Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ett val mellan pest eller kolera, eller?

Efter några veckors smygläsande på detta forum har jag nu samlat mod för att skapa ett konto och skriva mitt första inlägg, mest för mig själv för att försöka samla mina egna tankar inför vårt första familjerådgivningsmöte nästa vecka efter 14 års kämpande.

Utan att bli alltför långrandig kan jag konstatera att vårt förhållande redan från början varit dömt att vara utmanande. Jag träffade maken på jobbet när jag var inne i ett destruktivt samboförhållande som jag redan bestämt mig för att avsluta. Maken gav mig den trygghet och bekräftelse jag då behövde. Han var äldre men med ingen tidigare erfarenhet av förhållanden alls. Med facit i hand fanns det massor av tecken på att vi nog inte passade varandra men kombinationen av hans konflikträdsla (och därmed försök att anpassa sig till mig) och vilja att bilda familj och min osäkerhet gjorde att det dröjde många år innan jag var beredd att inse detta. Och när jag väl insett det så gjorde min osäkerhet, från att alltid ha varit lämnaren tidigare och en jobbig uppväxt med narcissistisk mor, att jag tänkte att det måste vara mig själv det är fel på och har därför gått i terapi och jobbat med mig själv för att försöka lära mig att acceptera honom för den han är (vilket har varit en bra och nödvändig utveckling av mig själv) och anpassa mig till honom (vilket har skapat självförakt, ännu mer osäkerhet etc - extremt negativt för mig, honom och hela familjen).

Hade jag skrivit det här inlägget för några år sedan hade jag kunnat rada upp en mängd saker som jag tycker “han gör fel”. Men efter mycket självrannsakan, analys och bearbetning så kan jag konstatera att de småsaker som irriterar mig egentligen i sig inte är väsentliga utan bottnar i våra olika personligheter, förmågor och värderingar.

Så nu står jag här och funderar på om det finns en framtid för oss, väger för och emot. Då vi har 3st barn, varav en under utredning för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så blir det än viktigare att fatta rätt beslut och inte bara fortsätta slentrianmässigt och hoppas på det bästa.

Jag har läst många inlägg härinne där man talar om att man hamnat i Familjen AB som förvisso funkar bra, kanske till och med är sexlivet bra, men att man inte står ut. Hade det varit så för oss så hade jag varit nöjd. Men vår familj funkar inte bra, vi har helt olika värderingar vilket gör att vi är oense om hur barnen ska uppfostras och vår fullständigt dysfunktionella kommunikation (jag är en pratare som gillar tydlighet, min man är en som håller inne med allt och tycker det är jobbigt när man är oense så då är det bäst att bara vara tyst) gör det väldigt inkonsekvent och förvirrande för barnen och skapar enorm frustration mellan oss.

Och hade det bara varit kommunikationen som brast så kanske det kunde lösas.

Eller att endera parten varit otrogen eller har känslor för någon annan. Jag har ingen anledning att tro att han varit otrogen och jag har inte varit det ens tankemässigt. Faktum är att jag inte haft några som helst passionskänslor för någon på många år. Sex har vi sällan, mest slentrianmässigt någon gång per år (nu var det drygt ett år sen sist). Och jag inbillar mig att jag skulle kunna leva med det, att vi bara är vänner. Om det bara var där skon klämde.

