Efter några veckors smygläsande på detta forum har jag nu samlat mod för att skapa ett konto och skriva mitt första inlägg, mest för mig själv för att försöka samla mina egna tankar inför vårt första familjerådgivningsmöte nästa vecka efter 14 års kämpande.
Utan att bli alltför långrandig kan jag konstatera att vårt förhållande redan från början varit dömt att vara utmanande. Jag träffade maken på jobbet när jag var inne i ett destruktivt samboförhållande som jag redan bestämt mig för att avsluta. Maken gav mig den trygghet och bekräftelse jag då behövde. Han var äldre men med ingen tidigare erfarenhet av förhållanden alls. Med facit i hand fanns det massor av tecken på att vi nog inte passade varandra men kombinationen av hans konflikträdsla (och därmed försök att anpassa sig till mig) och vilja att bilda familj och min osäkerhet gjorde att det dröjde många år innan jag var beredd att inse detta. Och när jag väl insett det så gjorde min osäkerhet, från att alltid ha varit lämnaren tidigare och en jobbig uppväxt med narcissistisk mor, att jag tänkte att det måste vara mig själv det är fel på och har därför gått i terapi och jobbat med mig själv för att försöka lära mig att acceptera honom för den han är (vilket har varit en bra och nödvändig utveckling av mig själv) och anpassa mig till honom (vilket har skapat självförakt, ännu mer osäkerhet etc - extremt negativt för mig, honom och hela familjen).
Hade jag skrivit det här inlägget för några år sedan hade jag kunnat rada upp en mängd saker som jag tycker “han gör fel”. Men efter mycket självrannsakan, analys och bearbetning så kan jag konstatera att de småsaker som irriterar mig egentligen i sig inte är väsentliga utan bottnar i våra olika personligheter, förmågor och värderingar.
Så nu står jag här och funderar på om det finns en framtid för oss, väger för och emot. Då vi har 3st barn, varav en under utredning för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så blir det än viktigare att fatta rätt beslut och inte bara fortsätta slentrianmässigt och hoppas på det bästa.
Jag har läst många inlägg härinne där man talar om att man hamnat i Familjen AB som förvisso funkar bra, kanske till och med är sexlivet bra, men att man inte står ut. Hade det varit så för oss så hade jag varit nöjd. Men vår familj funkar inte bra, vi har helt olika värderingar vilket gör att vi är oense om hur barnen ska uppfostras och vår fullständigt dysfunktionella kommunikation (jag är en pratare som gillar tydlighet, min man är en som håller inne med allt och tycker det är jobbigt när man är oense så då är det bäst att bara vara tyst) gör det väldigt inkonsekvent och förvirrande för barnen och skapar enorm frustration mellan oss.
Och hade det bara varit kommunikationen som brast så kanske det kunde lösas.
Eller att endera parten varit otrogen eller har känslor för någon annan. Jag har ingen anledning att tro att han varit otrogen och jag har inte varit det ens tankemässigt. Faktum är att jag inte haft några som helst passionskänslor för någon på många år. Sex har vi sällan, mest slentrianmässigt någon gång per år (nu var det drygt ett år sen sist). Och jag inbillar mig att jag skulle kunna leva med det, att vi bara är vänner. Om det bara var där skon klämde.
