En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Att någon väljer bort dig och kärnfamiljen betyder inte att man väljer bort sina barn.

Den attityden är det som får folk att stanna pga skuldbeläggningen och stigmatisering. Jag personligen skulle aldrig vilja att nån va med mig pga barnen.

7 gillningar

Ok så anledningen är? Låt mig gissa romantik? Allt annat man skapat tillsammans då? Hem, ekonomi, stabilitet och trygghet? Men som sagt saker väger olika för olika personer.

Jag ska inte störa mer - allt gott!

1 gillning

Stabilitet och trygghet finner jag inte i andra människor. Och dom är inte skyldiga att skapa det åt mig.

Allt jag begär är att nån ska vilja vara med mig. ingen vaknar upp en dag å tänker ”nu ska jag krossa kärnfamiljen och aktivt välja bort barnen och därför stänger jag nu av känslorna” Ingen gör det med flit.

Men när det väl hänt… när personen väl inte vill vara med mig, då räcker det som enledning. (Jag utgår för att man försökt såklart) Över min döda kropp kommer jag använda minnen och barn… han ska stanna för mig. Inte pga barmhärtighet eller feghet… och sen gå å antagligen vara otrogen. Eftersom han isf stannade emot sin emotionella behov och vilka men fortfarande är människa, precis som jag.

8 gillningar

Syftet med denna tråd var som jag förstod det att också de som lämnar kan få stöd eftersom det som du sa är de som blivit lämnade som dominerar de flesta trådar annars och stämningen åtminstone för mig känns rätt fientlig mot de som lämnar i dem.

5 gillningar

@Johan40, jag är jätte-intresserad av att höra din åsikt om en sak. Kanske of topic i denna tråden (ber om ursäkt till alla för det) men du är så stark i dina åsikter att jag måste få höra.

Min fru har varit otrogen mot mig, med samma man, i 3 omgångar och under 10 år.
Av förklarliga skäl, går ju mina tankar åt skilsmässa. Trots hem, ekonomi, stabilitet och trygghet, som alla väger tungt för mig och bevisligen för dig med.

Anser du att det är jag som “aktivt” väljer bort mina barn, om jag begär skilsmässa?
Eller är det min fru, när hon valde att göra som hon gjorde?

6 gillningar

Jag är lämnare. P.g.a praktiska skäl är barnet 4 dar med pappan och 3 med mig, åtminstone för tillfället funkar det. Jag saknar barnet mest när jag fört barnet till pappan, ännu fast vi varit separerade i 9 månader. Det finns dagar ännu, då jag hqr samma tankar som du, att gå tillbaka bara för att vara med barnet. Tankarna kommer dock mycket mer sällan nu än i början av separationen. Så tiden läker också. Men jag är en bättre mamma nu, än då vi bodde tillsammans. Och jag trivs också att bo ensam, äta framför tv:n :wink: när jag inte har barnet, gör jag sånt som inte annars kanske lyckas med barnet närvarande, motionerar, ute i skogen, jobbar.

Det är en sorg även då man lämnar. Och man får vara ledsen fast man lämnar. Det får du också vara!

7 gillningar

Men snälla @densombryrsig

En gång är ingen gång etc.

Men:

Din fru arbetar jätteaktivt på att ni ska skilja er.
Hon vill ju inte alls ha dig, tänker bara på sig själv.
Och du duckar och hittar på svepskäl…

Därför tar hon heller inte ansvar för sina handlingar och låtsas som det regnar.

Det här är möjligen hennes tråd, inte din.

Eller är så i snömoset mentalt att du tror att du orsakar skilsmässan om du vågar hantera konsekvenserna av vad hon redan gjort men utan att ta de negativa konsekvenserna?

Skämtar du eller?

Ingen tycker att man ska stanna hos någon som slår, få tycker man ska stanna hos en partner som tappat respekten och fullständigt trampar på sin kamrat.
Det är psykisk misshandel och skäl till uppbrott.
100% backning från forat utlovas och har redan getts till dig.

Däremot, anser du att din och barnens tillvaro inte kan bli bättre än såhär ska du givetvis stanna.
Jag menar mår ni alla bra så finns ju ingen anledning till oro eller uppbrott?

Fast, du är ju här och på andra liknande sidor eller hur?

She fool you once; Shame on her. She fool you twice; Shame om you!