Det tog ganska många år in i vår relation innan det visade sig men min man har problem med vredesutbrott, rejäla explosioner där saker/väggar/möbler går sönder, när han känner sig mentalt inträngd. Jag vill betona att han inte är aggressiv till sin natur, tvärtom väldigt omvårdande och blid, utan det är bara vid väldigt stressiga lägen som det kommer fram. Med extra krävande barn som har sömnproblem etc så har detta problem som initialt var ganska sällsynt (något utbrott per år när det väl startade, jag lärde mig snabbt att försöka undvika att det gick så långt) eskalerat sedan maken fick ett nytt mer krävande jobb (tidigare arbetsgivaren gick i konkurs så jobbytet var nödvändigt). Sett i backspegeln så borde jag agerat mycket mer kraftfullt långt tidigare men jag har känt mig så medskyldig till att han känt sig pressad (genom att ställa krav på honom) så mitt fokus var mer på att skydda och trösta barnen. Men nu under sommaren, när han varit ledig och vi haft det helt avkopplat ute på lantstället och det därmed inte borde finnas någon extern stress för honom, så har situationen eskalerat rejält och han har gjort illa barnen fysiskt (ryckt hårt i armen, ryckt bort saker hårdhänt som då gjort illa någon kroppsdel, kastat saker hårt som träffat barnen) vid några tillfällen samt skrikit elaka saker (som “jävla ADHD-unge” till barnet som är under utredning).

Nu tycker säkert många här inne “men herregud, han misshandlar ju barnen, det är bara att lämna NU”. Och sett med ett utanförperspektiv så kan jag förstå de tankarna. Men samtidigt, han är mina barns far, han älskar barnen och de älskar honom, för mina barns skull vill jag hjälpa honom. Skulle jag lämna direkt är jag inte övertygad om att han skulle få hjälp och skulle riskera att all energi går åt att vara bitter på mig vilket skulle vara kontraproduktivt.

Så när en sån här incident inträffade ännu en gång nu, men istället för att efteråt uttrycka skam för sitt beteende så uttryckte han att det är barnen det är fel på och “vi behöver hjälp”, så valde jag att medvetet misstolka honom och direkt boka in familjeterapi. Det ledde såklart till en viss bestörtning från hans sida, han har ju alltid motsatt sig att vi/han behöver hjälp (det är ju bara jag som har problem tycker han) och ville veta varför, att jag inte får använda det för att “sätta dit honom” för han gör allt för att tona ned och till och med förtränga/förneka händelserna.

Och när jag skriver detta så inser jag återigen att resten kanske inte spelar någon roll. Efter varje sån här incident, när några dagar passerat, så börjar minnet av händelsen falna och då börjar jag tvivla på min egen upplevelse av händelsen. Var den verkligen så farlig? Alla tappar ju humöret ibland när barn trilskas. Även jag har vrålat på barnen och kastat saker (men aldrig kallat dem elaka saker, och aldrig kastat något åt deras håll, och alltid bett om ursäkt och förklarat att mamma bara blev stressad efter jag lugnat ned mig)

Men om han helhjärtat skulle erkänna detta problem och acceptera fullständig hjälp då - skulle jag vilja fortsätta då?

Jag vet inte. Jag VILL inte vara skild, att bryta upp vårt hem och bara ha barnen hos mig på deltid. Men jag VILL inte heller fortsätta i denna relation så som den är.

Även om vi är väldigt olika, nästan i helt olika ändar av personlighetsskalan, så tycker jag ju egentligen om min make väldigt mycket. Det finns massor av saker hos honom som gör mig galen, men han är också en väldigt kärleksfull och omtänksam person. Han har alltid funnits vid min sida när jag varit sjuk (har kronisk sjukdom och varit med om ett antal stora operationer under vår tid tillsammans), alltid ställt upp för mig så gott han kunnat när jag behövt hjälp, vi delar intressen och hobbies ihop och jag uppskattar att ha honom vid min sida när vi reser tillsammans på äventyr.

Men det är att leva med honom i vardagen, när det krävs dialog och vuxenansvar, som inte funkar. Där finns mycket att säga men får sammanfatta det med att han har rejäla brister där och jag trodde hans mamma skojade när hon sa att “nu är han ditt ansvar” när vi flyttade ihop men det gjorde hon visst inte.

Så vad sjutton svarar jag nu när terapeuten kommer fråga vad jag vill ha ut av familjerådgivningen?