Det tog ganska många år in i vår relation innan det visade sig men min man har problem med vredesutbrott, rejäla explosioner där saker/väggar/möbler går sönder, när han känner sig mentalt inträngd. Jag vill betona att han inte är aggressiv till sin natur, tvärtom väldigt omvårdande och blid, utan det är bara vid väldigt stressiga lägen som det kommer fram. Med extra krävande barn som har sömnproblem etc så har detta problem som initialt var ganska sällsynt (något utbrott per år när det väl startade, jag lärde mig snabbt att försöka undvika att det gick så långt) eskalerat sedan maken fick ett nytt mer krävande jobb (tidigare arbetsgivaren gick i konkurs så jobbytet var nödvändigt). Sett i backspegeln så borde jag agerat mycket mer kraftfullt långt tidigare men jag har känt mig så medskyldig till att han känt sig pressad (genom att ställa krav på honom) så mitt fokus var mer på att skydda och trösta barnen. Men nu under sommaren, när han varit ledig och vi haft det helt avkopplat ute på lantstället och det därmed inte borde finnas någon extern stress för honom, så har situationen eskalerat rejält och han har gjort illa barnen fysiskt (ryckt hårt i armen, ryckt bort saker hårdhänt som då gjort illa någon kroppsdel, kastat saker hårt som träffat barnen) vid några tillfällen samt skrikit elaka saker (som “jävla ADHD-unge” till barnet som är under utredning).
Nu tycker säkert många här inne “men herregud, han misshandlar ju barnen, det är bara att lämna NU”. Och sett med ett utanförperspektiv så kan jag förstå de tankarna. Men samtidigt, han är mina barns far, han älskar barnen och de älskar honom, för mina barns skull vill jag hjälpa honom. Skulle jag lämna direkt är jag inte övertygad om att han skulle få hjälp och skulle riskera att all energi går åt att vara bitter på mig vilket skulle vara kontraproduktivt.
Så när en sån här incident inträffade ännu en gång nu, men istället för att efteråt uttrycka skam för sitt beteende så uttryckte han att det är barnen det är fel på och “vi behöver hjälp”, så valde jag att medvetet misstolka honom och direkt boka in familjeterapi. Det ledde såklart till en viss bestörtning från hans sida, han har ju alltid motsatt sig att vi/han behöver hjälp (det är ju bara jag som har problem tycker han) och ville veta varför, att jag inte får använda det för att “sätta dit honom” för han gör allt för att tona ned och till och med förtränga/förneka händelserna.
Och när jag skriver detta så inser jag återigen att resten kanske inte spelar någon roll. Efter varje sån här incident, när några dagar passerat, så börjar minnet av händelsen falna och då börjar jag tvivla på min egen upplevelse av händelsen. Var den verkligen så farlig? Alla tappar ju humöret ibland när barn trilskas. Även jag har vrålat på barnen och kastat saker (men aldrig kallat dem elaka saker, och aldrig kastat något åt deras håll, och alltid bett om ursäkt och förklarat att mamma bara blev stressad efter jag lugnat ned mig)
Men om han helhjärtat skulle erkänna detta problem och acceptera fullständig hjälp då - skulle jag vilja fortsätta då?
Jag vet inte. Jag VILL inte vara skild, att bryta upp vårt hem och bara ha barnen hos mig på deltid. Men jag VILL inte heller fortsätta i denna relation så som den är.
Även om vi är väldigt olika, nästan i helt olika ändar av personlighetsskalan, så tycker jag ju egentligen om min make väldigt mycket. Det finns massor av saker hos honom som gör mig galen, men han är också en väldigt kärleksfull och omtänksam person. Han har alltid funnits vid min sida när jag varit sjuk (har kronisk sjukdom och varit med om ett antal stora operationer under vår tid tillsammans), alltid ställt upp för mig så gott han kunnat när jag behövt hjälp, vi delar intressen och hobbies ihop och jag uppskattar att ha honom vid min sida när vi reser tillsammans på äventyr.
Men det är att leva med honom i vardagen, när det krävs dialog och vuxenansvar, som inte funkar. Där finns mycket att säga men får sammanfatta det med att han har rejäla brister där och jag trodde hans mamma skojade när hon sa att “nu är han ditt ansvar” när vi flyttade ihop men det gjorde hon visst inte.
Så vad sjutton svarar jag nu när terapeuten kommer fråga vad jag vill ha ut av familjerådgivningen?
Att jag vill ha en lycklig familj. Men det känns som det alternativet inte är tillgängligt 
.