Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ett år efter, dipparna, jag står inte ut

Ett år har gått och jag bor själv mest, har en dotter på 17 med kraftiga humörsvängningar. Hon bor oftast 2v i taget men just idag har hon åkt, flera dagar innan hon skulle åkt till pappa.
Alltså jag går sönder o samman varje gång hon åker fortfarande. Det gör så ont ända in i själen.
Ångest och förtvivlan.
För de mesta visar jag inte henne det. Jag biter ihop och säger glatt hejdå. När dörren stängs bryter jag ihop.
Jag har fyra barn men tre är utflugna och upptagna med sitt.
Jag tänker ofta på tiden före skilsmässan o när barnen var yngre. Jag bakade mycket och lagade storkok o dukade till många. De hade kompisar över och det var så roligt. Jag älskade den tiden. Det var liv o rörelse, barn och folk i huset jämt. Grannar och vänner kom över o fika eller åt middag. Helgerna, sport o påsklov o somrarna var bokade med en massa roliga familjeutflykter och aktiviteter. Vi hade häst, hund, kanin, husvagn, hästtransport, båt och gott ställt.

Det är en sån fruktansvärd kontrast till det liv jag tvingas leva nu. Vi skilde oss för att han plötsligt berättade för mig att han inte orkade ljuga mer.
Han hade varit otrogen med många kvinnor och ljugit många gånger om var han var någonstans.
Jag vill inte dela min man med andra kvinnor så jag hade inget val.
Det var bara att flytta till ett eget litet boende som mina barn kallar sommarstugan.
Det är litet, det är på landet, min ekonomi är liten, mitt hus är tyst, stendött och ensamt.
Jag har vänner här ibland såklart men de flesta kvällar sitter jag själv och det tär verkligen på mig.
Jag har dejtat, vi blev ihop för fort för jag var desperat så det tog slut lika fort.
Jag är inte redo för nåt förhållande även om det är min högsta önskan just nu. Att ha sällskap, att ha någon vid min sida, nån att prata med, slippa ensamheten och tystnaden som ger mig värk i öronen.
Jag saknar min familj såååå mycket!
Jag är ju bara 45år o lever som mina föräldrar som är 70, fast de är iaf två.
Deras mjölk hinner också gå ut innan de dricker upp den.
Det har aldrig hänt i mitt tidigare liv.

12 gillningar

Jag förstår dig!
Det är inte ett dugg konstigt att du känner så. Och visst är det fruktansvärt orättvist att du sitter med sorgen och konsekvenserna när han är den som har betett sig illa.

Men du är ändå bara 45. Livet är inte slut. Och jag hoppas att jag inte låter alltför irriterande snusförnuftigt om jag säger att det inte behöver vara bara negativt med en paus mitt i livet där vi tvingas att ta ett steg tillbaka, hitta oss själva I ensamheten och reflektera över sådant vi kanske inte tidigare tänkte på. Förhoppningsvis är det lärdomar vi ändå kan ta med oss framöver.

Och du är inte ensam! Både forumet och världen i stort består av många som är i din ålder och i din situation!

7 gillningar

Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning! Mitt ex fortsätter leva livet som inget hänt, bytte ut mig mot en yngre förmåga direkt (fanns nog redan och lurade i vassen när han gjorde slut med mig). Nu har de köpt stuga, något han aldrig ville göra med mig på över 20 år tillsammans! Själv fick jag efter seperationen allt ansvar över barnen som bor hos mig på heltid, katterna som han inte betalar ett öre för, jag sitter med skitdålig ekonomi eftersom jag behöver ha ett acceptabelt boende för barnen (varsitt rum, så det är inget fancy boende) och mina utgifter är stort sett de samma som innan seperationen plus att jag under fler år behövt vabba deltid pga ett barns dåliga mående. Jag får kämpa varje månad för att pengarna ska räcka till mat på bordet och får ibland pengar av mina föräldrar ibland fastän jag är samma ålder som dig, har klarat mig själv i alla år tidigare.
Han lever loppan och har både tid, pengar och ork… Före bakade jag, gjorde roliga saker med barnen, umgicks med kompisar, middagar med vänner…nu sitter jag hemma själv, barnen är tonåringar och stänger helst in sig på sitt rum… Dagarna och månaderna går och det känns som att jag ”sitter av” tiden… Tänker lite att livet inte kommer vara mera än så här, känner mig gammal och förbrukad…
Blev inget pepp-talk det här men stor igenkänning!
Jag hoppas lyckan vänder för oss! :cherry_blossom:

7 gillningar

Och i tanke på att du bor i ”sommarstugan” kam jag glädja dig med att jag bor i ”klädkammaren”… :joy::see_no_evil::joy:

4 gillningar

Vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag känner igen mig i de tankarna. Nostalgiska bilder och minnen när barnen var små. Kalas, kompisar och lekar och en kärnfamilj…
Jag blir faktiskt tårögd när jag läser din text.
Jag försöker intala mig själv att: vilka fina minnen man har, att man tog sig den tiden och inte lade den på jobb och annat. Att man tog vara på det och gjorde något fint.
Rent logiskt borde ju tankarna bli positiva då, men faller själv ofta in i känslan ”va bra vi hade det då - det kommer aldrig tillbaka.” Tankar och logik går inte alltid hand i hand…

11 gillningar

Du är verkligen inte ensam! Jag vill tro att @onedaymore har rätt. Är i din ålder, känner samma ångest över ensamheten och förlusten, men vill tro att det finns en fas efter detta. Du kommer få ork vissa dagar att lägga din kraft på att njuta av din omgivning, sträcka ut dig till gemenskaper. Det tar tid, men kommer att bli bättre!!