Att jag vill ha en lycklig familj. Men det känns som det alternativet inte är tillgängligt :broken_heart:

Oj vad mycket längre och mindre sammanhängande mitt inlägg blev än vad jag tänkt, och betydligt större fokus på vredesutbrotten. Jag inser att det skakat om mig mer än vad jag trott.

Jag trodde mitt primära fokus skulle vara på våra värderingar och om de går att förenas långsiktigt. Det var nog nyttigt att göra den här övningen innan samtalet.

Men jag bör väl ladda upp med de övriga utmaningarna vi har så det inte landar på att om vi bara löser utbrotten så är allt frid och fröjd därefter.

Jag försöker få klart för mig själv vilka behov jag har som inte är uppfyllda i vår relation och jag tror det är dels behovet av ständigt pågående dialog, jag är en resonerande person som behöver en aktiv diskussionspartner, och dels mindre stök. Jag har ett stort behov av struktur och ordning och reda. Har länge misstänkt att maken har ADHD och att det även är det som ligger bakom vredesutbrotten, hotade till och med med skilsmässa för några år sen om han inte lät sig utredas. Har sedan dess mått dåligt över att jag inte fullföljde hotet, det har legat över oss båda ständigt, men pågick för mycket annat jobbigt i livet då och jag antar att jag inte vågade även om jag i allra högsta grad menade allt jag skrev i det långa brevet då.

67 timmar kvar … :confused:

Hej!
Välkommen till forumet! Det verkar som att du redan upptäckt en av fördelarna - tankarna blir liksom klarare bara av att läsa sina egna inlägg. Och vi är många här som kan stötta på olika sätt.

En fundering jag får när jag läser dina inlägg är dina behov och barnens behov samt ansvar för dessa behov. Kanske för att jag själv tvingats fundera kring ansvar ganska mycket. Du skriver att du funderar vad dina behov är, vad du behöver få ut av relationen. Samtidigt verkar du verkligen måna om dina barn. Vad har de för behov? Vilket ansvar har du för att skapa en lugn och trygg uppväxtmiljö? Jag menar absolut inte att du inte tar ansvar, du verkar verkligen kämpa och slita! Men har du rätt förutsättningar, rätt miljö runt barnen för att ta ansvar? Och det ansvar som deras pappa tar ibland men ibland inte - KAN du ta det, egentligen? För jag känner igen mig väldigt i att ta ansvar för pappans relation till barnen. Man vill så gärna ta ansvaret, för det blir ju inte bättre av att han blir ensam med barnen. Men det skulle jag diskutera i enskilt samtal med familjerådgivaren om jag var du. Jag skulle nog även i gemensamt samtal försöka fokusera på att prata om föräldrarollen och ert ansvar, snarare än relationen, till en början. Mest för att om relationen inte håller så är ni ändå föräldrar. Är det alltså ditt ansvar att försöka se till att han inte exploderar, och när så ändå sker så ska du försöka skydda barnen och kanske trösta efteråt. Vad är hans ansvar för sitt beteende?

3 gillningar

Tack Uppochner!

Du kommer med kloka synpunkter!
Det är helt klart svårt att tillgodose barnens behov under rådande omständigheter. Just barnens behov tycker jag är så svåra att hantera för jag vet ju hur bestörta de skulle bli över en separation men samtidigt mår de inte optimalt som läget är nu heller. Jag tror jag fastnat i den här bilden av att något magiskt ska hända som gör att vi lyckas bli en lycklig familj som håller ihop och allas behov blir tillgodosedda. Det är som att finns inte det alternativet då är alla andra alternativ dåliga och det gör mig handlingsförlamad. :woozy_face:

1 gillning

”Att släppa taget om illusionen, det som kunde ha varit, och ta till sig och acceptera faktum, det som är”.

Läste detta på en sajt och fastnade så för det. Han skulle kunna vara en så bra pappa, om… vi skulle kunna ha det så bra, om… Men faktum är att han skadar sina egna barn - DINA barn.

