Han är så känslig och vill alla väl min son. Det vill väl alla barn, men han är av den känsligare sorten. Så det kommer ta honom extremt hårt att se pappa ledsen. Men kanske jag har fel och han blir mer stark och hårdhudad. Men det känns som att jag förstör hans liv om han inte fixar skola p.g.a. Jag delar på familjen. Den ständiga skuldkänslan.
1 gillning
Tjaaa, jag inser ju såklart att detta inte är tråden där man helst ska ha några invändningar av något slag… men du har varit tillsammans med din man i närmast trettio år om jag förstått rätt. Lätt är det förvisso att förstå att du helst inte vill vänta ytterligare 
Men om du har verkliga och allvarliga farhågor för hur din yngste sons psykiska välbefinnande skulle påverkas menligt av en skilsmässa i nuläget och hur det skulle inverka på hans chanser att klara sig igenom de här tre sista skolåren, så hur tänker du då när det gäller att skjuta på det som förmodligen ändå är ofrånkomligt, men trots det vänta några år och därigenom prioritera din son?
4 gillningar
Jag stannade flera år efter att jag egentligen ville lämna, och under den tiden bättrade mitt ex sig enormt och blev lite den man jag alltid velat ha (nå inte helt men betydligt närmare det). Det hjälpte ändå inte, det var för sent.
Det har varit hemskt att se honom ledsen och förtvivlad, men samtidigt mådde han ju inte bra av att nånstans veta att jag hela tiden ville lämna, eller vara rädd för det.
Men svårt är det.
2 gillningar
Frågan är ju också om du orkar vara kvar i tre år för hans skull, hur mycket ångest du och din man får av den situationen och hur det påverkar er son? Psykiska problem blir ju ofta inte bättre av olösta konflikter hemma man inte talar om.
Då är ju också en möjlighet om separation känns som det du vill att försöka sköta det snyggt och försöka orka bearbeta det med sonen, så han inte blir ensam med det.
3 gillningar
Jag pallar inte att vänta i 3 år. Jag har redan tänkt på den saken. Pratade med min familjekontakt på soc, som jag också har som kurator nu. Hon sa att jag skulle genomföra det ändå. Och hon jobbar för att min son ska må bra, med honom i centrum. (Det är hennes arbetsuppgift.) Hon verkar väldigt klok. Så det är därför jag vågar tänka tanken. Men jag är ju ändå rädd att förstöra för honom. Annars hade jag ju inte haft ett mammahjärta
7 gillningar
Ditt liv är här och nu. Det kommer att lösa sig för din son också och din samtalskontakt verkar väldigt klok. Pappa blir ledsen och det har han rätt att bli, det är en del av livet.
4 gillningar
Det där är så intressant. När jag sa till mitt X att jag också tyckte att det var jobbigt, så sa han " Det är som att den som slår säger att det gör ont på den också". Då lämnade jag honom för att han söp och hade gett honom många chanser innan jag verkligen gjorde slag i saken.
Noll insikt i det egna ansvaret för varför det tog slut!!!
Jag tycker jag har rätt i allra högsta grad att sörja, även om det till slut var jag som valde att skiljas. Jag hade ju velat att han slutat supa och ta tag i sitt koleriska humör så att vi hade kunnat fortsätta att ha ett liv tillsammans på ett bra sätt.
3 gillningar
@Noomi jag tycker visst att man får göra invändningar i den här tråden. Alla tycker inte lika. Och det kan vara bra att få höra både positiva och negativa invändningar för att komma fram till rätt beslut.
Det är faktiskt en stor sorg att behöva lämna. Men det känns ju som ni säger att det inte är vår rättighet att bli ledsna för att det är vi som ställer till det. Men efter att ha gett hur många chanser som helst så orkar man inte mer. Sen så är det ju frågan om min son skulle må bättre om vi fortsatte att vara tillsammans under hela hans skoltid. Det är verkligen skit hemma och nu har min man slutat prata med mig. Så brukar han göra när han tycker att jag ska straffas. Så jag varken vet ut eller in.