2 gillningar

Livet är inte slut, det här är bara den trista mellanperioden innan det nya livet börjar! Håll i och håll ut, det blir bättre! Jag har upplevt ett år i fritt fall innan det vände, och det är inte en tid jag vill ha tillbaka. Ibland läser jag långt bak i min egen långa tråd och tänker herregud… men fördelen är att jag inte längre vill ha tillbaka familjelivet jag hade innan, trots fin villa, sommarstuga och båt. För nu vet jag att hur fint jag än tyckte att det var byggde familjelivet på hans många lögner, och jag varken vill eller måste leva med någon som ljuger för mig eller bedrar mig.

Jag tror aldrig det är försent för andra chansen, om det är det en vill ha. Eller tredje eller fjärde chansen för den delen (däremot kan det nog vara för tidigt innan en har processat klart och hittat tillbaka till sig själv). Nu har vi allihop med åren fått relevant livserfarenhet för att välja en bättre partner nästa gång, och en kommer ju knappast sätta sig i sitsen med nya gemensamma barn när en fyllt 46, så förutsättningarna blir helt annorlunda nästa gång. Tills dess - njut av ett lyckligt och okomplicerat singelliv. :yellow_heart:

15 gillningar

Jag tror också man lätt hamnar i tankefällan “det var bättre förr”, precis som att ens barndoms vintrar alltid hade massor av snö och sommaren alltid var solig.
Och så var det kanske också, att det var bättre förr, men tiden står inte stilla.
Barnen hade förmodligen hamnat isolerade i sina rum, spelandes dataspel ändå. Vuxit upp och lämnat.
Någon av vännerna hade skilt sig, och en del av de trevliga middagarna hade försvunnit ändå.

Men jag tror det gäller generellt för många av oss, att det vi sörjer är inte det vi hade utan det som kunde varit. Det kunde varit rosenrött, det kunde varit massor av kärlek, det kunde varit vänner, middagar, skratt och glädje. Vi kunde blivit gamla tillsammans, sittandes på verandan i varsin gungstol medan solen går ner i sommarvärmen, och hundar och barnbarn springer omkring och leker (som alltid var min bild av mitt äktenskap och det som gjorde att jag höll ut absurt länge).

Sannolikheten för att den bilden skulle stämt även om partnern inte gjort sina svinigheter är förmodligen inte så stor.
Framför allt kan man inte göra något åt det, så det bästa man kan göra är att försöka omfamna det nya. Vi har alla haft tuffa tider bakom oss, så vi vet hur man biter ihop och kämpar.
Det gäller att fortsätta kämpa även efter uppbrottet.
Kämpa för att hitta ett nytt “jag”. Ett jag som går stärkt ur den svåra tiden.
Lyckas man hitta sitt nya inre “jag” har man alla chanser att faktiskt komma ut som en vinnare, hur tufft det än varit.
Men det kräver att man faktiskt kämpar för det. Lyssna på poddar, läs bloggar, kanske en och annan populärpsykologisk forskning. Ut och gå/motionera.
Gå igenom dina fel och brister och försök hitta sätt att förbättra dem.
Det betyder inte att man kommer gå i en ny rosenröd dimma och alltid vara glad, snarare att man kommer vara samma lite sura och bittra människa som innan, men med helt andra möjligheter att ändå finna glädje och lycka.

Så tänker jag i alla fall, och kanske svamlar jag lite, men sån är jag…

10 gillningar

Ja, jag hoppas den här konstiga ensam-vacuum-tiden kan föra nåt gott med sig i slutändan.
Tack för kloka råd! :heart:

2 gillningar

Ja, jag hoppas med att det vänder för oss! :heart:

Verkligen rätt beskrivet! Ensam-vacuum. Jag känner mig som en mariginaliserad pensionär. På drift. Utan styrfart och mål. Rullar för att hålla ihop varannan vecka med barnen. Och har bestämt mig för att ta mig upp ur slukhålet. 2-3 år till. Mer än så får det inte ta!! :sparkles:

4 gillningar

Hög igenkänning här med! Tänker att det också gör sitt till med Corona-tiden som är just nu. Går ju inte att umgås på vanligt sätt. Jag beklagade mig för en vän en fredag när barnen skulle till sin pappa och jag skulle sitta hemma på fredagskvällen i min tomma lägenhet, och hennes kommentar blev att hade det varit “som vanligt” i samhället så hade jag kunnat dra ihop en aw eller liknande, men nu går ju inte det. Så Corona underlättar ju inte precis. Men tänker att någon gång går detta över och då kommer det att finnas ett uppdämt behov av att ses hos alla andra också, och det kommer att gagna oss lite extra kanske.

3 gillningar