En annan insikt jag fick för en tid sedan handlade egentligen om otrohet. Varför är jag typ sist att se det alla andra troligen sett länge? Jo, för i min ekvation om vår relation så ingår kärlek och tillit. Grannarna tittar inte på vår relation med kärlek och tillit, de ser mer objektivt på den. Och då blir det ganska tydligt. Om du liksom tänkte bort kärlek och tillit ur er situation - till exempel om det handlade om en väninnas eller arbetskamrats situation - Vilket råd skulle du då ge? Om en annan person som inte är din man skulle bete sig så mot dig eller dina barn, säg en lärare i skolan - skulle du någonsin ursäkta det?

3 gillningar

Hej @Slasken20,
Jag är mitt upp i en separation och känner igen mig mycket i det du skriver. För mig tog det lång tid att landa i ett beslut, för jag blev som du skriver handlingsförlamad, inget kändes bra. För mig blev det slutligen tydliga indikationer på att min kropp och själ sände tydliga signaler på att stanna i vår relation inte längre var hälsosamt, inget alternativ. Jag blev rädd att jag skulle bryta ihop fullständigt och det skulle vara ännu värre för barnen. Så nu är jag där jag är.

Tänker också hela tiden på hur allt kommer bli för barnen, hur allt ska gå, men jag försöker ta ett steg i taget, jobba på flera saker samtidigt, försöker få till samarbetssamtal mm så alltid barnens bästa kommer först. Och att min man någon gång ska också förstå att det är det som gäller. För han är en vuxen människa som måste ta sitt ansvar som förälder. Men det är jättejobbigt, och man får kämpa.

Om du vill, så får du gärna ta del av min historia. ”Skiljas från någon som inte mår bra”, och se om det kan vara någon stöttning. Har fått mycket klok input där.

Vi är många här med olika erfarenheter av separationer och som gärna stöttar.

Kram

1 gillning

Du är klok som en bok!
Självklart har du rätt i allt du skriver!

Jag tror jag behöver vända på det och skapa mig bilden av hur det skulle kunna bli bättre på var sitt håll.

Den enda riktiga rädslan jag har är kring delad vårdnad. Jag tycker inte jag är i en position att kräva ensam vårdnad, det skulle inte kännas rätt. Men om jag inte är där med barnen är jag rädd för att jag inte har koll på situation då han ju förtränger och förnekar många av utbrotten. Samtidigt skulle det ju också kunna bli bättre om han mår bättre utan mig som sin klagoande :roll_eyes:

1 gillning

Tack Masai!
Din historia var bland de första jag läste när jag hittade hit för 1.5 vecka sen! :hugs:

Och precis som du så har min kropp och själ sagt ifrån, faktum är att de sagt ifrån jättelänge, många år, men jag har försökt undertrycka mina känslor (och lyckas ganska väl) vilket istället resulterat i att jag blivit ömsom ganska känslokall och ömsom grinig och vresig när det måste ventileras

1 gillning

Hej! Kanske finns ändå ett hopp om att han kommer klara av föräldraskapet bättre med ett växelvist boende där han får pauser? Jag tänker att det kan bli så att tålamodet prövas mer och mer och att det kanske blir värre av gemensam semester i stugan.

Ingen ursäkt för hans beteende såklart, låter helt klart som att han passerat gränser han inte borde passerat. Och kanske är det värre att han inte erkänner det och själv reagerar på att det gått överstyr än själva incidenterna i sig? Göra sina barn illa får man ju aldrig göra, men kan man be om ursäkt och erkänna att man gjort fel om man skrikit något fult eller ryckt en sak för hårdhänt så bekräftar man ju ändå barnens och omgivningens rimliga upplevelse att detta var inte okej och blev inte bra. Sopar man det under mattan och slätar över så sker ju en sådan där destruktiv normaliseringsprocess av det dåliga beteendet.