Veckan som kommer är jag sjukskriven och tänkte att då kan jag ta upp några av de svåra ännena. Hur vi gör med huset. Om någon ska bo kvar.
5 gillningar
Tack @Cicci, det var storsint skrivet av dig 
Det är verkligen inte lätt att skiljas och i synnerhet inte med barn. Att dessutom brottas med egna barns pågående psykiska ohälsa och hur barnet/barnen eventuellt kommer att påverkas negativt måste vara nästan omänskligt tungt och svårt när det gäller beslutstagning.
Du gör säkert det som du i förlängningen tror blir bäst/bra både för din son och för dig själv. Vad som är hönan och vad som är ägget, i sammanhang med psykisk ohälsa, är väldigt svårt att säga eller ens någonsin vara/bli säker på.
Lycka Till!
3 gillningar
Hur har ni som lämnat klarat att vara utan barnen varannan vecka (om ni haft sånt system)? För mig känns det ofta som jag skulle kunna gå tillbaka oberoende av hur förhållandet skulle vara bara för att få vara tillsammans med barnen hela tiden och inte halva. Då är mina barn i tonåren/tidiga tonår och inte så små och har det bra med sin pappa. Ändå känns det helt fel att bo någon annanstans än de varannan vecka.
Annars känns det bra, skulle jag få ha barnen hela tiden skulle det vara väldigt bra just nu. Men jag vet att barnen mår bättre av dethär än att bara vara med mig, så det är förstås inget alternativ. Men hjälp! 
1 gillning
Har inte lämnat, blev lämnad. Jag saknar mina barn så att det gör ont, varje vecka. De är 9 o 11 nu. Försöker hitta på saker den veckan de är hos sin pappa, men känner min amputerad. Känns så fel att inte få krama sina barn godnatt på kvällen. Jag har svårt att förstå ni som frivilligt väljer att avstå era barn för att i en del fall ”livet är för kort för att inte levas fullt ut”? För mig är och var livet min familj och mina barn.
Kan inte svara på hur man gör för att klara sig utan sina barn. Jag gör det inte, det har gått 1.5 år snart o jag tycker det är jättejobbigt fortfarande. En del uppskattar egentiden, det beror nog på vilken personlighet man är, hur mycket man värdesatt familjen vs sitt eget personliga välbefinnande.
1 gillning
Vi lämnade varandra och var överens om det. Jag erkänner att jag även lämnade livet med barnen och även om jag saknade mina barn så uppskattade jag varannanvecka. Jag var kvävd av träningar, föräldramöten, försäljningar etc. All fritid gick åt.
Jag visste att de hade det bra hos sin pappa och vi hjälptes åt vid behov.
Jag blev en bättre mamma då jag kom ur martyrrollen sen dröjde det inte så många år innan barnen blev gamla nog att själva bestämma att de ville bo hos mig på heltid. Då var de mer självgående och jag hade fått ”min tid”.
6 gillningar
Det var lite därför jag frågade just dem som lämnat, fixar det dåliga samvetet så bra själv och med hjälp av andra i min närhet att jag inte behöver hjälp med att öka det här från forumet. Men tack ändå 
Jag tycker det är lite svart-vitt och missvisande att dela in mänskor i onda (de som lämnar) och goda (de lämnade), och dessutom förknippa dem med andra egenskaper som hur mycket man bryr sig om sin familj eller hur självcentrerad man är, men där tänker vi säkert olika du och jag.
5 gillningar
Precis så! Det är för mig obegripligt hur man kan avstå 50% av tiden med sina barn. I mitt fall ca 3 år sedan skilsmässan och barnen är i snitt 9 år nu. Hur länge får man leva med sina barn - max till de är 18 vilket betyder att jag kommer missa 6 år av mina barn uppväxt och liv. Hur kommer man över det, hur förlåter man det? Det är frågor som upptar min tid just nu. Hur kan man aktivt välja bort barnen så?
