Ett steg framåt och två steg bakåt

Du ska såklart inte outa något här, men försök få hjälp på bred front. Du måste ju ha någon form av egen inkomst, oavsett vad den består av för att ha en chans att någonsin kunna stå på egna ben och slippa kräla och vara beroende av honom :cold_sweat:

1 gillning

Jo @Noomi jag har egen inkomst, men låg och deltid (olika anledningar till detta). Enligt banken får jag inte ta över lånen och inte K heller. (Också olika anledningar till detta). K kan inte köpa loss mig, K tänker inte sälja och jag orkar fan inte strida om nått. Skulle det mot all förmodan vara så att jag klarar av att ta mig loss så vill jag bara bli av med allt. En utopisk önskan är att jag skulle ha råd att köpa en bostad, kunna flytta dit mina prylar och sedan gå. Och att banken gick med på att K tog huset själv. Och att jag klarade min ekonomi resten av livet.
Först ska jag till läkaren för stt få samtalshjälp. Och så gör jag mig ff av med saker som jag inte ska ha. Och sorterar papper och prylar i namnade låder. Jätteprydligt tycker K och anar inte att jag samtidigt har en plan. En liten liten långsam plan. Men en plan. Svamligt. Ingen struktur alls. Urk.

1 gillning

Jag funderar och funderar och funderar. Varv på varv på varv. Jag försöker hitta nå struktur och logik i vad som händer i min hjärna när jag gång på gång tillåter att bli överkörd kränkt och bedragen. Hur mina sk resonemang är. Och hur kommer det sig att det jag vet logiskt och objektivt inte funkar stt ta till mig? Hur mkt jag än vrider och vänder på mitt eget sätt att resonera så får jag det till fel. Svaret på min egen ekvation går inte ihop. ”Nästa ggn då går jag”. Ja eller hur? (Stor ironi där). Det vet jag ju och K med, det gör jag ju inte. Det är i de här skeendena i min hjärna som jag börjar med… om bara grejorna… om bara jag hade pengar, om bara barnen var större, om bara bla bla bla… usch

Sen är ju det en del av mig som faktiskt vill vara med K. Och det gör ont.

Jag har listat upp massor av saker som jag funderar på. Hur jag är. Min personlighet typ. Och jag blir ledsen. Jag har en väldigt tråkig personlighet. Den jag är får mig att skrynkla ihop inuti. Trött, otränad, överviktig, tråkig, långsam, ingen passion för nått, inga direkta mål eller visioner, inga framtidsplaner, bara vanlig grå tråkig medelålders kvinna i sina sämsta år. Jobbat sen jag var tonåring och tjänar sämre än de som idag är drygt tjugo. Jag gillar inte förändringar. Jag vill ha lugn. Jag är en grå tyst trist mus som inte ens har en vision om nått alls. Tänker på pm det finns nått jag vill görs men nä. Ingenting kommer upp. Jag har ingen lust med nått alls mer än att gå till jobbet och sen hem. Introvert osällskaplig är jag med. Allt är fejk med min person. Jag får panik vid alla förändringar. Och jag får inte visa att jag är ledsen svag eller feg. Det är löjligt. Vad kommer allt från? Tur att jag ska till läk snart. Gonatt.

1 gillning

Vårt samhälle vill ju gärna framhäva egenskaper som utåtriktade, hungriga och visionära som förebilder, men samhället skulle totalt krascha om alla var sådana. Sådana som du är samhällets ryggrad, dess grundsten! Tyvärr får ni inte uppskattning efter förtjänst vilket är synd och skam.

Det kan också hända att du anpassat dig så mycket till ditt x och din familj att dina egna drömmar och önskningar hamnat så långt in i skuggan att du inte hittar dem nu, men då kommer de nog fram tids nog!

Kram!

5 gillningar

Tack @Restenavlivet för ditt svar. Jo, jag kan väl hålla med dig om att alla inte kan vara äventyrare. Sedan har du nog rätt i att jag anpassat bort mitt eget jag. Jag har blivit en som inte är jag. Jag är en rädd person, men inte så rädd. Jag mådde bra, eller hyfsat bra förr. Snart läkartid. Jag ska skriva en lista till läk eftersom att jag brukar få tunghäfta och bara säga allt är bra på såna tillfällen.

1 gillning

Så glad för att du tar dig till en läkare för hjälp <3 Det blev ett stort stöd och räddningen för mig när jag levde med min sexmissbrukande man. Vet inte hur det hade slutat om jag inte fått min samtalskontakt? Skulle jag varit i livet i dag eller klarat av att lämna honom på egen hand? Kanske skulle vi fortfarande levt tillsammans på hans villkor… Några av psykologens ord som fortfarande ringer i mitt huvud är, Du har alltid rätt till dina känslor! Ingen kan säga hur du ska känna och ingen annan kan leva ditt liv. Det är bara du som får ta besluten och du som gör dina val men det är även du som måste ta konsekvenserna. Glöm aldrig det! Själv står jag i en liknande situation som du vet igen med min nya kärlek. Han vill komma tillbaka efter 2mån uppehåll som han tillbringat med sitt ex. Vi var ju ett par i ett år… Han säger att han vet nu helt säkert att jag är den rätta kvinnan i hans liv, att han var osäker och svartsjuk. Rädd för att jag skulle lämna honom så han valde att hålla kvar sitt trygga ex. Han sa att henne blir jag aldrig svartsjuk på för vi är mer som vänner. Jag älskar honom verkligen men gud så svårt det är att våga lägga sitt blödande hjärta i hans händer igen. Är rädd, men samtidigt är jag räddare för att mista honom för alltid. Kärlek är inte alltid lätt ska gudarna veta/kram