2 gillningar

Precis detta har upptagit min tankeverksamhet hela våren och sommaren. Och jag har varit i precis samma tankegångar hit och dit. Känner igen mig väldigt mycket i hur du formulerar dig. När jag brast i våras gick han med på flera samtal hos familjerådgivningen, men det gick inte att få honom att förstå varför jag dels mådde dåligt och dels min oro kring framtiden. När jag till sist landat i ett beslut var han tydlig med att nu kommer han inte gå med på fler möten på min begäran, och att han inte ville ha mindre än 50/50 vad gäller barnen. I ett hastigt ögonblick ville han få mig att ta del av en artikel om hur illa barn far av separationer (jag orkade då inte dra upp hur illa barn far av destruktiva relationer, men hade god lust), då sa jag att han får i så fall gå med på samarbetssamtal kring barnen hos familjerätten. Nu har jag ansökt om det och kallelse kommer t oss båda. Nu hoppas jag verkligen att han går med på det, det är ju trots allt frivilligt.
Jag dokumenterar alla negativa händelser som sker hemma, och kommer ta upp dem i samarbetssamtal eller vid behov längre fram. Det är alltid barnens bästa som gäller i alla instanser, men jag förstår din oro och känsla av maktlöshet. Jag har ältat detta mycket fram och tillbaka, men jag är helt på det klara att det är rätt beslut att inte leva ihop med min man längre. Men han vill inte släppa taget och jag får höra mycket negativt om hur jag är och beter mig.

Ta ett steg i taget. Känn och lyssna av och var mycket med barnen. Mina barn hade tydligt känt på sig vad som komma skulle. De pratar öppet m mig om hur allt ska gå och jag säger till dem att det är alltid fokus på deras bästa, jag finns alltid där och att de kan alltid prata med mig om det är något. Och att vi ska utgå från att det kommer bli bra, men att vi är i en situation där det är mycket känslor just nu.

Precis som du också skriver, så känner jag någonstans att det är jag som triggar igång honom, jag hoppas att det ska lugna sig när vi väl är där. Att vi alla får må mycket bättre då och bli mer harmoniska och rofyllda människor. Jag vill tro att jag befarar det värsta ibland, jag hoppas det.

Kram

2 gillningar

Ja, det är det jag hoppas på. Jag är i alla fall villig att pröva det. Det bästa vore ju om vi kunde ha en ärlig dialog om det när vi träffa terapeuten och komma fram till strategier för hur vi ska hantera det även om en incident till skulle hända så han känner att han varit med, i ’nyktert löge’ så att säga, och bestämt vad som är en rimlig konsekvens.

Det är en enorm sorg för mig att beröva min man halva tiden med sina barn och att själv bli berövad halva tiden med dem. Men om det skulle göra oss till bättre föräldrar den tiden de får med oss så vore det ju ändå en vinst. Bara blöder hjärtat av hur 5-åriga sonen brukar tvinga ihop oss, föra ihop våra händer och hålla om oss tillsammans :broken_heart:

2 gillningar

Tack för de fina orden! Mina läromästare finns nästan alla här på forumet, all cred till dem och mina föräldrar.

2 gillningar

Barnafadern till mina barn levde ett parallellt liv med mig och våra 3 barn, fast vi bodde ihop. Han gjorde nedslag i vår tillvaro då och då när det passade honom och då blev barnen nästan löjligt glada och tacksamma. Och jag med.
Jag blev en möjliggörare i att låta det här fortgå alldeles för länge…och när vi delade på oss var de yngsta 5 år.
Jag var också väldigt orolig över hur han skulle rådda runt det hela. Yngsta dottern har en språkstörning och på den tiden, då hon varken kunde uttrycka sig eller förstå det talade språket var hon av fullt förståeliga skäl mer vild än tam. Eller med andra ord, skitjobbig och otroligt frustrerad.
Han kunde inte hantera det alls, utan det mesta hamnade på min lott.

