Ensamhet

ligger i skilsmässa ofrivilligt. mår skit och är då rädd för ensamheten… Har 2 barn men kommer bara ha dom varannan vecka… Har lite vänner att stödja mig imot… vet att jag kommer må pyton … önskar bara att man hade haft nån att dela en kaffe med dom man kan snacka allt med så veckan går smärtfritt…

1 gillning

Samma här fast frivilligt, riktigt jobbigt är det med ensamheten. Har mycket vänner men är ju inte samma sak som man med en partner…

precis… just hur jobbig en tom bostad blir när barna är borta. och bara komma hem till nån som genuint bryr sig hur du mår och hur ens dag varit.

Jag skriver som jag ofta gör: Hur många har egentligen en partner som genuint bryr sig om hur ens dag har varit?

Jo, de finns ju. Jag har ett par förebilder, och det var en sån relation jag strävade efter. Men är de ens i majoritet? Säg det. Själv fick jag partners som faktiskt sket totalt i hur min dag hade varit. De hade så mycket annat att tänka på.

Visst fick jag sällskap, men bara i viss mån. Och inte alltid. Ofta fick jag sitta ensam på kvällarna för att min man hade viktigare saker att göra. Men även när han fanns i närheten hade jag aldrig hans uppmärksamhet. Jag var mer en sällskapsbackup åt honom. Nån som skulle finnas där för hans skull, när han behövde det.

I båda mina relationer har jag känt mig allt mer ensam, och allt mer oviktig. Som min födelsedag för två år sedan, strax innan mitt ex gjorde slut. Hela dagen plingade det in grattishälsningar på FB. Flera stycken skickade sms till mig och några ringde till och med. Men han som var min partner om än på distans - han var tvärtyst. Inte ett ord.

Och jag blev inte lyssnad på när jag berättade för honom om min dag, eller när jag visade en intressant tidningsartikel eller tog upp något som intresserade mig. Jag fick lite hummanden, och sedan bytte han ämne. Det slog aldrig fel. Det fick mig sakta men säkert att tro att jag var oerhört ointressant och oviktig, och det gjorde att jag kände mig så himla ensam, fast jag hade en relation.

Den ensamheten är förödande. Den gnager ner en. Singelensamheten är rena drömmen jämfört med det. Min första födelsedag utan exet blev toppen! Då var jag omgiven av folk som ville prata med mig, snacka, skratta och umgås.

Så det där viktiga umgänget, att byta några ord, att peppa varandra inför veckan, att prata av sig om en jobbig dag, att få bli sedd… Det finns andra som kan fylla den kvoten. Man behöver inte avstå från det för att man inte har en partner. Många gånger är partnern den som orsakar störst besvikelse på den punkten.

2 gillningar

Alltså så rätt formulerat! [quote=“Trassel, post:4, topic:16749”]
Hur många har egentligen en partner som genuint bryr sig om hur ens dag har varit?

Jo, de finns ju. Jag har ett par förebilder, och det var en sån relation jag strävade efter. Men är de ens i majoritet? Säg det. Själv fick jag partners som faktiskt sket totalt i hur min dag hade varit. De hade så mycket annat att tänka på.

Visst fick jag sällskap, men bara i viss mån. Och inte alltid. Ofta fick jag sitta ensam på kvällarna för att min man hade viktigare saker att göra. Men även när han fanns i närheten hade jag aldrig hans uppmärksamhet. Jag var mer en sällskapsbackup åt honom. Nån som skulle finnas där för hans skull, när han behövde det.

I båda mina relationer har jag känt mig allt mer ensam, och allt mer oviktig
[/quote]

Så bra formulerat. Värt att verkligen tänka på när ensamheten gnager. För mig vad det nog denna känsla av ensamhet i relationen/föräldraskapet som gjorde att vågskålen tippade över. För ofta var det jag som själv gjorde saker med barnen (som utflykter, hänga på lekplatser, fredagsmys etc) men med en ständig besvikelse över att vi inte gjorde dessa saker tillsammans. Till slut kände jag att jag lika gärna kan göra det helt själv, för då skulle jag slippa besvikelsen i alla fall. Tack för att du påminde mig om det!

Ang den där första ensamheten så har jag verkligen gått över mina sociala spärrar och visat mina vänner att jag behöver de väldigt mycket nu. Och det har funkat rätt bra, svårt visserligen med Corona men försöker att boka in promenader, aw:s över zoom med mera de veckor jag inte har barnen så att det inte blir mer än max 1-2 dagar jag inte har något inbokat.

1 gillning

så klokt skrivet… önskar bara man hade haft vänner man kan vända sig till o snacka med om allt inte bara min nuvarande skilsmässa…

Precis så var det för mig också. Kände mig ofta som en ensamstående mamma.

1 gillning