Vad ska man börja? Det är över ett år sen livet slogs i spillror för mig och barnen . Ett jävla års helvete .
Tingsrätt, polisanmälningar , orosanmälningar .
En mamma som varit helt knäckt .
Två förvirrade ledsna barn .
Ett år hos mina föräldrar .
Ett år i terapi . Kvinnojour mm.
Rädsla . Utpressning. Självkänslan nere på noll ,
Människor som svikit .
Detta år har visat vem mina riktiga vänner är ( de flesta!!) .
Jag mår bättre idag , starkare än förra sommaren .
Känns bara som orken inte finns längre . Likgiltig till det mesta . Svårt att fokusera , glömmer ofta , hjärn trött.
Kontrollerande föräldrar , på gott och ont . Känner mig som 14 igen .
Förlorade ett jobb i samma veva som separationen, trillade ner från en trappa slog mig gul och blå , blev önskade ur livet av x inför familjeterapeuten , gått på flera lgh visningar men inte fått något hem än , träffade nygammal kärlek , blev kär - icke besvarad ( fast än det kändes som den var besvarad) , less igen , nytt jobb med diverse drama incidenter ( inte jag - kollegor) orkar ? Vårdnadstvist- önskan om att ta ifrån mig barnet .
Av och på med nygammal kärlek, barn som inte trivs , barn som är lesset när den ska till sin far ,
En psykopat till x som bara ljuger och manipulerar.
Det tar aldrig slut - sitter just nu ( vaken hela natten ) och funderat på vad meningen med allt är ? Och varför ska jag få alla smällarna och x glider runt på en räkmacka ?
Känns så jäkla orättvist