4 gillningar

Tack för uppmuntran :heart:

Vilket dilemma :pray::grimacing:. Hmmm jag skulle säga att hon definitivt har pissat på dig, sina barn och er familj, genom att bete sig så upprepade gånger.

Om det är hon, du eller ni båda som väljer bort chansen att få vara delaktiga i era barns liv på heltid är svårt för mig att säga.

Personligen var jag villig att acceptera mitt X otrohet och tillsammans skapa något nytt och bättre där båda fick utrymme tillsammans med våra barn.

1 gillning

@Carmen Ska försöka ge en mer nyanserad bild av hur jag tänker, förhoppningsvis utan att trampa för många på tårna. Detta är kanske fel tråd att svara i, eftersom jag som lämnar inte har i denna tråden att göra. Men jag gör ändå ett försök, eftersom du verkade reagera starkt på mitt inlägg.

All relationer är unika. Därmed också de bakomliggande orsakerna till skilsmässa. Tror ingen tycker att man ska hålla ihop till vilket pris som helst. Vi alla som skriver här kommenterar och förklarar utifrån vår egen erfarenhet. Det är omöjligt att förstå alla nyanser som är/funnits i en relation utifrån de få rader som skrivs här. Vi får ju dessutom bara den ena sidan beskriven för oss.

Personligen (och många av mina vänner) anser att skilsmässa är absolut sista vägen ut. Det får ha gått rätt långt för att man ska vara villig att ge upp sina barn och kärnfamiljen för ett varannan veckas liv. Dock, så finns det en och annan (mitt ex är förmodligen en av de) som lämnar en hyfsat fungerande relation (såsom en relation ser ut efter 10, 20 år ihop och med barn) för att “det blev tråkigt”, “jag är inte kär”, “livet måste vara mer än så här”. Dvs inte sista vägen ut, utan snarare en önskan att maximera sitt eget liv. Jag har inte läst din historia @Carmen så jag vet inte varför du vill lämna, men du har säkert goda skäl. Men det är ett stort beslut, och det påverkar många. Inte minst barnen. Jag tror att barnen trots allt mår bäst av att växa upp en stabil familj. Vilket det naturligtvis inte är om föräldrarna starkt ogillar varandra. Jag har dock lite svårt att sätta min in i den situationen, och hur de kan bli så när man från början faktiskt älskat varandra och trots allt valt att bilda familj ihop. (Sen finns det de som blev ihop när de var 18år som var för unga för att förstå vad de gav sig in på och med vem, de som aldrig älskat varann men bara ville ha någon (@Rulle), de som blir utsatta för misshandel/missbruk av olika slag, osv.).

Min erfarenhet är från en relation som byggdes på genuin kärlek för varandra, att vi delade samma värderingar samt ett väl medvetet beslut om att bilda familj, inget som var förhastat. Att bilda familj var för mig ett livslångt åtagande, och jag såg projektet familjen som det största i mitt liv de kommande 20 åren, dvs fram tills dess barnen flyttar ut. Mitt ex såg det nog inte så. Jag tycker det är oerhört jobbigt att ha blivit fråntagen mina barn, för att mitt ex “ville mer med sitt liv”. Kanske lite som @Skyldig som erkänner (vilket jag tycker är starkt att hon gör det!) att livet med barnen och familjen inte var vad hon ville. Och det är det jag menar med olika personligheter. Vissa av oss värdesätter familjen väldigt högt, före egentid, under en period i livet (när barnen växer upp). Tror inte att man älskar sina barn mindre för det, men man kanske inte är lika road av att ta del av barnens uppväxt fullt ut? Jag vill så gärna få ge mina barn en godnattkram på kvällen, prata med de om skoldagen över middagen på kvällen, köra de till fotbollsträningen. Jag behöver inte umgås med mina barn hela tiden, det gör jag inte, och gjorde inte innan heller. Men jag ville dela vardagen med mina barn (kvantitetstid). Det har gått före att träffa kompisar på stan, att träna varje kväll, att kunna utföra min hobby oftare. Allt eftersom barnen blivit äldre har mer tid trots allt getts till att göra saker utanför familjen. Vilket gladde mig. Men inte att bli fråntagen mina barn på halvtid, för att exet tyckte att “jag blev tråkig”. (vem blir inte det när man ska försöka pussla ihop jobb/barn/mat/tvätt/läxor osv?) Det skär i mitt hjärta att inte ha fått vara delaktig i det beslutet överhuvudtaget. Att någon annan kan ta det beslutet åt en. Nu tycker du att jag slänger mer dåligt samvete på dig. Men, faktum är att när en part bestämmer sig för skilsmässa, så är det ju också ett beslut att ta ifrån den andre föräldern sina barn. Då får man allt ha jävligt goda skäl för att göra det. Du har säkert det. Jag anser inte att mitt ex hade det. “Jag är inte kär längre” tycker jag inte är ett jävligt gott skäl, åtminstone inte utan att man faktiskt försöker göra något åt det, innan man tackar för sig. Jag har väldigt svårt att förstå att man utifrån de förutsättningarna, väljer bort kärnfamiljen och därmed också sina barn, för att man vill vara kär och förälskad. En och annan här på forumet har försökt sig på att förklara. Men jag förstår ändå inte hur det kan vara viktigare att ha egentid och vara förälskad, än att ta del av sina barns uppväxt. Såklart superhärligt att vara kär, men jag kunde leva med att se tillbaka på den fantastiska perioden i mitt liv då jag och barnens pappa var så superförälskade, och att det resulterade i våra fantastiska barn, utan att känna någon större längan efter att uppleva det igen. Någon härinne skrev "Ett förhållande handlar inte bara om känslor utan också om viljan att det ska fungera, viljan att kämpa tillsammans när problem uppstår. Att bestämma sig för en människa och hålla fast vid denne även när det blir motgångar. "

