Ett chockartat uppvaknande

Känner du så är du på rätt väg. Klart det finns massor kvar att glädja sej åt och säkert ännu mer om man anstränger sej lite. Själv vet jag inte om jag vill anstränga mej för att nå dit igen. Eller snarare om jag tycker det är värt det. Funderar över det. Just nu känner jag mej rätt så färdig och vill mest bara se om mitt eget lilla bo utan att släppa in någon mer än kanske halvvägs.

1 gillning

Tror du den dagen kommer?

Vet ej men hoppas att man någon gång ska kunna det. Själv då ?

Haha ja men halvvägs är ju inte fel det heller :blush:.
Kan ju ge några skratt.
Sedan är det ju klart, vad som är värt det är ju väldigt individuellt. Jag saknar verkligen att få finnas för någon, att någon finns för mig. Att kunna få prata om allt och inget, krypa in i en famn och bara vara still.
Få uppmärksamma en person för för att hon är just hon.
Dom här småsakerna som ändå gör så mkt skillnad.
Behöver inte vara massa fancy, utan få känna att man betyder ngt för ngn och få ge detsamma.

När jag tycker om person så är det väldigt enkelt, man behöver inte krångla till det så otroligt. Ibland gör man det svårare än vad det är. Tycker man om varandra så gör man ju det, då respekterar man varandras önskningar och behov, samtidigt som man finns där för varandra.

2 gillningar

F-n vad klok du är :grinning:. Jag har ju en liten man i garderoben som jag träffar. Han är en jättefin och har alla dom egenskaper som jag en gång drömde om att en man ska ha. Och visst är det skönt att slippa gå ensam på Ikea och allt det där. Men hela den där grejen med att börja om med någon ny får mej att bli lätt panikslagen. Jag vill nog helst bara ligga under en sten några år till…

2 gillningar

Nej, jag tror nog inte det. Mitt ex betedde sej som ett arsle dom sista 5 åren. Med lite avstånd har det sjunkit in hur elak han var. Det överskuggar tyvärr allt annat.

Haha man i garderoben, underbart :blush:
Ja, önskar nog att jag var en sådan man åt kvinnan som har mitt hjärta :joy::see_no_evil:.

Men helt ärligt, det är väl fantastiskt. Och börja om? Jag vet ju att många skriver så och även jag har nog skrivit dessa ord.
Men
Om du nu umgås med honom, trivs i hans sällskap så gör du ju det indirekt.
Men när man sätter ord på det att man ”börjar om” blir det ju genast väldigt stort, helt plötsligt så sätter man en etikett på det och det blir ngt ”svårt”.

Men om man ser det som så att ni trivs i varandras sällskap, kan gå turer på Ikea :stuck_out_tongue_winking_eye:, så umgås du ju med en person du gillar. Ni har slagit in på en av livets stigar tillsammans istället för enskilt och utforskar den tillsammans.
Njut av det istället för att se det som att man ”börjar om”.

3 gillningar

Finns ju inga garantier i livet det vet vi ju. Men det innebär ju inte att de stigar vi börjar att utforska med ngn per automatik blir dåliga? Kanske tvärtom!

Men så länge personen ser dig, och den personen du är. Förstår dig, dina behov, din ryggsäck, accepterar det och med glädje vill finnas vid din sida.
Kan man då inte njuta av det? Att få ha en person vid sin sida som ser en för den man är, är inte det bland det finaste man kan önska?

1 gillning

Försöker göra så. Njuta. Fast samtidigt har jag en liten jävel i mej dom fortfarande vill skära sönder exets bildäck.

Jag tror väl egentligen inte lösningen är att hitta någon ny. Jag hade kunnat vars lika nöjd ensam tror jag, men nu kom han i vägen och komplicerade allt. Mest på ett bra sätt förstås. Fast allt det där med hans barn och mitt barn och var ska vi bo och allt det där känns mest jobbigt. Han har börjat prata om framtiden och jag vill helst inte ens tänka på den.

2 gillningar

Ok förstår det ! Känner nog lika där fast i mitt fall var det i omgångar. Först för 10 år sedan samtidigt som jag utreddes för sjukdomen. Då med en 30 år yngre tjej. Inget avslöjande då sedan då för drygt 3 år sedan då han flytta ihop med den nya friska ungtjejen.

Haha, vi alla har väl en liten djävul i oss.
Hade inte haft ngt emot att borra ett litet håll i Xets nyas båt som hon stolt stoltserar med :joy::joy::joy:.

Ja, visst kan man vara nöjd med att vara ensam och det är absolut inget fel i det. Men jag personligen vet att jag trivs bäst att få vara samman med någon jag tycker om. Toffel eller inte men jag tycker verkligen om att få ge bekräftelse till en person jag tycker om, få bry mig om en annan människa.

Visst kan det vara komplicerat men vissa faktorer kan man påverka, andra inte. Men samtidigt det mesta går att komma runt så att det blir bra oavsett.

