Åh, så förtvivlat förtvivlande att höra dig i ditt brev…Är det “någon annan” i ert fall? Eller är det den här förbannade berömda krisen som verkar vara som ett virus värre än något annat…?
Jag fattar, fattar…när det bara går åt helvete igen och igen…o det är så ledsamt att höra om din dotter. Mina barn är lite större men du ska veta att det hjälper inte speciellt mycket för de är så ledsna allihop- de minsta som är 19 och 21 o pojkar de “vågar” inte gå på sin far utan de säjer att de “förstår” hela tiden…Men med mig säjer de att jag ska “ta det lugnt”…Tiden som gått nu är att jag tar det lugnare…men att inte få träffa min man oftare än några dagar i månaden- och hela tiden höra att jag pushar och pushar…ja jag gör väl det också kanske men att leva i ett tillstånd när jag inte vet vilken väg han ska ta…den är fruktansvärd…Men har ni bestämt er? Finns det någon väg ut? Berätta gärna mer om du vill…mejla gärna…för mig gör det mitt liv lättare att veta att det finns en till som lider som jag…för då är jag lite mindre ensam och faktiskt lite mindre “galen” eftersom mina barn och man tror att jag är det ibland- för de kan ju inte förstå - o minst min man som bara vill bli fri- till vad vet han inte riktigt! Kram o snart är lördagshelvetet över…så kommer söndagen!
Hej, jag (och många med mig) har trott att det varit någon annan inblandad trots att det inte varit några tecken på det. Tror mer att jag ville ha en “riktig” anledning till att han lämnade mig så att jag fick en legitim anledning att be honom fara åt helvete. Han hade en flirt 2013 med en arbetskollega som inte hann gå så långt (vad jag vet) men den var tillräckigt allvarlig för att jag inte känt tillit som jag tror är viktigt för en hållbar relation. Det verkar vara den berömda krisen…och det känns SÅ onödigt. I början på maj blev han frånvarande, efter 3 veckor då jag försökte stötta och lirka om vad som inte stämde så kom det fram att han inte visste vad han kände för mig längre. Det var något som saknades, fanns ingen passion. Jag hamnade i chock med stort C. Vadå? Vi som var så tighta, de senaste 2 åren har vi inte ens haft ett gupp på vägen. Roliga resor, roliga jobb, jag hade startat eget, glada barn, stort umgänge, fritidsintressen. Jag ville gå till botten med vad som hänt, jag förstod inte. Han ville inte göra någonting förutom att hålla uppe stämningen och låta det gå över av sig själv. Jag klarade inte av att ge honom space utan var på pch pushade, jag famlade, trevade, la fram förslag…inget. Han tyckte mest det ar jobbigt att jag mådde så dåligt och gjorde stor grej av det. Vi åkte 1 månad på en inplanerad resa till USA över sommaren, han trodde det skulle bli bättre men han höll ett käsnlomässigt avstånd och tog inga initiav till att prata om det. Vilket gjorde mig till den som “jagade, jagade, jagade”. När vi kom hem eskalerade det rätt snabbt till en ohållbar stämning hemma. Han stängde helt dörren till kommunikation och jag blev allt mer desperat. Frågade om han ville skiljas, han sa nej…skriver vidare sen. kram
Då sitter man och väntar på att M skall komma och hämta sonen.
En härlig vecka och helg som man kan se tillbaka på, nu väntar första veckan i ensamhet. Som tur så en del av veckan en kursvecka så att man kan stoppa huvudet i sanden och förtränga bort helgen.
Helgen blir den första helgen ensam i “vårt” hus, känns allt annat än uppmuntrande.
Idag har varit en generellt bra dag, full fart på jobbet.
Beställde nya glasögon, har totalt missat Direkt Optik och deras standard erbjudande ta 3 betala för 1.
Så två nya glasögon samt 1 par solglasögon med slipade glas.
Som hittat 6500kr för allt + synundersökning, gjorde mig ganska nöjd.
