Jaha, grejen med dans för mig är att bota skinhunger och kanske mer… Diggar inte dansmusik men att röra på sig och ha roligt verkar inte så dumt😊
1 gillning
Vill lära mig bugg o fox, till att börja med. Som jag förstått det så är det brist på nyktra män som dansar så låter kul att vara eftertraktad😄
3 gillningar
Gick en nybörjarkurs i foxtrot, tango, jive och cha-cha förra året. Det var jättekul!
Men av de fyra gillade jag nog tango och cha-cha bäst. Cha-cha har den bästa musiken.
Det är så kul med dans, det kan man hålla på med länge, tills man får rollator 
2 gillningar
Vad bra du agerar! Jag känner mig själv himla velig kring vad som är “lagom” utmanande och vad som kan bli en stress och leda till ångest. Det får inte vara för svårt har jag märkt för motgångar triggar min ångest. Men tänker att ett litet steg i taget.
Låter för övrigt som en väldigt bra lista. Jag har tänkt att jag ska vara mer social också mer aktiv. Tyvärr inte dans pga märkt att jag har noll koordination och hopplöst att komma ihåg steg.
3 gillningar
Jag känner också så, panik! Man tycker det är skitjobbigt att höra alla hela familjer planera och jag måste planera för att få ihop månaden😣
2 gillningar
Uppdatering. Reflekterat igen över min resa sen jag började skriva här i slutet på mars ifjol och vill på nytt ge tips för er som nu är i den situationen jag var i. Jag själv fick pepp av att läsa andras väg ut ur eländesmisären.
För att fortsätta stärka min självkänsla och få bukt med ensamhetskänslor så behöver jag utmana mig själv, främst med att komma i kontakt med nya människor. Utöver dejtträffar, som ofta tar mycket energi, så utmanade jag mig själv att åka iväg på singelhelg med skidåkning för några veckor sedan.
(Gillar ni friluftsliv och vill hitta nya bekantskaper och eventuell partner så kolla in Friluftssinglar på FB. )
Hade vånda innan jag kom till stugan där jag skulle bo med okända personer, men var fast besluten om att bara göra det trots att kroppen skrek nej. Väl där så klickar jag med de andra och min humor funkar på övriga, flera kvinnor visar intresse och jag blir tajt med en kvinna under helgen.
Kort efter hemkomst så känner jag att det inte blir mer med kvinnan, mycket pga avstånd, men tar med mig att jag törs, jag kan, jag duger etc. Otrolig boost för mig själv, vilket ger ett lugn när man är själv många dagar och helger. Ensamheten är inte lika påtaglig när man känner att man kan ge sig ut och träffa nya människor, gäller bara att tillräckligt intressant aktivitet.
Många mindre steg har gjort att jag är på en ny platå och känner mig mycket gladare och stabilare. Så för mig har det fungerat bra med terapi och att fokusera på de viktiga saker som hjälper en att må bättre. Se gärna Kasais råd i början av tråden! Jobba på det och tro på att det finns vägar ur ensamhet och dåligt mående!
Går mer sällan in här då jag känner att jag börjat ”nya livet” nu i samband med att pandemin klingar av. Kommer att fortsätta utmana mig tills jag tycker att jag är där jag vill vara, t ex att tordas byta jobb…
Framtiden känns ljus och en ny kvinna har precis kommit in i mitt liv, oavsett om det blir något långvarigt så mår jag så mycket bättre än de två första åren efter skilsmässan!
15 gillningar
Just det här har jag funderat på att göra. Initialt är min första känsla att jag inte orkar lära känna massa folk för att “vi kommer ändå inte klicka”. Och att ändå göra det trots de negativa känslorna och tankarna är precis vad man gör i en kbtbehandling (exponering).
Så bra och modigt gjort av dig!
Nu har jag iofs tagit en paus med att försöka hitta vänner. Det har inte gått så bra, tyvärr. Men måste komma in i tankesättet att ta det med en klackspark och fortsätta leta vänner (någon parrelation är jag inte redo för).
4 gillningar
Tack för tips! Jag har insett att jag nog är en friluftsmänniska men att detta dolts under alla året med exet eftersom han helst bara ville vara hemma. Ska kolla in när livet i övrigt lugnat ner sig lite.
1 gillning
Så fint att läsa din uppdatering, och vilka modiga framsteg du har gjort! Är också sugen på att åka skidor men tycks inte hitta vänner som är lika pepp som jag… Kanske man skulle våga göra så som du har gjort?
Våga är min rekommendation, har sällan träffat så öppna och intressanta människor som har gått genom jobbiga separationer.
