Ensammast i världen

Ja då var jag också en i gänget här…så hej på er alla, önskar så att ingen av oss behövde vara här.

Våran kärlek…så himlastormande, från dag ett fick jag lära mig vad äkta kärlek är och hur bra man faktiskt kan må. Allting var så självklart, det skulle bara vara vi, allt annat fick lösa sig. Vi mot världen. Från dag ett.
Han var den första som någonsin fått mig att våga leva fullt ut. Våga kramas, våga visa sig svag, våga tro på sig själv…
Vi hade båda barn sen innan och allting gick väldigt fort från att dom träffades till att vi bodde ihop. Alla barnen gick ihop så bra så det var nästan för bra för att vara sant. Mina föräldrar avgudade honom, som fick mig att må så bra.
Jag fick en superfin relation med hans barn och det blev även jag som drog det stora lasset i familjen på totalt 7 personer eftersom han i 1,5 år jobbade 25 mil bort mån-Tors varje vecka.
Dessutom har hans ena barn en sjukdom som krävde mycket.
Men det är klart man ställer upp för varann, jag älskade ju honom så. Utöver 5 barn så jobbade jag heltid.
Efter en tid så började jag känna mig slut…utbränd och deprimerad. Jag saknade min man och ville att han skulle vara mer hemma och närvarande, jag behövde honom. Jag blev gravid och det gjorde oss båda överlyckliga eftersom det var något vi båda längtat efter. Men några veckor in i graviditeten brast hela jag och gick in i en depression eller om det var utbrändhet, jag bara grät och sov hela dagarna. Jag började tveka på att behålla barnet eftersom jag mådde så dåligt, var utbränd och hade en man som jobbade borta hela veckorna… min man lovade mig att direkt jag behövde honom så skulle han finnas där osv osv. Men tyvärr tog jag beslutet att göra abort. Det var det tyngsta jag någonsin gjort och fick mig att må om möjligt ännu sämre.
Efter det har vi haft det stormigt, min längtan efter barn blev bara värre och jag ville bara ha min man hemma närvarande. Just ja, Lägg till PMDS på alltihop.
I veckan blev jag sjuk, riktig jäkla influensa eller Corona (har inte fått svar än) och bad om hjälp med barnen för jag var helt slut. Jo just det, han jobbar på hemmaplan nu. Mannen åkte på jobb fredag morgon efter han lämnat barnen på skolan, lovade att hämta dom efter skolan men ringer sen och säger att han inte kommer hinna. Jag får alltså sjuk som jag är åka och hämta alla barn… han kom hem 19 på kvällen. Samma kväll Vid 21 åker han iväg över natten 25 mil bort för att dagen efter gå på sin nära släkting och bästa väns pappas begravning. Han kom hem kl 19 den kvällen. Jag var såklart hemma med alla barn samtidigt som jag var sjukare fysiskt än jag någonsin varit.
När han kom hem var jag sur och förklarade att jag tyckte det var dålig stil att lämna mig med allt så lång tid. Jag nekade inte honom begravningen men jag tyckte att han kunde avvikit och börja åka hemåt efter 2h istället för efter 5h.
Vi blev riktigt osams och jag fick höra att jag var en egoist som inte ens tillåter han sörja med mera med mera. Han valde att avsluta vårat förhållande.
Nu sitter jag här, utan någonstans att ta vägen i mina föräldrars tvåa och känner mig så fruktansvärt ensam…

Oj vilket långt och rörigt inlägg det blev, jag behövde nog bara skriva av mig.

2 gillningar

Välkommen till en sorglig gemenskap - fast vi har det väldigt roligt här också!

Jag tycker inte ditt inlägg var det minsta rörigt, men en grej förstod jag ändå inte. Avslutade han förhållandet efter ett enda bråk? För att du var arg över hur länge han var borta på begravningen?

Det låter väldigt mysko. Det måste vara annat som har utlöst den handlingen, för annars är det en ganska rejäl överreaktion i mina ögon.

Nej, du behöver förstås inte redogöra för det här, men det känns som att det finns andra orsaker än att han plötsligt tycker att du är en egoist.

Vem kan du prata med? Vad har du för stöd?

1 gillning

Oj förlåt i all hast så glömde jag nog skriva att vi haft det lite trassligt till och från. Främst då jag önskar att han är mer närvarande hemma…

Jag har ingen att prata med alls, jag har ingenstans att bo och köerna till lägenheter där jag bor är över 10 år.
Vi var endast sambos och huset var hans så där har jag inget att hämta.

Juridiken för sambos är jag väldigt dåligt insatt i, men det finns många andra här som kan ge goda råd på den punkten. :slightly_smiling_face:

Jo, det framgick ju att du ville ha honom mer hemma (vilket inte känns orimligt) och dessutom den jobbiga situationen med aborten. Med tanke på att du har tagit hand om hans barn när han jobbat borde han väl ha en viss förståelse?

Vad säger han själv att anledningen till uppbrottet är?

Kanske kan du kolla om du kan få en samtalskontakt genom kyrkan en period? Du behöver någon som hjälper dig att sortera tankarna och fundera på vilka alternativ du har framåt. :hugs:

Jo man kan ju tycka att han borde förstå mig eftersom jag ställt upp så mycket för han och hans barn. Allt jag ville ha nu i helg var hjälp när jag är riktigt sjuk, istället slutade det såhär. Lämnad.
Jag var verkligen inte värd mer. Jag dög så länge jag gjorde allt för alla men när jag själv behövde hjälp var jag ingenting värd.