Så även om jag bävade för hur barnen skulle ha det hos honom, så var en separation enda lösningen för mig.
Han var inte våldsam på det sättet du beskriver, även om han ibland tog väl hårt i dottern. Han var värre med ord och med tystnad.

Ensam med 3 barn var han tvungen att skärpa till sig och jag tror att det faktum att han slapp mig, gjorde mycket i positiv riktning också.:face_with_raised_eyebrow:
Jag å min sida, fick ju lära mig att det finns fler sätt att göra rätt på än mitt.

Första året “löste” det sig mycket genom att han lämpade över ansvaret på syskonen till vår äldsta, som då var 10 år.
Efter det året gav hon upp och flyttade hem till mig på heltid.

Då blev han tvungen att ta fullt ansvar för sina veckor…och ja, det blev lite si och så med det ibland…men så är livet.
Inte som jag önskat mig när vi fick barn…men det blev bra.

Ibland tänker jag såhär 20 år senare… tänk om jag inte tagit steget då utan levt vidare “tillsammans”…hade barnen överhuvudtaget haft någon relation till honom? Även om de växt upp med honom på heltid. Hm…“heltid”.

4 gillningar

Tack för du delade med dig av din historia @Buttan :heart:.

2 gillningar

Vårt barn sa “äntligen” Både jag, mitt x och barnet mår bättre nu så här dryga två, snart tre, år sedan.

För x antal år sedan träffade jag på en barndomskompis. Jag frågade hur det var med hans föräldrar. Fick veta de var skilda. Jag beklagade. “Äh, det skulle de gjort för länge sedan”.

Mår en eller båda föräldrarna dåligt i relationen märker ungarna det.

3 gillningar

Visst är det så. Den klassiska kommentaren “Vi håller ihop för ungarnas skull” är så dålig.

2 gillningar

Visst märker barnen det, det är framförallt det som fått mig att ta tag i saken.

Idag påmindes jag om varför jag inte står ut och det finns ingen tvekan längre.

Vi skulle ha gäster idag. Det är gemensamma vänner till oss och jag frågade maken en extra gång igår om han är säker på att vi inte ska avboka i och med att hans mage var i olag efter en antibiotikakur. Han svarade med eftertryck (ordagrant) ”Nej nej, absolut inte”. Äldsta barnet skulle till bästa kompisen på kalas ett par timmar medans gästerna var här men de bor nära så logistiken skulle inte vara något problem. Som vanligt är det jag som fått stå för alla förberedelser med planering och inköp innan men det är jag okej med. Men ber maken om hjälp med att ta fram det större trädgårdsbordet.

Dagen börjar med att han vill vila då magen är i olag. Okej med mig, jag försöker känna empati även om känslorna fastnat långt inne. Jag tar ut hundarna, städar, fixar frukost till ungarna etc. Hinner inte göra mig själv i ordning innan de kommit men det är okej, tänker att det ju ändå är vänner och inte kungen som är på besök. Efter hälsningar genomförda ska maken skjutsa äldsta barnet till kompisen men hon är så spänd på att vi har besök så hon har svårt att fokusera, jag får dirigera och påminna barnet och maken på att hen tycker det är jättejobbigt att komma sent samtidigt som jag försöker ta hand om gästerna. Till slut kommer de iväg 20 min sent och jag tar hand om gästerna och våra 2 yngre barn. När en timme gått och maken ännu inte återkommit (det tar 10 min fram och tillbaka till kompisen) och vännerna börjat reagera på hans frånvaro så skickar jag meddelande om vart han tagit vägen och får svar att barnet tyckt det var jobbigt att komma sent (bingo) och att han därför stannat. Jag påminner honom om att våra gäster hade företräde (kompisens kalas är inget formellt kalas, bara en liten kul lördagsgrej innan skolan börjar) och att om barnet inte kan stanna själv får det komma med tillbaka hem. Det tar ytterligare 30 minuter innan han kommer hem. Då sätter han sig direkt och pratar i telefon med sin mamma som kommit på att hon är hungrig, inte har någon mat hemma och inte vill gå till affären själv då hon tycker det är för varmt ute. Oklart varför hon först nu kommer på att hon saknar mat hemma. Jag frågar då om han inte kan beställa en pizza eller nåt med leverans till henne men det tycker han inte så han åker iväg utan diskussion för att köpa mat till henne. Hon bor i grannkommunen ca 20 min med bil vardera riktning.