5 gillningar
Citerar mig själv nu när jag precis ett år senare läser igenom min egen tråd som jag skapade. Jag är där 
, jag tycker jag har ett glädjefyllt liv med barn som mår bra, aktiv fritid, umgänge och en ny relation som jag tycker känns rätt!
Visst gråter jag ibland, för mig är det normalt och jag är glad att jag känner starka känslor men totalt sett känner jag mig gladare än på många år.
Är sällan in på forumet numer men går nog in nån gång framöver för att peppa och stötta samt att se att det är fler som kommer vidare till ett bra och fint liv.
Ni som har det jobbigt nu - det blir bättre men kan ta tid!!!
Njut av ljus och värme!
Tack alla som stöttat, gett tips och synpunkter! 
16 gillningar
Härligt… lycka till med förhållandet!!
3 gillningar
Ett år till har gått och dags för en uppdatering.
Relationen som jag var i då höll inte, vi bröt i somras och jag hade en tuff fas igen med terapi och antidepp. Min fjärde medicinering med tillhörande terapibehandling. Så livet är inte så enkelt som jag hoppats så här 3,5 år efter separationen.
Det som jag brottades med i höstas hade mest med min självkänsla att göra, jag var för svag och rädd för att vara själv samt stor omställning på arbetet där jag ännu inte hittat riktigt min roll.
Jag köpte ut exet men för mycket i huset påminner om det som var…
Att vilja flytta till min hemstad men inte flytta från mina barn är ju ett moment 22 som jag ältar men jag kan jobba där några dagar varannan vecka så det lindrar den längtan jag har.
Nu har jag trappat ur för vad jag tror och hoppas var sista gången. Jag känner mig väldigt sällan ensam numer, jag har börjat söka andra jobb, utför massor av aktiviteter som jag gillar, tränar kontinuerligt och dejtar med tydligt mål för de jag träffar att det är ”främst vänskap sen får vi se”, där har jag inte bråttom.
Inser att jag inte kan rusa in i nya relationer och jag avser att flytta när yngsta börjar gymnasiet om ett år vilket är en försvårande del då de flesta ej är intresserade av långdistansrelationer. Träffat flera kvinnor som är lika försiktig som jag och några har blivit vänner där vi hittar på lite aktiviteter för de har också ofta känt sig ensamma.
Jag tänker mig att jag är som en pall med tre ben. Pallen går att sitta på när alla ben fungerar
-sömn
-fysisk aktivitet
-umgänge
Där är benet med sömn som strular just nu pga arbetet som inte ger mig det jag behöver och funderingar kring var jag ska bo.
För ett år sen var jag hög på den passion jag upplevde. Idag är jag lite vilse men totalt sett är jag en bättre fungerande människa idag jämfört åren efter separationen men som många andra längtar jag efter en fin kärleksrelation och att skapa mitt eget hem där jag känner mig hemma.
Är nyfiken och hoppfull för var jag är om ett år, både mentalt och fysiskt😊
14 gillningar
Så fint skrivet! Jag hoppas att du snart får träffa någon 
men fint att livet ändå kan kännas bra och att du verkar så trygg. Det där tror jag är jätteviktigt, precis som du skriver. Allt gott till dig!
2 gillningar
Tack fint att få den återkopplingen
1 gillning
Uppdatering. Det är idag exakt 4 år sedan exet flyttade ut. Jag sitter och reflekterar, filosoferar och kanske det viktigaste - tänker hur jag vill ha det framöver.
Exet har relation med den hon “bytte ut mig mot”. Relationen har nyligen blivit offentlig och jag unnar de lycka. Känner ingen bitterhet, utan är glad att jag kan ha trevligt med exet. Våra barn mår bra och tror att frånvaron av konflikt bidragit till det.
Jag sover oftast ok numer, har mer ork att göra saker, gråter sällan och känner mig inte lika ensam som förut. Några dagar i månaden brukar jag ha stress, oro över hur livet diffar mot hur jag skulle vilja ha det. Ångest så att jag fungerar för dåligt att klara jobb och liv är sällsynt.
Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv, jag vet vad jag bör göra o inte göra. För mycket aktiviteter gör mig för trött. För mycket tid med hemarbete eller ensamtid gör att jag lätt tänker för mycket på mig själv och blir nedstämd.
Har länge varit för desperat att hitta en livskamrat. Nu tänker jag mer på vad jag själv behöver först och det går bättre o bättre att längta till saker som jag vill göra även om jag ska göra det själv.
Jag har nyss bytt jobb och trivs. Högre lön ger möjligheter samt om försäljningen av hus går som tänkt så får jag loss en slant även där. Jag har möjlighet att ha kvar mitt jobb även om jag flyttar till hemstaden.
Som tidigare så är träning ett viktigt motmedel mot sämre mående. Retreat, föreläsningar, webkurser om de problem jag har och att medvetet ta det lugnt hjälper mig att må bra.
