Det är tufft att klara av allt ensam. Ekonomi o boende…
Och att inte träffa barnen heltid. Hur klarar ni detta?
Hej, jag förstår hur du känner! Mitt ärliga svar: hur jäkla svårt det än känns så klarar man det på något sätt. Ja, tyvärr är boendet den största utgiften för de flesta ensamstående så den ekonomiska utmaningen är vi många som delar.
Ensamheten är stundtals jobbig att hantera men jag tror att man kommer ut som en starkare individ om man lär sig att bemästra de negativa känslorna av ensamhet.
Kollektivt boende kanske är lösningen - man delar kostnaderna och slipper vara ensam 
När saknaden ef barnen blir för stor eller bitterheten och ilskan river i mig, lägger jag mig på soffan. Borde antagligen gå ut och springa eller nått, men i dessa stunder vill jag bara få tycka synd om mig själv. Kolla film och få tiden att gå. I morgon är en ny dag.
2 gillningar
Jag har jobbat mycket för att sluta hata, sluta vara bitter men sveken är för många. Förlåta är en sak, glömma är en annan.
Jag försöker lägga mig eller hitta på annat men när ensamheten river i mig och barnen inte är här har jag det svårt.
Synd att jag kastade bort mitt liv men jag försöker intala mig att jag inte visste bättre. Elaka människor finns, varför vet jag fortfarande inte mer än att jag drabbats för livet. Jag har fått mycket hjälp av den här sidan, fått hjälp på riktigt och visst har jag flyttat framåt. Hel? Pretty fucking far from ”Hel”, det blir jag nog aldrig. Att bli sviken av en ”livskamrat” är nog det jävligaste som finns. Det ändrar hela ens livsbild. Det finns egentligen ingen kärlek, allt är bara på låtsas.
Jag har så mycket kärlek att ge… vill inte vara själv. Tänk om jag inte får uppleva kärlek igen…
Mitt ex har ju gått vidare så jag vet att det inte är nån mening att fundera på ”oss”. Uppgraderat sig med en mycket yngre så klart…
1 gillning