågat takt ut flera gånger så skulle den andra kunna vara ärlig//eller åtmimstone respekten att säga som det verkligen är… inte låta tiden gå så länge och säga en sak och bete sig tvärtom?..
Tappar snart tron på mänskligheten

:heart:

Det finns ingen som helst anledning att tappa tron på hela mänskligheten… däremot är det hög tid att du börjar revidera din uppenbart överdrivna tro på ditt ex :muscle: :v: Även om det troligen svider mer för dig än att tappa tron på hela mänskligheten.

Men ditt ex är inte hela mänskligheten, han är faktiskt bara en enda okaraktäristisk och pytteliten man och människa :pinching_hand:

1 gillning

Du har ju alla svar redan! Du är klok. Du är starkare än han. Du kommer inte att tappa tron på mänskligheten, för du är inte sån. Ett bättre öde väntar dig.

(Jag läser också in att han redan hade bestämt sig, men helst ville han att du skulle ta hundhuvudet och göra slut)

:hearts:

2 gillningar

Tack för alla tankar…
Jag förstår inte ens mig själv vad jag har gjort senaste 1 -2 åren: har bråkat, gråtit, bett om bekräftelse. När det inte var på det sättet stängde jag av i perioder, ville så gärna att han skulle prioritera mig, se mig… det enda som kommit under denna tid är sorg, missfall troligtvis orsakat av ångesten när jag såg att han hållit på med andra över nätet… depressioner, sjukskrivningar… stängt av känslorna ett tag och sedan gråtit skrikit igen. Tillslut stod jag utanför vårat hus en kväll och visste inte längre vem jag var.
Alla säger att det blir bättre men sedan jag flyttat mår jag sämre, klarar kanske en timme utan att gråta, är rädd för allt… rädd att vara ute, rädd på jobbet, tappat vikt och mår skit… senaste veckan hör jag hans röst i huvudet som berättar hur patetiskt och värdelös jag är. Jag har låtit detta hända. Jag förstår inte hur det är möjligt att leva med någon i 5 år där bara en verkar haft känslor till den andra

1 gillning

:heart::heart::heart: vi är många här som förstår dig , många som hört de orden , blivit behandlad på samma sätt.
Det är fruktansvärt och känns som hela världen rasat samman . Ingen som inte gått igenom detsamma vet hur det känns . Man kan inte andas , hjärtat gör så ont .

Jag trodde aldrig jag skulle resa mig igen .
Allt skit hände på en och samma gång , och än har det fortsatt .

Men att gråta , sörja det är ett måste. Det är en sorg du går igenom . Gråt tills där inte finns tårar , sov sov sov eller bara sysselsätt dig .

Det är kanske inget du ser nu , men det känslomässiga blir bättre .
Det är snart ett år sedan för mig . Jag mår fortfarande skit , befinner mig i en vårdnads tvist med pajkastning, ett barn som mår dåligt pga lojalitetskonflikt ett barn som mår dåligt pga att den person hen levt med i tio år och hen sett som en faders gestalt helt plötsligt slutade bry sig , inget eget hem, inga saker …

Men jag har rest mig - och det kommer DU också göra . Även om det känns ologiskt just nu .
Kämpa på, gör det praktiska . Sysselsätt dig . Gör saker DU tycker om . Läs här på forumet om andras historier , få tips och råd .

Du klarar det här .
Stor styrkekram till dig​:muscle::heart:

1 gillning