Vad jag vill framåt närmsta åren:
Mer socialt umgänge! Gå mer kurser, har nyss börjat jägarexamenskurs. Fortsätta göra aktiviteter i grupp.
Har kontaktat mäklare och mentalt ställt in mig på att sälja gården om några månader. Jag vill helst flytta tillbaka till hemstaden för att lättare få det sociala behovet stillat men sonens val av gymnasium styr om det blir flytt närmare stan där jag bor eller hem igen efter 15 år.
Vill gärna ha en djup relation nån gång men stressar inte kring det, jag vet att det finns intresserade men orkar inte just nu med dejting. Tar för mycket energi. Vill landa där jag väljer att bo.
Min första mening i min tråd är: Hur blir man stark, glad och “sig själv” igen?
För mig har det tagit lång tid och har en bit kvar känner jag men oj vilken skillnad det är nu mot för 4 år sen.
Men hade jag gjort jobbet att verkligen ta tag i mig själv och nå den klokhet om mig själv om vi inte skiljt oss? Jag tror inte det och vi var inte rätt för varandra när vi blev äldre. Så även om det varit tuffa år så har de gett mig insikter som jag blir stärkt av resten av mitt liv.
Jag känner mig stark och ofta glad.
Att bli sitt gamla jag är ju tveksamt om jag ens vill.
Jag är 2.0 och vill fortsätta jobba med mig själv till nya versioner. 
14 gillningar
3 år sen jag började min tråd och detta slår mig att det nu är på gång:
Jag ska strax sälja huset, sonen går ut 9an och han ska gå gymnasiet i min hemstad i höst. Många vänner har uttryck glädje att jag återvänder , så många positiva känslor.
Med en stor förändring som en längre flytt innebär, så flyttar jag också ifrån dottern. Men hon är semiutflyttad då hon är mycket hos sin flickvän så det är ändå enklare än om hon skulle varit heltidsboende hos mig. Hunden som vi har delad vårdnad om kommer jag bara ha hand om ibland, tungt men det känns också rätt att att exet tar honom på heltid. Exet är fortfarande en nära person i mitt liv och vi pratar nån gång i veckan men vi umgås bara vid högtider, vilket känns helt rätt.
Allt som ska roddas o fixas samt en inre osäkerhet om sonen kommer trivas utan sin mamma och i ny miljö med att fixa nya vänner ger mig en ökad stress, dock mest av positiv art, men den är ofrånkomlig och detta är vad jag/vi vill!
Så jag är på gång att verkligen komma vidare som jag skrev för tre år sen, det känns så spännande!
@Kommavidare du är också på gång, ta steg för steg mot en framtid och plats DU vill till!!
6 gillningar
Härligt att höra att du äntligen kan ta det steg du vill! Hoppas det kommer gå smidigt med försäljning och att du landar rätt på hemorten.
Vi lägger också ut huset nästa vecka. Är jävligt sorgligt och ångestpåslaget var högt. Men det är ju rätt. Oavsett om vi stannat tillsammans eller inte så var det en black om foten ekonomiskt. Känslomässigt. Här har vi inte mått bra de senare åren.
Sen är det surrealistiskt att ha mäklare, stylister och fotografer här som prisar alla de egenskaper vi själva föll för när vi byggde just detta huset på detta läget. Men nu är det såhär.
Jag hoppas att jag kan göra samma resa som dig (fast gärna snabbare än fyra år 
) och försöker verkligen använda kriserna till utveckling. Vi får se hur det lyckas 
Åter igen, stort lycka till med ditt nya äventyr!
1 gillning
Har skrivit det tidigare, du har många vänner i närheten, du har rutiner som ex att spela Padel så fortsätt med det! Jag hade en svår social situation dessutom en pandemi men att ta på sig offerkofta hjälper inte, så dag för dag…
Det kommer inte ta så lång tid för dig, särskilt om du verkligen jobbar på att få bort saknaden, längtan och att hoppas att ni har en framtid. Lätt att skriva men tufft att faktiskt ta sig dit.
Du fixar det 
Att just jobba bort saknaden och hopp har jag mer kvar att önska. Men börjar närma mig steg för steg.
Jag behöver nog själv sätta ner foten och be henne klargöra om där finns något att bygga på eller inte. Här och nu. Inga fler vaga svar eller antydningar om framtiden.
Mitt enda sätt är nog att få det nött in gång på gång. Har fortfarande svårt att förstå att vi inte kunde hitta det igen tyvärr. Där är ju i MIN bok så mycket mer bra än dåligt i slutändan.
Men vi fortsätter kriga på med det som går. Påverka det du kan påverka.
2 gillningar