Under den tiden har det blivit dags att förbereda middag. Våra gäster hinner anmärka på att deras barn börjar bli hungriga. Normalt är det maken som har hand om grillen men nu fick ju jag göra det själv. Upptäcker då att grillgallret ser ut att aldrig någonsin ha rengjorts, grillen är 6 år gammal. Jag får smyga bort och försöka skrubba bäst jag kan för att gästerna ska slippa se det värsta. Sätter gästerna i arbete för att hinna med att göra allt och samtidigt ta hand om 4 mindre barn och deras olika konflikter och bus. Ser att bordet som maken skulle förbereda förvisso står framme men är jättesmutsigt efter att ha stått ute ett år så får skrubba det rent också. inte heller är stolsdynorna framme så får leta efter dem (maken har hand om trädgården och alla utemöbler), hittar till slut på vinden.

Maken i gästfamiljen ställer sig och grillar medan vi mammor hanterar dukning. Till slut kommer maken tillbaka precis när allt är klart och dags att sätta sig till bords. Mitt i middagen när jag och gästerna konverserar om något helt annat inflikar maken att hans mage faktiskt varit jättedålig och att han faktiskt haft rännskita. Jag funderar på om det verkligen var tvungen att tas upp, och så rättframt, precis när vi sitter och äter och dessutom mitt i en annan konversation men tiger snällt. Hans sociala inkompetens är en av alla saker som skiljer oss åt och driver mig till vansinne. Jag hade glömt bort den då vi sällan har gäster eller blir bjudna till folk nuförtiden. Jag har intalat mig själv att det beror på att vi varit mitt i småbarnslivet men ibland undrar jag.

Efter det så får jag kämpa med att hålla humöret uppe för gästernas skull. Imorgon är det kalas för yngsta barnen. Sen familjeterapi på måndag. Jag ska bara överleva morgondagen…

5 gillningar

Tack för att du delar med dig, Buttan!
Jag uppskattar verkligen att få höra en ”hur gick det sen”-rapport!

Precis som du säger så är det ju inte det man hoppades på, men det kan ju bli okej eller till och med bra ändå. Det är det jag får ställa mig in på.

2 gillningar

Ojoj, vilken dag! Och du verkar ha hanterat det galant! Så bra när du involverade gästerna!

Du verkar verkligen försöka samarbeta, jobba som ett team, involvera och ändå lyssna på hans behov. Dock utan någon ömsesidighet från hans håll. Våra kalas blev inte riktigt så turbulenta som det du beskriver, mer som en blek kopia. Men när jag läser ditt inlägg så blir jag medveten om allt jag hållit på och fixat, tänkt i förväg, tagit hänsyn osv. När man levt tillsammans länge så är det så mycket som man blivit van vid, som går av sig själv. Så här tio månader efter separationen är det som att vakna till och plötsligt se saker ur ett annat perspektiv, att det faktiskt inte måste vara så som vi hade det. Och det känns bra. Jag känner mig stark, har energi och glädje, trots ett eländigt år. En känsla som jag önskar dig också, som sliter så oerhört hårt. Jag vet att det är möjligt.

3 gillningar

Hans beteende är verkligen inte okej. Jag hade blivit vansinnigt arg och ledsen.

2 gillningar