Ett val mellan pest eller kolera, eller?

Vilken mardröm, och vilket svek av din man att lämna allt till dig. Mycket proffsigt hanterat av dig, men jag förstår att det tar på krafterna, för det är ju knappast första gången du räddar situationen, eller hur?

Det är en av de få fördelarna jag kan se med att leva ensam, man förväntar sig inget från någon annan då. En middag med vänner som man har 100 procent ansvar för ser man ju till att förbereda så mycket som möjligt, så att arbetsbördan går att hantera.

4 gillningar

Jag skulle kunna skriva en roman om det här! Så många kalas och fester som jag har hälsat gästerna välkomna i mysbrallor, oformlig grå T-shirt med matfläckar på och håret på ända för att sedan glida upp och ta en dusch och sedan vara nere igen på 5 minuter!
Uppenbarligen lärde jag mig aldrig heller! Kunde startat tidigare eftersom jag ju visste hur det skulle bli…men jag tror också att med små barn, så var det svårt att starta tidigare…det var ju alltid något med dom som pockade på. Sen levde jag väl kanske på hoppet som den obotliga optimist jag var.
Hur många gånger slog sig inte barnafadern ner i en fåtölj för att läsa tidningen en timme innan gästerna skulle komma?
“För det är ju gott om tid”.
Yeaaaah, right!!!

Jag har beskrivit tidigare en situation som nog var lite av spiken i kistan för mig.
Min pappa hade gått bort på våren och syrran och jag med familjer skulle ta med mamma på en liten semester till Legoland i juli. Dagen innan skulle mamma, syrran och jag åka iväg och välja ut en sten till pappa och samtidigt så var det den veckan vi hade gräsklippning på samfälligheten. Och eftersom barnafadern inte bara levde i en annan tidszon - han hade även någon annan slags tidräkning…så hade han fortfarande inte gått upp när klockan var elva. Så för mig var det bara att springa runt med gräsklipparen en timme och sedan iväg med mamma och syster…hemma efter fina timmar tillsammans och dags att lägga sista handen vid packningen.
Barnafadern satt hos grannarna och njöt av lite sällskap och öl.
Vid halv tio stegade jag bort och var både arg och syrlig och kommenderade hem honom…men det dröjde ändå en timme innan han dök upp. Och då var ju allt klart!

På morgonen skulle vi åka vid halv sju för att hinna med båten och klockan halv sju satt jag och tre barn i bilen.
Han låg fortfarande och sov.
Jag var så nära att åka iväg själv. Såååå nära! Men gjorde det såklart inte.
Utan gick in och tjatade…skickade in barnen så de fick tjata lite också…och så småningom gick han muttrande upp. När jag sa att jag var på väg att åka utan honom, upprepade han som en papegoja “Man åker inte utan en familjemedlem, man åker inte utan en familjemedlem”

Jodå, det går att radda upp en himla massa mer eller mindre goda skäl och ursäkter för att leva i en sådan här absurd situation…men håller de?
Egentligen?

Jag kom på att det är en mammas förbannade skyldighet att se till att må bra! Och att det är min rättighet att göra det också!

Kanske det här absurda scenariot som du hade igår är något som kan ge dig hjälp på vägen att ta ett klokt beslut?
Lite av din spik i kistan?

6 gillningar

Kanske kan det vara en idé att fokusera rådgivningen på behovet att han låter utreda sig. Mtp att barnet/barnen har liknande problematik så ligger det ju nära till hands att tänka att någon av föräldrarna kan ha samma grundproblematik i någon form. För den sortens problematik kommer sällan från luften så att säga.

Mtp. hur han i desperation kallar ett barn för “jävla ADHD-unge” så är detta troligen en av hans ömmaste tår. Så att med sakkunnig hjälp försöka närma sig behovet av utredning och eventuell diagnos är ju av överhängande vikt. Medicinering finns ju i dagens läge, som kanske om diagnos ställs, kan underlätta mycket av det du upplever vara era vuxenproblem i vardagen inklusive det du kallar “incidenterna”.

Jag kan mycket väl förstå behovet och känslan att vilja lämna den problematiken åt sitt öde hos en vuxen partner, men med samma problematik hos ett eller kanske fler av era barn så kommer 50/50 boende att skapa ytterligare problem om han inte tar tag i sig och sina problem. För ensamboende, och odiagnosticerad (om han nu har det) med barn med samma problem kommer att bli en utmaning för er båda, men antagligen långt värre för honom att orka med på egen hand.

