Fredag…
Backspegel av veckan är nog inte jättemycket att hurra över. En del ljusglimtar i kursen som genomfördes, en intensiv och mastig kurs dock väldigt matnyttig. En fantastiskt härlig natur där kursen bedrevs, samt man slapp vara hemma.
Känslan inom mig har varit mer omtumlande än på länge, jag drar det till att man upplever ensamheten mer påtaglig nu. Första veckan då jag inte hade sonen flydde jag hem till familjen och omgav mig med röster och värme, därefter följde min mor hem för att jag skulle komma till det tomma huset själv. Framför allt kom min älskade son, inser nu hur mycket man tar saker för givet. Den här veckan när varken familjen omger en och åsynen, rösten och tiden samman med mitt barn uteblir blir otroligt påtaglig.
Det är en konstig känsla det där, det känns som om någon har stängt in hjärtat och att det är tungt för hjärtat att arbeta. Nästan en liknande känsla som när ansiktet täcks och man har svårt att andas. En form av tryckande känsla som man ständigt bär.
Man ser att det faktiskt är vacker väder ute, nästan inga moln på himlen, solen står högt. Jag vet att det borde vara klara färger i naturen runt om mig, men det enda jag ser är dämpade färger, många gånger är det olika nyanser av grått.
Ibland glimtar solensstrålar fram och det blir en tunn strimma av härliga färger, färger som gör att man kan skönja ett hopp och ett ljus.
Sitter nu på jobbet, borde sluta, redan arbetat 60h den här veckan, men drar mig för att åka hem till tomheten.
Måste handla mat som känns oerhört inspirerande… NOT.
En helg att kämpa sig igenom och på måndag så kommer min sol, som får den grå färgen att skingras.
.
. Det är inget misslyckande utan ett steg på vägen.