1 gillning

Tack @silverhaxan för ditt kloka svar. Jag fick en bra kontakt med (för en gångs skull) en förstående läkare som gav mig remiss till en samtalsperson. [quote=“silverhaxan, post:108, topic:6623”]
Du har alltid rätt till dina känslor! Ingen kan säga hur du ska känna och ingen annan kan leva ditt liv. Det är bara du som får ta besluten och du som gör dina val men det är även du som måste ta konsekvenserna.
[/quote]
Det är så sant som du säger, men det är så så så svårt att ta beslutet och då också konsekvensen av det. Jag har efter läkarbesök ont i magen och huvudet mer än vanligt. Läk sa att jag behöver träna eftersom fysisk aktivitet hjälper när man mår psykiskt dålig. Ska försöka komma igång med det. Behöver tänka på maten. Tröstäter en del just nu och det märks.
Tack igen för ditt svar. :cherry_blossom::cherry_blossom:

Jag har varit på detta forumet i snart två år. Tror det blir två år i september eller nått sånt. Det är en stor tröst och ett bra stöd och alla historier är på nått sätt som terapi att läsa. Jag har äntligen fått gensvar på vc och får remiss till psykolog. Jag har lovar mig själv att vränga ut och in på mig där, jag får bara sju besök av dem. Så jag måste kräkas ur mig allt från första minuten och inte göra som jag brukar och avvakta för att känna förtroende.
Mycket jsg skriver börjar med …jag… men det är ju mig det berör. Idag funderar jag på dörren som gläntades upp när jag var hos läkaren. Det smiter ut massa saker hela tiden som jag inte vet hur jag ska hantera. Det finns en del av mig som vill skrika rakt ut. Den andra delen är tipptapp-orolig och tassar runt för att känna av K:s humör och känslor och försöker hålla honom glad. K dricker en del. Han är trångsynt och gnällig. Men i nästa ögonblick är han gullig rar fantastisk och uppvaktade. Bajs med vad detta är svårt. :cherry_blossom::cherry_blossom::cherry_blossom::cherry_blossom:

1 gillning

Ångesten är tillbaka. Hur kommer det sig? Är det kanske för att jag börjat släppa fram allt som jag stenhårt tryckt ner? Eller är det för att Ks beteende påminner om tidigare ggr han varit otrogen? Eller är det annat? Tur att hag får möjlighet att komma till psykolog även om det är tre månades väntetid typ. Jag har klarat stt sätta igång processen iallafall.

3 gillningar

Har fått tid hos psykolog nästa vecka. Hjälp. Nu börjard det. Öppnandet av allt jobbigt.

6 gillningar

Varför får jag ångest när K beter sig illa? Varför får jag panik när han är dum? Vad är felet?

1 gillning

Första mötet med psykolog idag. My god. Inga mer spärrar. Klev in. Bröt ihop. Pratade osammanhängande om allt. Men bäst av allt. Jag släppte ner garden. Hon gav mig två saker att fundera på. Hur det kommer sig att jag tar så mycket skit. Och den nedåtgående spiralen. Känns bra att jag verkligen släppte min spärr. Väldigt mycket tack vare den insikt jag fått här inne. Och de väckarklockor som ni gett mig. Skulle nog ff haft del av garden uppe annars.

11 gillningar

:muscle: :hugs: :heart_decoration: :fireworks: :bulb: :pray: :fist_right::fist_left:

1 gillning

My good @Noomi. Tack för dina välriktade ögonöppnare. De har hjälpt mig, du har hjälpt mig, att våga ta steget. Tack :butterfly:

5 gillningar

Tärningen är (äntligen) kastad, @Glas och nu finns det bara en väg… framåt och uppåt :stars: :raised_hands: :sparkling_heart:

Som jag har väntat på att du ska bli redo :heart_eyes:

4 gillningar

Lycka till @Glas
Jag hoppas jag kommer dit jag också någon dag. är nu i mellanting mellan förnekelse och insikt men har inte släppt garden än

1 gillning

Heja dej. Vart det än bär så är du nu på väg. :two_hearts:

1 gillning

Hur kommer det sig att jag tar så mycket skit? När började det egentligen att jag svalde bara och inte gav igen. Min yta är nämligen sån att Glas hon ger igen.

Vad innebär den nedåtgående spiralen för mig? Hur har den infiltrerat mitt liv? När började den?

Djupa svåra saker. Jobbiga dörrar att öppna. Mycket tankar och minnen kommer upp. Från långt bakåt pch från precis idag.

Kan mycket grunda sig i konflikträdsla?

Oj så svårt. Men så skönt ändå.

5 gillningar