En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Jag har också alltid velat vara mamma och skaffat barn som ett noga övervägt beslut. Jag blev lite sur bara då jag skrev till de som lämnat just för att jag just nu inte orkar med mer dåligt samvete. Men den som sig i leken ger antar jag…

2 gillningar

…och exakt vad är det du inte förstår i det jag skriver om att vi alla tre mår mycket bättre nu? Tycker du jag skulle stannat i ett förhållande som påverkade o ss alla tre negativt för att vara mer med vår tonåring? Exakt vad är det du inte förstår i det jag skriver om att tonåringen fick välja skulle all tid vara hemma hos mig? Jag går inte miste om ngn tid, däremot tycker jag det är synd att inte tonåringen vill vara med sin mor när jag jobbar och de är lediga.

4 gillningar

Det är väl bra då - att ni alla mår bra. Inga synpunkter på det alls. Grattis till att du dessutom inte går miste om någon tid vilket var det vi diskuterade här.

Jag har hängt i forumet och läst under ett års tid nu. Jag är en av de få på detta forum som lämnade min make efter 25 år tillsammans. Ingen annan, ingen otrohet men det fanns noll känslor kvar för honom.

Jag förstår att ni (Johan40 och Carmen) undrar hur man aktivt kan välja bort sina barn varannan vecka. Blir lite provocerad av dessa stickande kommentarer som konstant florerar här på forumet. Självklart ville jag inte välja bort mina barn, jag älskar dem mer än livet självt - men jag ville inte aktivt välja att stanna hos min man. Det är där problemet är - om jag vill ha mina barn på heltid måste jag också leva med min man på heltid och den ekvationen gick inte ihop. Jag vill inte sluta som mina föräldrar, gamla och bittra som borde skiljt sig för 20 år sen…
Tycker ni verkligen att man ska stanna hos någon man inte vill leva med för barnens skull? Blir de lyckligare av att ha föräldrar som lever parallella liv, som inte har något att diskutera kring middagsbordet eller aldrig skrattar tillsammans?
Mina barn är tonåringar och när vi berättade för dem om skilsmässan sa de: “vi förstod det för ni har aldrig pratat så mycket som på senaste tiden” (de syftade på alla kvällar vi efter middagen, då barnen gått till sina rum, satte oss i soffan för att prata och försöka reda ut saker). Tilläggas ska att vi gjorde flera seriösa försök att lappa ihop förhållandet med både samtalsterapi och satsning på hemmaplan. Det funkade dock inte och jag lyckades aldrig få tillbaka några kärlekskänslor för honom.
Jag vet att jag stannade flera år extra enbart för barnens skull men det fungerar inte i längden.

Idag har vi dem varannan vecka trots att de är gamla nog att bestämma sig för att bo på ett ställe om de skulle vilja. De mår bra, vi vuxna mår bra och har inga problem att umgås vid enstaka tillfällen och ha trevligt tillsammans.

13 gillningar

Jag tror många skulle må bra av att helt utan att lägga värderingar, reflektera över situationen från BÅDAS perspektiv. Utan att döma.

Det är inte bara det lättaste att per automatik se lämnaren som en dålig människa… det är också den inställningen som gör det väldigt svårt att gå vidare. För då anser man ju arr man är ett offer för den dåliga människan. Och offer är farligt att identifiera sig själv med… för det antyder att livet och mående alltid bara händer. Som om man själv inte har nån inverkan. Hur återhämtar man sig med den grundinställningen?

När man dissikerar en situation, konkretiserar utan att lägga värderingen bra eller dålig, utan istället konstaterar fakta… då blir det oftast lättare att inse att inte finns sällan ett offer och en bad guy. (Pratar ej om tydligt skadliga relationer)

Och när man insett det, då är man många steg närmre att komma till en acceptans och förlika sig med det som varit och det som komma skall.

8 gillningar

Tack för svar @honsomgick.

Vill inte låta hård avsiktligt, men då satte du alltså dig och ditt mående före barnen, eller hur ska man se på det? Ofta säger man ju att man blivit en bättre förälder efter separationen. Men jag blir glad att ni nu har det bra. Och att ni verkligen försökte på många sätt, det tycker jag man är skyldig till när man valt att skaffa barn. Det ger hopp!