Mitt råd är att du asap och mkt handfast närmar dig ett odiskutabelt behov av utredning för honom (och en ev möjlighet till medicinering) och att du inte ryggar för att sätta hårt mot hårt för att få honom att sluta stoppa huvudet i sanden.

Lycka till!

2 gillningar

Stor igenkänningsfaktor :laughing:
Om det inte varit så tragiskt så hade jag skrattat gott åt din berättelse. För mig var gårdagens händelse spiken i kistan. Innan dess har jag nog haft en fundering på om vi ändå inte kunnat lösa våra problem med kompromisser. Men så påmindes jag om varför vredesutbrotten må vara det värsta problemet men absolut inte det enda och de övriga är svårare att lösa ut för de handlar om hur vi är varje dag. Fast egentligen, när jag tänker efter, så hänger ju allt ihop. Även om vredesutbrotten inte sker varje dag så beror det ju på att jag medvetet beter mig på ett visst sätt för att undvika dem.

Jag kan köpa att vi kommer med olika för- och nackdelar in i en relation och att man kan komplettera varandra. Men med ditt ex och min make så funderar man ju på vilka vinster man får tillbaka för den ansträngning man har. @Rulle sa det så klokt med att om en relation tar mer energi än den ger så bör man avsluta den.

2 gillningar

Precis som du skriver så är det långt ifrån första gången jag räddat situationen. Och det jag det fram emot är just det du beskriver med att om jag är ensam så har jag ingen förväntan om hjälp. Inte bara det, jag känner ofta att maken, när han väl vill hjälpa till, mest motarbetar en. Som när jag ber honom fixa fint inför kalas så tycker han det är gamla kartonger i carporten som behöver rensas och köras till tippen medans han lämnar bajsklumpar i toaletten, hela handfatet fullt av skäggstrån för han ska såklart göra sig fin och raka av skalle och skägg, och kläder lite varstans. Innehållet i carporten syns knappt för gästerna (våra bilar och ett staket runt skymmer) medan det andra inte kan undvikas.

Du skriver mycket klokt.

Jag har ju för ett par år sedan skrivit ett långt och utförligt brev om varför jag anser han bör utredas och med hot om skilsmässa. Men jag är rädd för att det blir för mycket tryck om jag nu både säger att jag vill separera och ställer krav på utredning samtidigt.

1 gillning

Tjaaaa… det blir det kanske, men du har trots allt tre barn med den mannen och åtminstone ett har samma problematik. Tillvaron som ensamstående varannan vecka ter sig av lättförklarliga skäl som extremt lockande, men då har du tre barn som ska fungera ensamma tillsammans med honom varannan vecka utan ditt överinseende. Utan utbrott, incidenter och total frustration/desperation från alla de fyras sida.

Jag har en nära kollega med “samma” problematik som din man och han blev ju (såklart) lämnad. Han har två barn med samma problematik som han själv (en problematik som han själv ryggar för och inte har enligt honom, utan allt ligger hos barnens mamma vilket det enkelt sagt INTE gör) och hans veckor med barnen som troligen är ungefär i dina äldsta barns ålder är ett enda totalt inferno av kaos och katastrof. Hos henne fungerar det däremot bättre, av någon anledning :no_mouth:

Hon stod inte ut med honom när tillvaron med barn började kräva mer än han (någonsin faktiskt) har klarat av och än värre blev det när det ena barnet efter det andra fick diagnoser. Hon har nu en ny familj med nytt barn och det fungerar, medan hans liv är ett enda jävla mess. Hon har gjort orosanmälningar ett flertal gånger, men han tycker själv att det är hon som “bara jävlas” och förnekar i sten att han skulle må bra av att låta utreda sig själv och därefter få faktisk hjälp att reda upp sig själv och sitt liv.

Så den press/tryck du är rädd för, kanske egentligen är den största tjänst du någonsin kan göra honom… om du lyckas. Och i förlängningen även dig själv och era barn.

Bara en tanke…

2 gillningar

Du har såklart rätt i det du skriver :confounded: Jag bara bävar inför alla negativa saker som nu ska läggas på honom. Jag inser ju att han har ett mentalt handikapp, även om han själv inte inser det, som gör att hans förmåga att hantera denna situation inte är lika mogen som min. Jag är väldigt mån om att det ska bli bra för hela familjen, även honom, då jag någonstans tycker att jag faktiskt förbundit mig till honom ’i nöd och lust’ (även om jag nu måste lämna av nöd) genom äktenskap och ännu mer genom delat föräldraskap. Jag är själv skilsmässobarn och vill undvika mina föräldrars alla misstag för deras skilsmässa var en katastrof som 30 år senare ännu har spår kvar.