Jag har gått hos kurator efter aborten men det resulterade bara i tillfälligt bättre mående och antidepressiva. Har ätit dessa i lite över ett år nu. Det skulle även hjälpa mot min PMDS men det vet jag då inte…
Jag vet att jag inte är lätt att leva med på grund av min PMDS… jag kämpar verkligen på alla sätt för att vara ”normal” men jag tror att även han hade kunnat bidra till att den blev bättre genom att vara mer närvarande och ta mer ansvar.

Ajaj vad ont det gör i mig just nu. Över 30 år gammal med tre barn i en liten lägenhet med föräldrarna. 5 mil till barnens skola.
Jag går under…

Förstår att det inte känns så nu, men ärligt talat har du inte det ändå bätte utan honom? Det låter ju inget vidare att han lämnar dig att ta hand om hans barn, i ur och skur, hur kasst du än mår och vad du än drabbas av, och sen blir förbannad när du ber om avlastning i det?

Så kanske det är… men det gör bara så himla ont just nu.
Jag har verkligen vänt ut och in på mig själv både gällande att ställa upp med barn och pengar, sen när jag ber om hjälp så väljer han att lämna.

Låter som det är han som är den store förloraren här, inte du.

Känns inte så nu så klart, men tro mig. Du kommer, när du fått ordning på det praktiska och kommit på fötter igen, förstå det orimliga i att han inte ställer upp för dig nu när du behöver det när du med bravur dragit runt vardagen alldelles själv så länge.

Bli förbannad!! Inse vilken förvuxen bäbis han är!! Nu finns tid och utrymme för dig och din utveckling. När dammet lagt sig kommer du förstå det💕

2 gillningar

Joo det kanske är så… men jag kan inte släppa att han är så arg på mig och säger så hemska saker till mig på grund av att jag tyckte han kunde kommit hem lite tidigare från begravningen. Är det så fel? Jag förstår att det var en tung dag och jag tävlar inte i vem som mår sämst men jag var riktigt sjuk själv med 5 barn varav en liten med diabetes…

Jag önskar att jag kunde somna och vakna om några månader när det mesta lagt sig.

Usch, precis så kände jag med båda mina ex, även om situationen kanske såg lite annorlunda ut annars.

Men det är otroligt smärtsamt att känna sig utnyttjad och sedan bortkastad som en gammal trasa den dagen kroppen eller psyket helt enkelt inte orkar mer.

Du kommer naturligtvis att ha det bättre utan honom (vågar jag nästan lova, åtminstone baserad på egen erfarenhet), men vägen dit är lång och tung. Och jag känner igen känslan av ensamhet och brist på stöd den dagen man själv faller och ber om hjälp upp.

Men det här forumet är fantastiskt för det, och utan alla kloka människor här skulle jag själv inte klarat mig så bra som jag gjort. Här är du aldrig ensam :purple_heart:

2 gillningar

Precis rätta beskrivningen, som en urvriden trasa!
Men det som inte dödar det härdar sägs det ju… å ensam kan väl också vara stark. Jag har åtminstone mina fina barn :heart:

Tack för svar, just den här ensamheten och ingen att prata med är värst av allt.

2 gillningar

Det är så sjukt , att jag inser att det är SÅÅÅ MÅNGA som kännner som jag. Sååå ensam ,
Att alltid vara 5e hjulet etc . Det gör mig såååå ledsen att jag faktiskt inte känner att livet är roligt längre , att vi går mot hösten och en mörkare årstid gör inte saken bättre . Jag har inte ens ett barn att kämpa för

Jaa visst är det ledsamt att inse att vi är så många som känner oss såhär…

Idag har mannen eller Xet eller vad han nu är ringt flera gånger och tjafset har fortsatt.
Han skriker och talar så nedvärderande till mig så jag har aldrig varit med om liknande. Jag bönar och ber om att han ska sluta skrika och håna mig men inte ens när jag inte kan göra annat än gråta så slutar han. Jag går av på mitten.

1 gillning

Hur är han funtad om han skriker på dig även när du är ledsen och gråter. Bättre att leva själv än att ha med en sådan människa att göra. Hoppas du kommer ifrån honom. Ledsen för din skull.

2 gillningar

Vad tråkigt :frowning:
Strunta i att svara, han bör inte att har han inget trevligt att säga så stänger du av.

Helt sjukt, är man ensam mår man skit, är man inte ensam så kan den andra få en att må skit :frowning:

Jaa det är nog bäst att inte svara… men en del av mig önskar att han bara ska ta sitt förnuft till fånga och be om ursäkt för allt.
Jag vet jag är knäpp.

Kvällarna är värst… då kommer alla tankar.
Det är inte optimalt att bo ihop med sina föräldrar men medan dom är vakna tänker man åtminstone på annat :blush:

Nej, det är inte fel av dig att be honom komma hem när du är dålig så att han kan ta hand om barnen och avlasta dig. Du är inte egoist som bad honom om detta. Däremot är HAN en stor egoist som åkte till begravningen! Ni vet inte om du har Corona eller inte och han åkte till en begravning med risk att smitta en massa människor. Och så säger han att du är egoist???

Jag har fått tag i en egen lägenhet! Jag är såå glad :blush:

10 gillningar