Var dock mindre roligt att prova glasögon, har ju alltid haft ett smakråd i form min fru… Kändes så jävla fel och stå och prova, som tur var kunde man ju bolla funderingar med expediterna och optikern. Var nog tur att de fanns där.
Var dock inte glasögon som jag hade tänkt mig, men det sa jag förvisso om de jag bär nu som har varit en favorit.
Jag är sjukt nervös nu, har inte sett henne på en vecka, pratade i telefon med henne igår, vi började sms:a om dagens hämtning och shorts som sonen behöver ta med på vår resa.
Kändes så löjligt att ta allt över sms så jag ringde upp… Så jävla dumt… hade svårt att prata i telefonen och hela tiden såg jag en bild av henne framför mig.
Nu sitter jag här med bultande hjärta och tittar på klockan, Moccamastern är laddad med kaffe.
Om 22min och 5sec kommer hon… Jag vill så gärna krama om henne, vet dock inte om jag klarar det.
Fan fan fan VARFÖR skall det vara så här? Jävla piss liv, var inte detta jag hade tänkt mig…
Nu fick du en Sonen överlämnad, ensamheten börjar omsluta en.
Var så svårt att träffa henne, man ville krama henne vilket jag gjorde men det var dumt, åh så dumt det var.
Jag har inte känt fysisk kontakt på det sättet på så länge.
Klart jag har kramat om mina föräldrar nu när jag varit ledsen, men känna värmen från en kvinnokropp och från en kvinna som jag älskar. Allt kändes så hårt igen, känslor , tankar virvlade varför, tänk om osv allt som jag under veckorna lyckas stå emot.
Allt det tumlade upp.
Hatar känslan av vanmakt, att inte kunna kontrollera mina känslor.
Direkt efter överlämnandet flydde jag, körde raka vägen till Rimforsastrand hotell, där konferensen skall vara. Tog in en natt tidigare för att slippa ensamheten, naturligtvis byter man ensamhet till en annan men man bryter miljön.
Otroligt vackert precis en sådan här herrgård jag hade velat åka till med min fru… igen bitterljuvt.
Herregud vad jag önskar att det fanns någon här man kunde prata med, krama, känna sig värd något.
Får hoppas natten går fort så att övriga kursdeltagare anländer.
Finns säkert någon där att prata med, men kanske säkrast att undvika det där “kramandet” som lätt leder för långt i ett sånt här läge. Men kan ju aldrig vara fel att gå ner i baren, eller var nu folk samlas, och se om du hittar någon att prata med, var öppen men inte för öppen 
Tids nog kommer nästa steg, men man bör kanske inte tvinga sig att försöka springa, innan man lärt sig gå…
Hade kunnat döda för ett glas svalt vitt vin i en mysig bar 
Hoppas resten av veckan blir bättre, kram!
Ja ny dag nya möjligheter sägs det ju…
Tur att kursdagarna är långa, slutar 22 varje kväll enligt programmet, dock brukar dom ju vara ganska luftiga.
Hade du varit här @Noomi hade jag kunnat bjuda på ett , riktigt mysigt ställe, alldeles vid vattnet ligger herrgården, så salongen vetter ut mot en härlig vy. Även bra utbud i baren 
Lyckades somna ganska bra, använder mig av en app sleepcycle som utvärderar sömn men framför allt så är väcrningsfunktionen den bästa, dvs den känner av när man är som mest vaken och det är då som larmet går med en behaglig signal så att man vaknar “mjukt” Man ställer klockan på exempelvis 0630, då sker väckningen mellan 0600-0630 under tidpunkten som man är så närmast vaket tillstånd som möjligt.
Tack @Mascot06, @Lavve och @kattis
Hoppas ni alla får en bra dag och vecka.
En så sorglig kärlekshistoria. Att tala med någon/några är det bästa man kan göra, för sin egen skull och för sonens skull, Att förlora den man älskar är en sak, att förlora pga man inte längre duger blir dubbelt. Det finns många om och vi/jag. En sak är om det finns anledning som man förstår, men om man inte förstår, då blir såren djupare.
Ta hand om dej det är det enda råd som finns idag. Eller ännu bättre, låt syskon, släkt och vänner ta hand om dej. Ibland måsta man det.