Jag kan bara konstatera att det är svårt, till och med mycket svårt, att vara utan sina barn. Förmodligen avsevärt mycket jobbigare när man inte valt det själv. Och det blir inte lättare av den infekterade situation som det i en hel del fall blir i en skilsmässa. Finns en och annan lämnare här på forumet som “drömt” om att man ska skiljas som vänner, att man ska kunna träffas vid högtider, födelsedagar osv. Men för många (de flesta?) verkar det inte fungera? För många blir det istället flera år av missnöje med varandra, den andre gör fel med barnen, den andre är bitter och sur, osv. För att man när man skiljer sig inte längre har ursprungsfamiljens väl som prio. Istället är det en själv, en ny partner, bonusfamilj osv som är prioriterad.

Jag hoppas att mina barn om något/några år väljer att bo heltid hos mig. Jag kommer aldrig någonsin förlåta mitt ex för det beslut han tog, enhälligt.

Min åsikt, utifrån mina erfarenheter, och hur mitt och exets relation var. Ingen annan jämförelse.

Avstår från att göra några fler inlägg i denna tråd för er lämnare.

17 gillningar

@Besviken grinar nästan för du sätter ord på allt jag känt och känner. Ingen har sammanfattat det så fint och bra. Vi hade det precis likadant. Till största del en fin relation byggd på kärlek, respekt och intressen. Mitt x älskade mig fortfarande men vill ha passion (hennes ord).

3 gillningar

Upplevde som många andra här inne…att exet blev helt personlighetsförändrad.Från att ha varit snäll,varm och trygg…så blev han tvärtom.
Kall,distantierad och kort i tonen…han är fortfarande sådan…även om det blivit lite bättre.Kan detta vara ett sätt från att skydda sig själv? Hade han varit helt oberörd så borde han ju kunna vara emot mig som han är mot alla andra.Vet att han älskade mig väldigt mycket en gång i tiden och det har inte varit någon otrohet inblandat i vår relation.

Inget illa ment, men nu börjar denhär tråden likna alla andra trådar här…

8 gillningar

Som lämnare sedan +5 år sedan efter ett förhållande på 25 år o två barn i tonåren ska jag ge min syn. Jag har en mycket bra relation med mitt x o har haft det hela tiden.

Jag lämnade för att jag kände att mina känslor för min man inte fanns där. Han ville ha närhet o sex o jag kände inte att jag kunde ge honom det. Vi hade ett aktivt familjeliv med idrott o vänner. Kände sista åren att jag Inte mådde bra hemma o tonen mellan oss blev som en kamp. Tror min man kände detsamma än om han var nöjd. Blev förälskad i en kollega (ja det typiska tänker ni nu) o insåg då vad kärlek o passion var o att jag vill uppleva det o även att jag aldrig skulle kunna ge det till min man…o det förtjänade även han. Hade vi fortsatt hade vi varit två bittra föräldrar av leda o min man av surhet av avsaknad av närhet o sex. O jag skulle aldrig kunna vara intim med honom igen då mina känslor försvunnit.