Bara 15 timmar kvar nu och jag har en rejäl klump i magen. Vilken taktik är bäst?

Vänlig, omtänksam, välvillig… men samtidigt BENHÅRD och KOMPOMISSLÖS när det gäller sakfrågan :muscle: :revolving_hearts:

6 gillningar

Ska jag säga direkt att jag vill separera, eller hur lägger man bäst upp det så den andra parten inte känner sig överkörd direkt?

Min x sade … jag vill skilja mig, och så gick han ut. Hann bara fråga att hjälp , barnen då? Jag far nu till dem och berättar. Dit for han och jag blev här… med alla frågor… vi pratar en annan dag… jooo, nej, inte så i alla fall. Värsta dagen i mitt liv

1 gillning

Nej fy så fegt av honom!

Hur hade du velat att det skett istället, om du fick välja?
Hade du någon känsla för att han inte trivdes?

1 gillning

“Tycker du vi har det bra?” Beroende på svar, om ja, “Det tycker inte jag Jag har känt under en rätt lång tid att det inte fungerar mellan oss. Jag kan inte ge dig det du behöver och jag kan inte få det jag behöver så jag har kommit fram till att jag vill separera”. Om “nej”, “Jag känner likadant.” och så “jag har känt under en rätt lång tid…” o s v.

1 gillning

Grymt bra! Nu vet jag ju inte hur terapeuten kommer öppna samtalet. Jag har bara varit på parterapi med min mor tidigare och då började det med att vi fick svara på frågan varför vi var där och vad vi hoppades få ut av samtalet.

Men det beror ju på vad det är du egentligen vill…

Vill du lämna direkt och slippa hela den problematiska skiten runt honom så fort som möjligt och är det vad du vill använda parterapin till att få fram, eller vill du iaf försöka använda parterapin till att få en början till någon liten rätsida på reste(er)n(a) av din familj?

För mig är det viktigaste att så snabbt som möjligt få oss att må bra. Jag har ingen brådska ut.

Men då är det ju kanske inte en option att direkt säga att du vill separera… eller missförstår jag dig här?

Nej, du missförstår inte. Men jag vill förtydliga att jag inte ser en långsiktig framtid för oss, bara att jag hellre tar det varsamt med bättre resultat än snabbt med ett sämre resultat för maken (vilket då skulle slå mot barnen och då även mig)

Hoppas att terapin går bra!

Måste säga att jag känner igen mig en del i dina problem med maken. Det är en av sakerna jag stör mig på med min, om inte det värsta, att han är socialt inkompetent och det känns som att han kanske sabbar även mitt sociala liv en del genom sitt varande. Blir ofta som argast på honom när vi ska ha gäster eftersom att det gör allting så klart och tydligt hur skev arbetsfördelningen är mellan oss. Nu har han iofs inget eget intresse av att ha gäster (eller umgås med folk alls) vad det verkar så kanske inte helt kan lägga det på honom med förberedelser, men man tycker ju att han kunde hjälpa till med sådan allmän städning som vi borde sköta gemensamt i hushållet ändå, och framförallt, att när han fått en konkret uppgift delegerad och själv sagt att han kommer göra den, att antingen då göra den eller själv berätta att han inte gjort den, så att man inte själv står där med rumpan bar när det visar sig att han skitit i det utan att säga ngt (ofta).

Låter dock som att din faktiskt är värre än min. Min brukar iaf vara där rent fysiskt, även om han normalt sitter i ett hörn utan att försöka förutse gästernas behov och utan att prata med dem. Sköter grillen gör han också. Att bara inte vara på plats större delen av tiden när man bjudit hem gäster är ju helt klart oförskämt. Och medans de flesta gäster, särskilt på sådana informella träffar, gärna hjälper till med att ställa fram och fixa mat, så är det ju lite skillnad på att hjälpa värden och att göra värdens jobb eftersom värden dragit.

Men du, jag tror faktiskt att gästerna i en sån där situation ser skillnad på er. Ser att du beter dig som en normal värdinna och gör ditt bästa, är trevlig och försöker rädda situationen, medan han… gjorde som han gjorde.

När barnafadern och jag väl bröt upp, fick jag höra från flera…“Vi undrade just hur länge du skulle stå ut…”
(för väl hoppas att han inte fick höra detsamma :stuck_out_tongue:)

2 gillningar