2 gillningar

Låt aldrig nån övertyga dig om att du va självisk. Aldrig.

Fy skäms på folk som dömer på det viset.

Usch.

6 gillningar

Det är en fin gräns mellan att hävda att man ska stanna för barnens skull… och att använda barnen som ett sätt att pressa den andra människan att stanna, trots avsaknad av romantiska känslor.

7 gillningar

Yep. Lever jag i en relation som suger, som tar mer energi än den ger blir jag en sämre förälder än om jag är ensam eller i en ny relation som ger energi där jag är trygg och lycklig. När jag fuck veta att min bäste polares föräldrar skilt sig och beklagade svarade han “äh, det skulle de gjort för länge sedan”.

5 gillningar

Lite off topic, men det handlar väl om vilken vikt man lägger vid romantiska känslor efter tex 20 år tillsammans. I mitt fall var familjen som enhet viktigare än romantik

2 gillningar

Och vikten man lägger kan ju var väldigt olika mellan två människor.

3 gillningar

Jag har ju också lämnat så undrar inte alls över hur man kan gå. Blir också provocerad av såna kommentarer och sånt som för mig känns som en attack på mig som förälder.

3 gillningar

Det är inte heller oproblematiskt eller alltid bra för barnen att stanna för deras skull. Tack och lov att mina föräldrar inte gjorde det.

4 gillningar

Du har helt rätt i det.

Jag förstår inte hur man kommit fram till att kärnfamilj=enda rätta

5 gillningar

Alla upplever och känner olika så klart. Jag söker som sagt bara förståelse. Jag tar gärna att jag är i minoritet i denna tråd. Ni får ju samma behandling i alla andra trådar. Fair enough! Men att bara säga att man blir provocerad och ifrågasatt driver inte diskussionen framåt. Det ger inte ökad förståelse för varandra. Jag försöker tassa på tå, men måste ju ändå vara ärlig med hur jag känner för att jag ska få något matnyttigt från er. Förlåt om jag är okänslig.

2 gillningar

Jag tror det största problemet här är att denna tråd var inte till för det. Nu är det din tur att ursäkta min okänslighet.

Och om man verkligen vill förstå,… då måste man ju ställa frågor. Inte säga och konstatera hur en annan i forumet kände eller tänkte, eller vad det betydde.

Jag förstår att med kommentarer kanske du vill få reda på saker. Men endast frågor får svar.

För att du ska kunna förstå din sits måste du ju prata och fråga om just din specifika sits. Annars blir ju svaren heeelt skeva. Dom går inte att applicera på vad den som lämnande dig tänkte/kände/ville etc

7 gillningar

Jag började ju med min fråga: Hur kan man aktivt välja bort barnen så?

PS. vad är syftet med tråden då?

EDIT: Jag inser att detta är jättekänsliga saker, men det är ju de fakto vad ens val att lämna resulterar i om än indirekt.

Väljer du att se det som att jag satte mitt mående före barnen, då får du se det så. Jag tror inte barnen mår bättre om man stannar i ett kärlekslöst äktenskap. Som jag skrev förut, mina föräldrar gjorde så och jag kan önska att de hade skiljt sig och hittat kärlek på varsitt håll istället. Att laga mat, äta med barnen där man pratar om nåt allmänt (eller mest frågade hur deras dag varit), sitta i varsitt rum vid TV/dator, bara ha det praktiska gemensamt, hellre välja att träffa kompisar på helgen än att göra något tillsammans med maken (då barnen är tonåringar vill de absolut inte umgås med en) och fasa för att åka på semester tillsammans för man har inget att säga varandra - DÅ är det läge att gå. Hur mkt man än älskar sina barn är det inte alltid det bästa att stanna.

7 gillningar

Du vet mycket väl att det du menade med din fråga va att på samma gång påpeka att någon var en dålig förälder i sitt val. Passiv aggressivitet är fortfarande dömande.

5 gillningar

Nej, det var faktiskt inte avsikten - sorry