"You said that we would always be
Without you I feel lost at sea
Through the darkness you’d hide with me
Like the wind we’d be wild and free
You
Said you’d follow me anywhere
But your eyes
Tell me you won’t be there
I got to learn how to love without you
I got to carry my cross without you
Stuck in the middle and I’m just about to
Figure it out without you
And I’m done sitting home without you
Fuck I’m going out without you
I’m going to tear this city down without you
I’m going Bonnie and Clyde without you
Now I’m running away my dear
From myself and the truth I fear
My heart is beating I can’t see clear
How I’m wishing that you were here
You
Said you’d follow me anywhere
But your eyes
Tell me you won’t be there
I got to learn how to love without you
I got to carry my cross without you
Stuck in the middle and I’m just about to
Figure it out without you
And I’m done sitting home without you
Fuck I’m going out without you
I’m going to tear this city down without you
I’m going Bonnie and Clyde without you"
En paus i utbildningen, en möjlighet att ta mig upp på rummet och låta fasaden rämna.
-
Varför är jag så jävla svag?
-
Varför ser jag hela tiden hennes vänstra hand framför mig hennes ringfinger utan ringarna. Jag vet ju att det är så jag, jag själv bär inte mina älskade ringar längre men åsynen av i söndags, det jag redan visste och som vi kommit överens om sitter som en inbränd bild på mina hornhinnor.
-
Varför kommer dessa jävla känslor helt plötsligt, så att man i en föreläsningen måste trycka en skarp pennspets i handflatan för att inte tänka på henne.
-
Varför ligger tårarna konstant bakom ögonlocken och lurar?
-
Varför är inte jag värd att älska, när jag älskar min henne över allt annat.
-
Varför förtjänar jag att känna som jag gör? När det enda jag vill är att hålla ihop våran familj, och förändra det som inte var bra.
-
Vad är det för mening med allt?
-
Är det så här livet kommer att vara?
Varför hamnar man alltid tillbaka i dessa frågeställningar, livet är en prövning absolut, men på dessa villkor vill jag inte vara med.
Jag måste hitta tillbaka till mig själv, men herregud så svårt.
Ge det tid och fortsätt som du hittills gjort. Jobba, promenera, engagera dig, åk på kurs, träffa människor, håll dig sysselsatt… allt sådant, förutom det första och viktigaste och mest självklara, dvs. vardagslivet med din son. Barn är en välsignelse i en sådan här smärtsam process, man håller igång och varken hinner eller kan gräva ner sig i tid och otid
Sakta men säkert så kommer det att lätta, men så sakta att du knappt märker det i realtid… inte förrän det gått en tid och du kan titta backspegeln och jämföra. Då kommer du att märka att det trots allt blivit lite bättre.
Tack @Noomi
Vet egentligen allt detta, men så oerhört svårt när dessa känslor anfaller från alla håll och kanter. Så svårt att värja sig vid dessa tillfällen, på något sätt lyckas känslan alltid att greppa tag om hjärtat och det drar ner mig i dessa hopplösa tankar.
Tankar som som egentligen skapas av känslan av vanmakt och en känsla som uppstår när man inte kan påverka ett händelseförlopp som man har ofrivilligt tvingats in i.
Det är som du säger att man måste ge det tid, men samtidigt är det svårt när man möter den man älskar och individen verkar redan ha bearbetat allt och även gått vidare.
Nu vet jag, eller tror mig veta att så inte är fallet. Samtidigt gör det fruktansvärt ont att se och uppleva dessa känslor.
Så många om och men och varför, så många saker man hade kunnat göra annorlunda, men ja nu står vi här och det gör ont.
Jag känner att jag återhämtar mig “fortare” efter att man har “anfallits” av känslorna, men det förtar inte att man fortfarande utsetts för bakhåll och kommer fortsättningsvis bli utsatt.
Jag är ganska säker på att jag kommer att härdas och gå styrkt ur situationen. Det hjälper dock inte mig under korselden, just i det ögonblicket är det enda jag kan göra är att ligga still, ta skydd och hoppas på att fienden snart får slut på ammunition. Just nu har jag inte alltid med mig mina stridsparskamrater som gör att jag kan gå till motanfall.
