Ensam för alltid nu?

Jaha. Sex månader sedan jag valde att flytta från man och barn. Allt hade gått i stå känns det som. Jag var så trött på allt, det kändes inte som om jag levde längre. Vi är fortfarande vänner, tanken var att vi kanske skulle kunna hitta tillbaka till varandra, men jag vet inte.
Jag har träffat en man som har väckt något i mig som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Det är första gången jag är riktigt kär och det faktiskt är besvarat. Det känns helt otroligt, händer detta verkligen mig?
Ja, tyvärr. Jag säger “tyvärr”, för vi kommer inte att kunna fortsätta vår relation eftersom han måste flytta långt bort och jag kan inte följa med eftersom jag har egna barn.
En enda gång i mitt liv har jag känt att det var “rätt”, och så blir det inget långvarigt. Jag är så ledsen.
Nu känns det som om jag kommer att förbli ensam i resten av mitt liv vilket skrämmer mig något oerhört. Jag vill verkligen inte det. Ej heller vill jag ha ett halvljummet förhållande bara för att ha sällskap, om ni förstår hur jag menar. Vad ska jag ta mig till, mitt hjärta brister. Det känns som om det verkligen inte finns någon för mig.

1 gillning

Det är väl kanske ingen direkt tröst just nu, men bara sex månader efter att du lämnade man och barn så har du redan hunnit träffa en man som kändes rätt för dig. Även om det nu inte var rätt på alla nödvändiga plan.

Så varför tänker du att det inte skulle kunna hända igen… med någon som kanske till och med är ännu mer rätt?!

1 gillning

Istemmer med det Noomi skriver, det har kun gått 6 måneder og allerede nå “sutrer” du etter en ny å dele livet med som skal vær “ditt livs kjærlighet” og ikke bare for selskap?? Det virker jo som om det er det du MÅ ha, selskap for å ikke være alene. Da ender det fort opp med en som er som deg, som vil gjøre “alt” bare for å ikke være alene. Har du prøvd å finne ro i ditt eget selskap noen gang?

3 gillningar

Nej, riktigt så illa är det inte. Vi har känt varandra i två år. :slightly_smiling_face:

Tråkigt att det inte fungerar med den nye mannen.

Sen tänker att det är väldigt kort tid som du har varit solo. Efter bara 6:månader var i alla fall jag själv i fullständigt emotionellt kaos, och är väl fortfarande i vissa delar efter 4 år.

Att träffa någon när livet är helt i kaos kan vara läkande för själen, en verklighetsflykt som kan hjälpa till med bearbetningen av separationen, och att bli förälskad i det läget är förmodligen inte unikt.

Men åtminstone för egen del så har jag behövt tid att lands och läka i mig själv innan jag har känt att jag har haft tillräckligt med emotionell och mental kraft för att engagera mig på riktigt i någon annan. Det har tagit några år.

Så jag skulle inte dra för stora växlar på just denna man om jag var du.

1 gillning

Är det här alltså mannen som ska flytta 50 mil bort? Vad är det som gör att det måste ta slut? Många fixar relationer på distans. En vän till mig har varit ihop i 8 år nu, med en man i ett helt annat land. Men ni tänker alltså inte ens försöka?

2 gillningar

Hänger inte riktigt med…

Du har flyttat ifrån din man sedan 6 månader och att tanken var att ni skulle hitta tillbaka till varandra, men att du inte vet.

Sedan skriver du att du har träffat en man som du är riktigt kär i som du har känt i två år. Har du haft en relation eller känt honom i två år eller hur länge har den relationen pågått?

1 gillning

@christina, tja, vi får väl se hur det blir. Jag tror dock att vi båda är rätt trasiga innerst inne. En dag i taget.

@Phoenix, ja, jag förstår att du inte hänger med.
Vi har känt varandra i två år, så långt allt väl. Vi utvecklade en djup vänskapsrelation över tid och kom varandra mycket nära. Jag har haft det knackigt i mitt äktenskap i flera år, det har gått på sparlåga. Men vi gick inte över gränsen förrän en tid efter att jag flyttat. Jag visste inte att han hade något intresse av mig över huvudtaget, i synnerhet inte eftersom jag hela tiden vetat om att han ska flytta. Jättetråkigt är det i alla fall. :sob:
Det är ju så här jag föreställer mig att en kärleksrelation uppstår. Men vi får väl se vad som händer…
Min tanke var att jag behövde ha ett break för att vara för mig själv, vila upp mig och att min man och jag skulle tänka över situationen på varsitt håll. Antingen går man sedan isär, eller upptäcker att man saknar varandra tänkte jag. Som jag känner det nu kan jag inte flytta tillbaka oavsett vad som händer.

@Atrax, nej, jag kan inte vara tillsammans med vem som helst bara för att slippa vara ensam. Jag har erfarenhet även av att vara ensam i en relation och det är värre än något annat. Jag kan vänta ett år, två år, tre år… Bara jag vet att ensamheten inte kommer att vara för alltid. Det känns som om jag alltid blir bortvald av dem jag vill ha, men det är alltid jag som har lämnat de relationer jag trots lyckats få till - hela två stycken. Det är jag som har börjat vantrivas med mitt liv och det känns nu som om livet passerar revy.
Jodå, jag kan finna ro i mitt eget sällskap ett tag som sagt. Men jag är så orolig att “ett tag” ska bli “för alltid”.