Jag tror dock mycket på att inte glömma nuet också, för det är ju där vi lever. Tror att många av relationerna på forumet inkl min egen ibland glömde nuet och ständigt fokuserade på framtiden och sedan.

Ja det är tufft, men vet du vad du är otroligt fin som du är. Identifiera dig inte med sjukdomen för jag lovar dig att det finns någon där ute som ser dig för den du är, en fin, varmhjärtat kvinna som är värd att älskas.
Precis som många av våra X, så valde de en väg och valde bort en oerhört fin person som faktiskt älskade dem.

1 gillning

Jag trivs väl egentligen också bäst i tvåsamhet. Den enda haken är nog att jag träffade honom alldeles för tidigt. Han har ju egentligen precis allt jag vill ha och sonen gillar honom också. Det är bara jag som är alldeles söndertrasad fortfarande inuti. Ju närmare man kommer honom desto svårare blir det att dölja vilket freak jag är. Egentligen tror jag att jag behövt ligga under den där stenen själv ett tag. Men släpper jag honom nu så mister jag sannolikt min själsfrände.

Du då, hade inte du träffat någon också?

1 gillning

Våra karlar verkar vara lite av samma skrot och korn. Jag blev också sjuk för några år sen och det var då han släppte mej. Vissa karlar ( säkert en del fruntimmer också) klarar visst inte av det. Synd bara att man inte visste det från början.

1 gillning

Fast du… vadå dölja? Jag tror nog att han är medveten om dina ärr. Som sagt vi alla kommer ganska ärrade mer eller mindre och har man träffat en person som ser igenom och ser den man är, med ärr och allt, är väl värd sin vikt i guld.

Man kan väl säga som så att jag träffat och fallit för en otroligt vacker kvinna. Hennes yttre matchar hennes inre på ett väldigt vackert sätt.
Känns som jag känt henne hela mitt liv och om jag skulle kalla någon för en själsfrände så är det hon. Var inte tanken att bli kär, men muren kring mitt hjärta rämnade och jag kunde inte hålla emot.

Men vi ligger i olika faser i livet enl henne, och även om jag önskar av hela mitt hjärta att hon tog min hand och utforskade stigarna med mig så kan jag aldrig övertala henne till något hon inte vill.
Hon har den vackraste personligheten jag mött.
Men som devisen säger: jag känner alltså lever jag.
Även om det gör ont på otroligt många sätt så är det en otrolig förmån att ha lärt känna henne.
Men ja… det är min absoluta hjärtesorg…
Jag skulle utan att tveka finnas vid hennes sida, varsomhelst och närsomhelst.

2 gillningar

Hur gör man för att balansera sina känslor? @Martor Du skrev att man inte ska låta skilsmässan och exets val i livet få definiera ens eget liv. Med andra ord att man inte vill bli bitter. Håller med dig, men… Jag kan känna stunder av glädje (ofta ihop med mina barn), men känner mer ofta en sorg och ilska över exets egoism. Att han tar barnen ifrån mig, att jag inte får se mina barn växa upp fullt ut som jag vill. Att jag inte får dela deras upplevelser. Det är nog främst det jag är ledsen över. Saknaden efter familjen. Och det kan ju inte någon ny ersätta. Tror att det är det som @Tellix menar med att börja om med någon ny. Känner ju också så, har ingen lust att börja om med någon ny. Det kan ju absolut bli bra med någon ny, att man kan känna kärlek till en annan vuxen. Men familjekänslan kommer ju inte finnas där. Samhörigheten avseende barnen fanns bara med deras pappa. Den går inte att ersätta med någon annan. Inget ont om bonusfamiljer, men det är inte jag. Har aldrig kunnat se mig själv som en del i en bonusfamilj, med mina barn och någon annans ungar, med ex i bakgrunden på födelsedagar och andra högtider. Grattis till de som tycker det är härligt. Jag kan kanske lära mig leva med det, men ytterst tveksam att jag skulle gilla det.

Jag tror att jag kommer få leva med sorgen att det blev som det blev. Det kommer ta flera år innan jag kan se tillbaka på exet och åren med honom utan att må dåligt. Så småningom bleknar väl allt, och det gör inte lika ont längre. Och förhoppningsvis hittar jag nya ljusglimtar i livet. Men det får ta sin tid.

2 gillningar

Vet du vad mitt ex sa? “Jag är 47år, har 30 år kvar att leva, jag vill något mer med livet”. Han fixade inte att bara vara, det var tvunget att hända något, något mer.

2 gillningar

Ja du @Besviken, hur balanserar man känslor. Jag vet inte riktigt, känns som det har varit en kamp de sista 1.5 åren. Det går hela tiden i vågor, olika saker, olika situationer och olika känslor som tumlar runt.
Visst är det så att avsaknaden av sonen, det onaturliga i att inte ständigt få ha honom hos mig. Inte höra honom på morgonen, krama om honom när ha ska lägga sig osv.
Det är oerhört tärande, gällande Xet såhär verkligen mina känslor för henne förändrats i och med av skilsmässan. Jag har skrivit tidigare att synen på henne har förändrats och på många sätt känner jag inte igen den kvinnan jag en gång gifte mig med.