OBS. och det handlar inte om att skuldbelägga nån här som lämnat - för ärligt så skiter jag i vad ni gör för val. Vill bara förstå hur man generellt kan göra ett sådant aktivt val
2 gillningar
Kanske nån annan har lust att svara på hur man ”aktivt” väljer bort sina barn. Förstås är det inte frågan om det, men jag orkar inte gå in på det för ”ärligt talat skiter jag i vad ni förstår” .
Men allvarligt så är det förstås bra att öka sin förståelse för olika fenomen och mänskor, så ett steg i rätt riktning istället för att bara skuldbelägga och anta att man själv sitter inne med enda sanna sanningen.
5 gillningar
Har aldrig påstått att jag sitter inne med nån absolut sanning, skärp dig. Jag tycker det är extremt jobbigt att missa halva mina barns uppväxt. Att skaffa barn var ett noga övervägt beslut och jag har alltid velat vara pappa. Jag söker förståelse, så snälla lägg ner ironiserandet och härskarteknikerna.
3 gillningar
Alla är vi olika. Jag valde att gå, valde att ha mina barn på halvtid och är nöjd med resultatet.
Kan konstatera att man som par ofta gjorde en uppdelning, så det var i alla fall ungefär hälften redan då. Detta för att den andre föräldern skulle kunna få något gjort mm. Skillnaden är inte så stor. Den största skillnaden är när man som vuxen är helt ensam när barnen är hos den andre föräldern. Skillnaden är att de är där flera dagar, tid där man inte kan ha omedelbar kontakt med dem. Men barnen har ju sina föräldrar heltid, bara inte samtidigt.
Helt ärligt, när jag levde med barnens pappa var det verkligen inte kvalitetstid med barnen varje dag. Allting var irriterat och stressigt, det blev mycket bättre efter separationen även med kontakten med barnen.
11 gillningar
Anledningen till att jag fick aschlet ur vagnen och skilde mig var att mitt ex och tonåringen bråkade som barnungar. Det enda sättet att visa ungen hur ett hem bör skötas och ta mer ansvar var att sparka ut tanten. Svårt att begära att ungen ska hålla ordning när inte mamma klarar det och jag inte får göra det om jag inte gör det på hennes sätt.
Nu hade hon sedan länge tröskat alla känslor ur mig utom leda, förtvivlan och avsky så jag gör allt jag kan för att hålla distansen. Jag försöker uppmuntra tomåringen att vara mer hos mamma men tonåringen föredrar att vara hos mig vilket kan bli lite jobbigt ibland, i synnerhet när jag jobbar och ungen är ledig. Så i mitt fall har jag ungen mer än mitt ex fast jag önskar det hade varit 50-50 men som 16 åring har man en hel del att säga till om själv. Nu säger barnet att vi borde skilts mycket tidigare och det är nog riktigt, vi mår alla tre mycket bättre nu.
5 gillningar
Jag har noterat att du brukar skriva det. Men det får väl ändå räknas som en av de mer sällsynta anledningarna till att man frivilligt avstår från tid med ens barn?
1 gillning
Ja vi är olika helt klart. Inget är rätt eller fel utifrån sin egen situation. Visst delade man upp ibland, även barnen vilket jag tror var bra. Men det är väl ändå ganska stor skillnad på att inte träffa sina barn på 7 dagar och att en förälder åker iväg på en aktivitet med barnen en eftermiddag? Att inte få en motstridig kram av barnen i köket efter middagen, titta in och säga god natt och sitta ner och prata 5 min innan läggdags - kontinuiteten helt enkelt.
Och jag har nog personligen alltid förespråkat och föredragit kvantitet före kvalitet när det gäller barntid (läs vardag). För vad är det vi egentligen oftast menar med kvalitetstid? Är det bio, lekland eller badhus? Eller är det något magiskt som händer med det vanliga umgänget hemma när man går ner i tid med barnen? Är kvalitetstid inte bara något vi säger för att må bra själva? Har någon frågat barnen om de upplever det som kvalitetstid? Eller om de helt enkelt bara föredrar att ha sina föräldrar tillgängliga i vardagen under sin uppväxt - på det där otvungna och självklara sättet?
9 gillningar