Att jag blev förälskad i min kollega beror fullt ut på att vi inte hade det bra o att mina känslor för min man försvunnit. Lever man i ett bra förhållande så faller man inte för någon annan tror jag. O att kunna vända mina känslor o älska min man igen skulle aldrig gå då de slocknat.

Mitt X vet än idag inte om att jag blev förälskad i min kollega. Varför? Ja inte för min skull utan för att jag ville inte såra honom o jag ör glad för det då det inte var anledningen som man säkert skulle anse annars. Anledningen var min man o mitt förhållande o att mina känslor dött. O då man läser alla bittra hör inne på forumet så känns det bra. O till er vill jag säga - se hur ert förhållande var o er egen del i skilsmässan o inse att ni var två i ert förhållande. ( nu kommer jag få en massa skit av er lämnade…)

Jag valde att skiljas trots att jag inte fått vara med mina barn på heltid - varför? Jag blev en glad mamma full med energi istället för att levt i ett kärleks löst äktenskap som två syskon som träter på varandra.

En till sak är att jag vill visa mina barn att om man inte mår bra gör man något åt saken o det gäller inte bara äktenskap utan även arbete, vänner, lag mm.

Slutligen till er som vill lämna… ni har bara ett liv o jag är säker att flera av er våndats under lång lång tid. Ta nu chansen att leva med glädje o harmoni. Lycka till :heart:

17 gillningar

Det er ikke så vanskelig å vise litt forståelse for at det sporer ut i denne tråden. Mange som er forlatte ønsker jo mer enn annet å forstå, få svar, og kanskje med et håp om fred i sjela som deres eks ikke kan bidra til. Og uansett hvordan man ender og vrir på det; det er som regel, jeg gjentar som regel, ikke alltid, mye verre å bli forlatt enn å forlate. På den annen side er den ingen som påstår at det er såre enkelt å forlate noen (med mindre man er dønn blind av forelskelse).
Så kjære medmennesker, vær overbærende med hverandre :pray::pray:

3 gillningar

Precis så!

3 gillningar

Vill man inte förstå utan tycker det är bättre att leva i ett dåligt, kärlekslöst förhållande som suger livsglädjen ur en spelar det ingen roll hur mycket man än förklarar om den som blir lämnad tror att det räcker med att en älskar den andre och / eller vill fortsätta. Sedan bör naturligtvis den som vill lämna kommunicera detta till sin partner så vida detta kan ske utan risk för hämndaktioner och repressalier men du kan inte tvinga någon att älska eller stanna i ett dåligt förhållande. Sedan kan den som blir lämnad tycka att så dåligt var det inte men uppenbarligen ansåg den som lämnade det och ingen annan kan svara på varför de lämnade. Att då bli anklagad för att välja bort sina barn när man mår dåligt, inte kan vara en bra förälder utan en dålig, retlig förebild är övermaga. Ja, jag mår bättre som skild, ja vårt barn mår bättre. Mitt ex tyckte dock att vi hade det bra och ville vi skulle fortsätta. Men vill man inte förstå att den som lämnar har fått nog, mår dåligt i relationen och inte orkar/ kan försöka längre utan att göra våld på sina känslor och må dåligt oavsett hur mycket den som blir lämnad vill fortsätta kämpa och försöka så vill man inte. Den här tråden skapades som sagt för att den som lämnade/ funderar på att lämna inte skulle bli anklagad, skuldbelagd och behöva gå i svaromål.

7 gillningar

Ja, vi er ikke uenige, og du har mer enn en gang skrevet hvordan du opplevde ekteskapet som destruktivt. Det jeg vil frem til er at det er da for fanken ikke så vanskelig å PRØVE å forstå at noen søker de svar her som de aldri fikk av partneren? Og da ikke rakke ned på hverandre? Jeg snakker ikke om hvorvidt man velger bort sine barn eller ei, det er en annen diskusjon, og jeg tar ikke den her.

Ha en strålende dag alle sammen!

2 gillningar

Visst är det så men finns inte viljan att förstå eller är det bara ett slags svar man vill ha spelar det ingen roll hur mycket man än försöker förklara.

2 gillningar

Det var bland det mest fega och verklighetsfrånvända jag läst på väldigt länge.

Och i en mer generell iakttagelse. Ni brukar klaga på att det är idel ryggdunkar och en linje som gäller på övriga forumet. Men denna tråd, allt kanaliserat i en tråd - herregud det är som en laserstråle i Star Trek :smile:

3 gillningar