Barn är fantastiska, samtidigt så är även det en del av det onda (det gör ont) närman inte får/kan/ha möjlighet att se (i mitt fall honom) dem närhelst man vill.
Jag vet att så småningom kommer man kunna fokusera på och se fram emot de veckorna som han är hos mig. Men nu ser jag det mörka dvs hur långtid det är innan jag får krama om honom igen.
Kram @Martor När det bara kommer över en, det är hemskt. Var på tjänsteresa över dagen och på planet hem kom tankarna och tårarna bakom ögonlocken, sorgefilten som spränger i bröstet. Stirrade ut genom flygplansfönstret och lät tårarna trilla. Väl hemma så blir min fristad att kika in i detta forum och få ta del av andras gripande berättelser och för en stund känna samhörighet med de som går igenom samma sak. Hoppas morgondagen blir lättare för dig…
Detsamma önskar jag dig @ulansnosan , ja forumet är verkligen en fristad där man får tänka och känna det man behöver just där och då.
Önskar man kunde skicka riktiga kramar genom forumet, hade verkligen behövt det.
Ja en ny dag och nya steg att vandra 
️
Det var som jag själv hade skrivit detdär, delar dina känslor av saknad inatt, ren tortyr. Som någon annan hade skrivit på forumet ”överraskad över hur otroligt dåligt man kan må, utan att dö”. Vi måste kämpa vidare…mot något bättre än det vi är i nu. Och alla de som säger att jag inte alltid mådde bra i förhållandet vill jag bara skrika åt, att jag mådde då 1000ggn bättre än vad jag gör nu. Styrke kram!
Ja dessa känslostormar som man varken kan styra eller påverka är många gånger förödande. Känslan av saknad och ensamhet föder dessa stormar.
En bra skrift, citatet men ack så sant. Vem kunde i sin vildaste fantasi ens komma i närheten att tro att man kunde känna så här.
Förstår på ditt inlägg att även du har en tuff period nu, kanske till och med situationen är relativt ny. Som du skriver, vi måste kämpa och det ska vi, vi vet att dipparna kommer. Det är då det är så skönt att få kraft från alla underbara människor på detta forum.
Tack för omtanken och jag återsänder en varm styrkekram.
Ta hand om dig.
Jag är helt övertygad om att du redan vet allt jag beskriver, du är en smart kille. Du är extremt verbal i skrift och du är osedvanligt (för att vara man, om du ursäktar) skicklig att klä din känslor i skriftliga ord. Har du lika lätt för det i muntliga samtal så “ligger den (kvinnliga) världen för dina fötter”
Det blir garanterat bra för dig, så småningom… ge bara tiden en chans att få göra sitt
Förstår känslan av att man mår sämre i en skilsmässa än vad man gjorde i det dåliga äktenskapet. En kollega till mig uttryckte det såhär: “alla problem jag hade i äktenskapet blev ju egentligen bara FÖRSTORADE då vi skilde oss”.
Så har jag också upplevt det.
MEN.
Skilsmässan är en fas. Olika grader av helvete. Men du kommer igenom det, jag lovar, du ska bara igenom det här nu. Det är inte här i skilsmässan du ska stanna, skilsmässan är stormen efter allt som varit. Det vore underligt och overkligt om man bara kunde stiga ur helt obemärkt.
När jag kraschade så sov jag inget på två månader. Har också börjat äta piller för att orka. Men långsamt börjar jag se nyktert på situationen igen. Och paniken jag kände, det är ett TILLSTÅND. Tänk på det här du går igenom nu som ett slags rus, en kraftig baksmälla, en feber, en exorcism, en lång och utdragen förlossning. Det är mycket som ska plågas ut ur kroppen. Bakterier som ska dö.
Och liv som ska repareras, födas på nytt. Låt det hända och var inte rädd
Jag förstår exakt din känsla och det känns himla skönt att märka att jag faktiskt menar det då jag säger att: det går om!