Tror att hennes sätt har hjälpt till på traven, hon har alltid sedan skilsmässan mer eller mindre från dag 1, lagt ut på FB hur glad, lycklig, känt välbefinnande, massor av bilder som “visar hur bra hon har det” etc. Jag vet att det var en en sköld, men på något sätt tog jag det till mig, hur ont det gjorde så ansåg jaget ganska känslolöst och känslokallt.
Något som skapade distans mellan mig och Xet, nu fylls hennes FB med ett “sprudlande liv” och på något sätt speglar det också många gånger de sidor som jag finner minst attraktivt.

Hmm för mig handlar det inte om att ersätta, därför använder jag inte det ordet. Jag tycker personligen att det blir för laddat, för det handlar ju inte om att ersätta min sons mor. Hon kommer alltid vara mamma till min son, hon och jag kommer alltid dela minnen som vi skapade, upplevelser som vi upplevde.

Men det är väl här som är det svåra för det gör att jag även får titta in i mig själv över vad jag själv tänker och känner.
Jag är inte ute efter en ny “mamma” till min son, han har en jättefin mamma som älskar honom. Samtidigt så tror och hoppas jag att om en kvinna kom in i mitt liv så kanske även hon kan tillföra ljus i min sons liv. Barnen får ju lärdomar, upplevelser och kärlek på så många håll. Även här kan jag bara tala för mig själv, men kvinnan som jag föll för har barn, hade det blivit som i mina drömmar, så hade det aldrig någonsin fallit mig in i att försöka ta en pappa plats. Dom barnen har en far som säkerligen älskar sina barn lika mycket som jag älskar min son. Men jag kanske hade kunnat tillföra positiva saker i deras liv som en annan vuxen, jag har inga som helst tvivel på att jag skulle kunna känna kärlek till dem, då de är några riktigt fina och fantastiska barn. De är ju också det viktigaste för den kvinna som jag föll för, både en del och också danats av henne.
Som jag sa lite högre upp i stycket så är det ju här jag själv ställs inför just den frågeställningen och utgångspunkten, gällande mitt X nya. Jag får erkänna att det suttit långt inne, bitit mig i tunga och kinden många gånger och även känts i hjärtat. Men jag ser att han tillför glädjeämnen i min sons liv på olika sätta, han erbjuder handlingar som jag kanske inte gör. Och jag ser att min son verkar trivas i hans sällskap. Även om det sticker och gör ont så är jag dock väldigt glad att han behandlar min son med respekt och verkar ha tagit in honom under sina vingar också tillsammans med sina egna barn.
Jag är min sons pappa, kommer alltid vara, kommer alltid finnas för honom, vi har ett band till varandra som INGEN annan kan bryta eller komma emellan och det är jag väldigt trygg i. Jag älskar honom och han mig, om han får ytterligare en vuxen i sitt liv som visar honom respekt och värme så ser jag det som något positivt (trots att det många gånger känns jävligt svårt att erkänna).

Om jag hade fått förmånen med kvinnan och hennes barn så hade jag inte tvekat en sekund gällande hennes barn och bara kunnat hoppas på att de hade kunnat uppleva mig som en vuxen som respekterar dem, som finns för dem. Jag är väl medveten om den balans det kräver, men hela livet är en balans.

Möjligt att jag har en annan syn på saker och det är möjligt att min uppväxt som skilsmässobarn och mina upplevelser danar och påverkar mina tankar kring det (förmodligen). Men jag vet att från mitt perspektiv att man kan skapa en samhörighet, en enhet och uppleva både glädje och lyckliga stunder i en sådan konstellation.
Svårigheten blir när man ställer dessa saker mot varandra och drar det till sin spets. Då kommer alltid kärnfamiljen vinna, jag säger inte emot det öht.
Men livet är inte svart-vitt i mina ögon. Jag kan ärligt säga att mina känslor för denna kvinna och hennes barn är väldigt genuina och väldigt djupa.

1 gillning

Ja… jag förstår inte varför man inte kan stanna upp, se sig omkring på det vackra man har just där och då, njuta av tillvaron, utan att så många hela tiden måste rusa framåt…
Om man hela tiden rusar, då missar man ju det man tillsammans skapat, det man uppnått och det som betyder något…

Livet är för kort för att inte njuta av varandra, det man har och det man upplever där och då. Man blundar för det lilla och jagar det stora, men vi alla vet ju att det är det där lilla som binder oss samman och skapar sammanhanget.

1 gillning

Kärnfamiljen kommer alltid vinna … ja det är min grundsorg oxå

2 gillningar